lördag 30 januari 2016

Träffa Ulf Engfalk på Center Syd idag!


Ulf Engfalk föddes i Kågeröd 1948 och är utbildad smed, konstsmed och hovslagare.
Ulf har ett brinnande intresse för att ta reda på hur människor förr i tiden levde, bodde och behandlades av sina arbetsgivare och av samhället. Han debuterade 2012 med Tidningspojken och den lättsinniga Anna.

Idag signerar Ulf Engfalk sin nya bok Slokhatten - ett fattighjons upprättelse i vår butik på Center Syd mellan klockan 12-14.

Varmt välkomna önskar Johan med personal!

fredag 29 januari 2016

Bokhandlarna svarar: Hur många olästa böcker har du på ditt nattygsbord?



Susanna Mattsson, Jägersro: Såhär ser mitt nattygsbord ut när jag precis gjort en gigantisk utrensning av min "att läsa"-hög i enlighet med Läsförhoppningen 2016 :s devis att läsa ut eller lägga undan. Högen i förgrunden är dock makens och den observante bloggläsaren ser genast att jag slussar allt jag gillar raka vägen till hans hög. Tolv böcker. Sex olästa, sex påbörjade. Det är ändå bra för att vara jag. Innan var det runt 40.
Oooops! Har visst sju halvlyssnade ljudböcker i mobilen också. Glömde rensa där.

Silja Stråhle, Helsingborg: Har pinsamt många böcker vid sängen... 11 stycken för tillfället.



Johan Zillén, Center Syd:
Jag får det till runt 30 st. Men jag har en rätt stor hög i vardagsrummet också.
Samt en knippe manus i mailkorgen.
#ångestfaktorhög

Eva Killberg, Ängelholm:
Fem böcker ligger just nu vid min säng. Ganska lagom. Här blandas vilt, en del är oläst, en del halvläst. Men dessa böckers tid kommer... Marie Kondos Konsten att städa tar jag i mindre delar, liksom nobelpristagaren Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte. Det blir liksom för tungt annars. Jag varvar med Falklandsdeckaren Små svarta lögner av Sharon Bolton. Camilla Stens spännande framtidsvision i En annan gryning och förstås, Carolina Neuraths Fartblinda. Den senaste är bra underhållning från finans- och bankvärlden.

torsdag 28 januari 2016

Trendspaning: Att låsa in folk



Inte så att jag vill rycka ut till "Sexbunkerläkarens" försvar här.

Att kidnappa en kvinna, droga henne och planera att förvara henne som sexslav i en bunker på den skånska landsbygden (eller varsomhelst egentligen) är naturligtvis fullkomligt förkastligt.
Inget som vi/jag på något sätt vill uppmuntra till.
Herre Jöstanes människa!

Om du är för fin för att gå på lokal och flörta loss som alla vi andra så skaffar du ett Match.com-konto eller något.
Eller kanske Elitsinglar.se (om du är läkare)?

Men hursomhelst.
Inte kan han själv hållas helt ansvarig för detta psykopatiska beteende?
Skulden måste självklart läggas på LITTERATUREN!
Våra hyllor är just nu fulla med böcker om galningar som låser in, torterar, förgriper sig på, beter sig allmänt ultrasupervidrigt mot, andra människor. Kvinnor oftast.

Dessa fyra till exempel.




Inlåsta av Emma Donoghue

"Jacks hela värld är ett låst rum på drygt tio kvadratmeter. Rummet är Jacks och hans mammas fängelse och det är ljudisolerat och specialbyggt för att de inte ska kunna ta sig ut. Jack är född i rummet och vet inget annat. För honom är världen utanför något som han bara kan se på tv och det finns ingen annan verklighet än den innanför de fyra väggarna."
(Room har biopremiär i vår. Oscarnominerad både för bästa film och kvinnliga huvudroll!)


 Normal av Graeme Cameron

"Han bor i ditt kvarter, i ett fint hus med en välskött trädgård. Han handlar i samma mataffär som du och vinkar glatt när du svänger in på garageuppfarten. Han är helt normal. Vad du inte känner till är att han har byggt en bur i sin källare, och att maten han köper är till den unga kvinna han håller fången där. Hon är bara en i raden av kidnappade kvinnor som inte har en aning vad som väntar. Han känner en tillfredsställelse i att plåga andra, så har det alltid varit."


