torsdag 13 december 2018

Evas toppromaner 2018


Vilket läsår! Framför allt hösten har varit fantastisk i år. Här landade den ena stora läsupplevelsen efter den andra, böcker som berörde och skakade om. Problemet är bara att rangordna dessa lysande romaner...

1. Alex Schulman: Bränn alla mina brev.
Vilken historia han sytt ihop, Alex Schulman! Han går i cirklar runt sin morfar Sven Stolpe - superkändis på sin tid - och mormor Karin. Och snart kommer han på varför han är så arg själv. Det handlar om nedärvd ilska, riktig djup. Men varför? Svaret är en kärlekshistoria på liv och död. Läs och njut, känns förälskelsen och den stora bitterheten.

2. Vigdis Hjorth: Arv och miljö.
Sällan har en roman berört mig så. Det är en riktigt infekterad familjehistoria, berättad på det mest smärtsamma sätt. Familjehemligheten har splittrat familjen, nu tvingas de samman av arvet. Den här romanen vände upp och ner på hela Norge när den kom ut, och fick också Bokhandlarpriset, en klar kvalitetsstämpel.

3. Hanne-Vibeke Holst: Som pesten.
Danska författarens storverk är inget mindre än en global roman. Och om inget mindre än en pandemi, en världsomfattande svininfluensa som påminner om spanska sjukan. Unga, friska människor insjuknar och dör snabbt, världen håller andan - men när är det lönsamt nog att tillverka vaccin - och vilka ska få det? Holst har lyckats med att skriva en makalös historia om en häxbrygd som politik, vinstjakt, maffia, personliga relationer.... och allt hänger ihop på ett otroligt sätt.

4. Helena von Zweigbergk: Totalskada.
Vad blir det kvar när hela huset brinner upp? Vad betyder vi för varandra - och vad betyder våra saker? I romanen blir det till att ompröva det mesta i livet för huvudpersonerna. Omskakande och med absolut gehör för hur människor tänker och talar. Kan bli en ny teaterpjäs direkt!

5. Mattias Edwardsson: En helt vanlig familj.
Vad vet vi egentligen om varandra i en familj? För prästen Adam och juristen Ulrika och dottern Stella blir det ett bryskt uppvaknande, när Stella plötsligt sitter hos polisen, misstänkt för mord. Vad var det egentligen som hände, och hur kunde det hända? Hur långt är man beredd att gå för sitt barn? Det här är en oerhört gripande historia, spännande till sista sidan!

 
// Eva Killberg, Akademibokhandeln Killbergs Ängelholm

torsdag 6 december 2018

Som pesten - ett imponerande romanbygge




Hur mycket kan en roman bygga på? Funderingarna är många när jag läser "Som pesten" av Hanne-Vibeke Holst. Den danska författaren, tidigare, journalisten, har gett sig ett enormt grävuppdrag, efter att bland annat ha skildrat dansk politik. Nu handlar det om inget mindre än en världsomspännande sjukdom, en variant av spanska sjukan. Då, för hundra år sedan, dog barn och unga i massor, nu upprepas historien med ett muterat virus via fåglar och grisar. Det går skrämmande fort, spridningen är oundviklig i vår moderna värld där vi människor rör oss över och mellan kontinenter.

Det ger en ganska surrealistisk läsning av den 843 sidor långa romanen, att samtidigt ligga på soffan med influensa...  Men inte ett ögonblick tänkte jag ge upp läsningen. Jag följer huvudpersonen, den danska läkaren Karoline Branner när hon flyttar med sin son och slarver till man till Geneve. Här har hon fått det viktiga uppdraget som samordnare vid utbrott av pandemier. Och hinner knappt landa på WHO, Världshälsoorganisationen, förrän katastrofen är på väg.

Som en ödets ironi bryter första vågen ut i Danmark. Ändå kommer inte vaccintillverkarna, de stora bolagen, igång. Större efterfrågan och spridning krävs för att det ska ge tillräcklig vinst.Och det hjälper inte att doktor Branner har de bästa och högsta kontakter inom FN och regering. Danmarks regering är mer bekymrad över flyktingströmmarna, detta år, 2015.
Men detta är bara början.