Kvinnan i rummet av Jussi Adler-Olsen

"Den unga och lovande politikern Merete Lynggaard försvinner spårlöst en vårdag 2002. Medierna kastar sig över fallet och börjar spekulera om allt ifrån självmord och mord till kidnappning och frivilligt försvinnande. Polisen inleder snart en stor utredning lyckas inte hitta de skyldiga."
(Spoiler Alert! Hon blir inlåst i ett bunkerliknande rum i åratal …)


Du av Caroline Kepnes

"När hon kliver in i bokhandeln där han arbetar är han förlorad. Han måste få veta allt om henne. Måste få ha henne för sig själv. Så han börjar följa efter henne, spionera när hon träffar andra män, bryta sig in i hennes lägenhet, stjäla hennes telefon och hacka hennes e-post. Han kommer inte att låta något, eller någon, stå i vägen för deras kärlek."
(Han låser in hennes pojkvän i ett bunkerliknande rum under bokhandeln. Alla boklådor har såna …)


Dessa, ja jag säger det rakt ut, skadliga böcker leder oss oundvikligen mot en normalisering av sådant beteende.
Usch! Säger jag.
Usch och fy!

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

onsdag 27 januari 2016

Intelligent och skrämmande aktuell dystopi



Klass A: Biologiska föräldrar samt mor- och farföräldrar svenskfödda. Inga restriktioner.

Klass B: Båda biologiska föräldrarna svenskfödda. En eller flera biologiska mor- eller farföräldrar utlandsfödda. Restriktioner gällande sjukvård och tandvård. Restriktioner enligt förordningen (2030:431) om tillgång till välfärd.

Klass C: En biologisk förälder svenskfödd. Restriktioner gällande sjukvård, tandvård, universitet, bostad och försörjningsstöd. Restriktioner enligt förordningen (2030:431) om tillgång till välfärd.

Klass D: Båda biologiska föräldrarna utlandsfödda. Restriktioner gällande sjukvård, tandvård, förskola, universitet, bostad, försörjningsstöd, pension. Restriktioner enligt förordningen (2030:431) om tillgång till välfärd.

Klass E: Utlandsfödd. Restriktioner gällande sjukvård, tandvård, förskola, gymnasium, universitet, bostad, kollektivavtal, försörjningsstöd, pension. Restriktioner enligt förordningen (2030:431) om tillgång till välfärd.

Redan innerfliken avslöjar den djupt obehagliga känsla som ska dröja sig kvar under hela läsningen av Camilla Stens En annan gryning. Vi befinner oss i år 2046, Sverige styrs av det fascistiska Partiet, gränserna är stängda, invånarnas rättigheter baserar sig på ursprung. Ett stenhårt repressivt klassamhälle. Apartheid.

I detta samhälle verkar aktivistgruppen Vita Rosen. De gör motstånd i det lilla genom att sprida flygblad och måla slagord, men så snubblar de över information som skulle kunna störta regeringen. Plötsligt blir det allvar. Ska de våga handla? Kan de lita på varandra? Är de beredda att ta konsekvenserna?

Huvudperson och berättare är Isa. Isa är klass B, men hon har brutit med sin familj, hoppat av universitetet. Vännerna i Vita Rosen är det enda hon har kvar. Till en början är hon, liksom de andra i den lilla gruppen, något av ett mysterium. Men efter hand får vi veta mer om karaktärerna, deras historia och inbördes relationer. Relationer som kommer att prövas hårt innan boken är slut. Inom gruppen existerar såväl kärlek och vänskap som svek och konflikter.

Texten är tät och andlös, spänningen hög och gruppdynamiken skildrad med psykologisk skärpa. Men romanens största styrka ligger i Camilla Stens förmåga att fånga upp dagsaktuella politiska strömningar och dra dem till sin spets. Hur skulle ett samhälle se ut om det styrdes av de rasismens mörkermän vars åsikter blir allt mer accepterade i den offentliga debatten? Bilden hon målar upp känns skrämmande trovärdig.

Det gör också bilden av en framtida värld, där Europa stänger gränserna mot Asiens klimatflyktingar och det iskalla, smogtäckta Stockholm där boken utspelar sig. Det skiljer En annan gryning från många andra till fantasy gränsande dystopier. Det här är otäckt, men inte otänkbart. Kanske är detta det obehagligaste av allt.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägesrsro

måndag 25 januari 2016

Gästbloggaren: Camilla Sten

Årets första gästbloggare är debutanten Camilla Sten. Vi är verkligen förtjusta i hennes bok och blev väldigt glada över att hon ville gästa oss. Nu lämnar vi över ordet:

En annan gryning var min hemlighet. Väldigt få människor i mitt liv hade någon aning om att jag skrev. Det kom som mer än en chock när jag, plötsligt, fick se min största och äldsta dröm gå i uppfyllelse. Mitt manus – min berättelse – min baby skulle få bli en bok. En riktig! Med pärmar, och ett omslag, och en streckkod på baksidan!