Med otroligt skicklig hand lotsar Hanne-Vibeke Holst läsaren genom stor dramatik, genom de legala och illegala mekanismer som styr, visar hur vinstintresse och egenintresse ofta väger tyngre än mänsklighetens väl, hur rika, vita människor fortfarande tar för sig, baksidan av nationalism och prestige. Men illustrerar också hur avgörande personliga relationer kan vara. Och i detta ligger ändå hoppet: i människans förmåga att känna empati.
Mycket symboliskt får också Dag Hammarskjölds gamla skrivmaskin spela en roll i upplösningen. Som en påminnelse om de människor som trots allt inte ger upp kampen för det goda i en cynisk värld.

Inte en sekund har jag tråkigt under de fyra dagar då jag läser "Som pesten". Det tog Hanne-Vibeke Holst fyra år att skriva den globala romanen.

Så imponerande, så angeläget och samtidigt, så oupphörligt spännande!

(Hur man lyckas ligga på soffan och läsa en tegelstensroman?  Man ställer helt enkelt boken på en kudde på magen. Funkar jättebra.)

// Eva Killberg, Akademibokhandeln Killbergs Ängelholm

måndag 3 december 2018

Gästbloggaren: Eva Nour


De hemlösa katterna i Homs” är en roman om kriget och lidandet i Syrien, men det är också en berättelse som rymmer mycket hopp och kärlek. Och katter, vilket jag ska återkomma till.

Jag som skrivit boken kallar mig Eva Nour. Det är en pseudonym för att skydda huvudpersonen Sami, som jag har skrivit romanen med och till. Vi träffades första gången 2015 och lever nu tillsammans i Paris. När vi möttes hade Sami nyligen kommit som flykting till Paris, och jag var där som svensk journalist för att skriva om terrordåden. Vi blev goda vänner och sedan mer än vänner.

I början undvek Sami att prata om kriget och flykten. Historierna kom i fragment och blixtminnen. Vissa saker han berättade var så ofattbara att jag behövde skriva ned dem för att sortera tankarna. Det började som en dagbok, men efterhand växte berättelsen och kändes viktigare än så. Sami uppmuntrade mig att fortsätta anteckna och ställa frågor. Som journalist är det svårt att intervjua personer man känner väl – den bristande distansen kan vara en svaghet, men här blev det en styrka. Jag vågade fråga om sådant jag aldrig vågat fråga förut och Sami vågade berätta. Om hur det är att plocka gräs och blad från träden för att överleva. Om att dela sina sista konserver med hemlösa katter. Om att begrava sin egen lillebror.

Samis berättelse ger en skrämmande insyn i en av världens hårdaste diktaturer, men den ställer också allmängiltiga frågor om den enskilda människans ansvar och makt. Och om kärlekens drivkraft. Frågor som inte enbart har med lidandet i Syrien att göra.

Två frågor som vi ofta får:

1. Vad är sanning och vad är fiktion? Boken är en roman och har ett litterärt berättande, men alla större händelser är baserade på verkligheten och skildras genom Samis ögon. Jag tror att skönlitteratur ofta kan föra oss närmare sanningen. I Samis fall var fiktionen en nödvändighet och förutsättning för att den här boken skulle kunna publiceras.

2. Var kommer titeln från? Sami känner ett starkt band med djur och boken är full av katter, sköldpaddor, sparvar, duvor och hundar… Men framförallt är det ett minne som fastnat hos mig: En gång visade Sami en bild på ett par kattungar som han ställt fram en skål yoghurt åt. Det visade sig att bilden var tagen i hans hem, kort efter att huset förstörts av regimens missiler. Hur kunde det vara möjligt? tänkte jag. Ditt hem har nyss förstörts och du matar djuren. För mig blev katterna en symbol för medmänsklighet.

Det började som en kärlekshistoria och blev till en roman. Som i sin tur är en kärlekshandling, både till Sami och till det syriska folket. Och namnet? Eva är ett vanligt svenskt namn och betyder ”liv. Nour är ett typiskt arabiskt namn som betyder ”ljus”. Ljus och liv. Eftersom det här är en berättelse om att behålla hoppet, oavsett allt.

Eva Nour
Paris, november 2018