(Av någon anledning var jag väldigt exalterad över den där prospektiva streckkoden. Jag tror att jag kanske tyckte att den kändes legitimerande.)

Det tog mig nästan pinsamt lång tid att inse att det här också skulle föra med sig att jag skulle bli tvungen att erkänna för min omgivning att jag hade skrivit en bok.

Att ”komma ut” som författare har varit en underlig mix av ångest, lycka, stolthet, och en vilja att krypa ner och gömma mig under täcket. Förmodligen är det därför jag fortfarande är så dålig på att pitcha boken. När folk frågar vad den handlar om brukar jag säga något i stil med:

”Det är en bok om… Sverige, typ. Och varför rasism är dåligt och varför vi bara borde låta bli att hålla på med sådant.”

Två gånger har jag givit upp och bara läst direkt från baksidestexten

Att få ge ut en bok är det roligaste som någonsin har hänt mig. Det är en sorts krypande, hisnande lycka som faktiskt inte är jämförbar med någonting annat. Det svåra har varit allt runt omkring. Vad man ska lägga ut på sin officiella Facebook-sida. Hur man svarar på intervjufrågor. Vilken kompis man ska ge sin smartphone till i ett försök att sluta googla boken frenetiskt för att se om någon har sagt något nytt om den de senaste 5 minuterna.

Jag fick förmånen att vara med i Morgon i P4 Stockholm för ett litet tag sedan, och kvällen innan frågade jag uppgivet min mamma:

”Vad ska jag säga? Vad ska jag prata om? Jag kan inte ens pitcha bokjäveln!”

…varpå min mamma tog sin 23-åriga dotter i örat, såg mig stint i ögonen, och sa:

”Kalla den INTE ”bokjäveln” i radio!”

Jag kallade den inte ”bokjäveln” i radio.

Jag tror att jag kanske börjar bli bättre på det här.


Camilla Sten är född 1992 och läser till psykolog vid Uppsala universitet. En annan gryning är hennes debutroman.

fredag 22 januari 2016

När skräcken kom till Kristianstad

 

Sjuka själar är den första skräckromanen från populära, och otroligt produktiva (14 böcker på 7 år), deckar- och ungdomsrysarförfattaren Kristina Ohlsson.

"Först sattes träd i brand. Sedan öppnades portarna till helvetet.
Lukas försvinner några dagar innan han ska ta studenten. Tre veckor senare hittas han medvetslös med stora skador. Ingen förstår vad som hänt honom. Inte ens han själv. Det enda han och alla andra vet är att ytterligare två personer försvunnit på samma sätt. Men Lukas är den enda som har kommit tillbaka.
Tio år senare återvänder han till sitt föräldrahem, plågad av ovissheten om vem som en gång förstörde hans liv. På andra sidan gatan bor en man som aldrig förlikat sig med att han inte fick veta vad som hände hans dotter Fanny. Och som tror att Lukas har svaret."


De av er som slukat alla hennes "vanliga" spänningsromaner behöver inte vara oroliga.
Ni kommer att gilla det här också.
Det är en tät och snabbläst thriller med en handfull scener som drar åt skräckhållet.
Inte någon utflykt till "Ajvide"-country direkt.

Men, även om jag känner mig lite snuvad på skräckonfekten, så gillar jag boken.
Bra driv i texten och guldstjärna för det rejält oväntade slutet…

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

p.s. Förslag till eventuell uppföljare:

 

torsdag 21 januari 2016

"I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv" av Tom Malmquist


En vaken mardröm. Så tänker jag om Tom Malmquists bok när jag andlöst läser mig igenom de hundra första sidorna. Så täta och så obarmhärtiga att det känns som en actionfilm i litteraturform.

Jag hade inte tänkt att läsa den här boken alls. Tänkte att den skulle bli för tung. Men så såg jag att Tom Malmquist skulle komma till Malmö stadsbibliotek för ett samtal med KG Hammar. Jag älskar KG Hammar. Bara att plocka upp boken. Jag ångrar mig inte en sekund.

Många av er har nog koll på vad den handlar om, den blev omskriven när den kom i höstas (fick märkligt nog ingen Augustnominering). Men en kort resumé: Tom och Karin väntar sitt första barn när Karin drabbas av vad de först tror är influensa. Det visar sig istället att hon lider av en akut form av leukemi. Dottern, Livia, förlöses med kejsarsnitt, Karin sövs ned för att aldrig mera vakna. Tom är plötsligt ensam förälder till en dotter som i samhällets ögon inte ens är hans egen (Tom och Karin var inte gifta). En månad senare dör hans far.

Ja. Ni hör ju. Det fanns en anledning till att jag tvekade att ta mig an den här boken. Men jag läste. Och det ångrar jag inte en sekund. I gårdagens samtal sade KG Hammar vid ett tillfälle "Att av rädsla förneka verkligheten är det värsta av allt". Döden är en del av livet, det enda egentligen som vi kan vara helt säkra på. Ändå skyggar vi, duckar undan, lever våra liv som om vi skulle finnas för evigt. Kanske är det först när vi begriper, verkligen begriper, att det är ändligt, som vi kan greppa ögonblickets storhet. Det där undflyende nu:et då vi – fortfarande – är vid liv.

 Så mycket finns att säga om den här boken.

Något om stilen: extremt förtätad, allt utsagt, ett försök att fylla varje mellanrum med information för att skapa ordning i kaoset, skapa en känsla av kontroll. Långt ifrån poesins tystnader och mellanrum (Malmquist har tidigare släppt två diktsamlingar "Sudden death" och "Fadersmjölken" – det symboliska i de titlarna i efterhand).

Något om dramatiken: Hur Tom rusar i Karolinskas kulvertar, mellan Livia på neonatalen och Karins sjukbädd. Igår beskrev han det som ett slags Hades. Men också som pendlandet mellan två motpoler, bokstavligen mellan liv och död. Att inte kunna stanna länge på någon av platserna.

Något kanske också om upplevelsen av att förlora en älskad person: Hur vi upplever en annan människa med våra sinnen, och hur det vi saknar är allt det där som kroppen kan omfamna, som försvinner när den andre försvinner.

Kanske är det detta sista som gör att jag upplever en sådan gemenskap med författaren när jag läser. Är det i döden, alltså i vår upplevelse av förlust, som vi kommer varandra riktigt nära? Som det där ogreppbart mänskliga blir synligt? Hos oss som fortfarande är vid liv.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

PS. För den som vill läsa mer om döden rekommenderar jag Joan Didions "Ett år av magiskt tänkande" och Anders Paulruds "Fjärilen i min hjärna".

onsdag 20 januari 2016

Kvinnovår


Johan och Eva har som läsmålsättning att läsa böcker av och om kvinnor i år. Och det lär inte blir svårt med tanke på vilken fantastisk line up som väntar i utgivningen den här våren. Faktiskt var samtliga böcker som fångade min uppmärksamhet i Svensk bokhandels vårnummer skrivna av kvinnor (förutom den där nördiga Dylan-boken ni vet).

Vad sägs om följande uppställning:
Kate Atkinson, Elizabeth Hand, Yoko Ono, Negar Naseh, Tana French, Katarina Taikon, Inger Edelfeldt och Kristina Sandberg?

(plats för jubel)

Jag vet. Några svårigheter att hitta läsning lär det ju knappast bli. Har redan tjuvstartat. French läste jag förra året och lyssnar nu på Atkinsons pribelönta "A god in ruins", hittills helt i klass med föregångaren "Liv efter liv".

Nu ska jag bara hitta några snubbar som kan mäta sig med giganterna ovan. Tips?
I övrigt – kom bokvår! Jag är redo.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

måndag 18 januari 2016

"Rörelsen : den andra platsen" av John Ajvide Lindqvist


Olof Palme. Plötsligt tycker jag att han är överallt. I dokumentärer, filmer, och böcker. Inte som huvudperson, inte just nu (annat blir det väl i slutet av februari i år), men han är hela tiden där. Och det är klart, sysslar man med Sveriges historia under åren 1969 till 1986 så kommer man knappast undan honom. Inte heller kommer man undan det mysterium som är hans död. I "Rörelsen : den andra platsen" presenterar John Ajvide Lindqvist sin version av hur mordet gick till.

Boken handlar om den unge trollkarlen John Lindqvist från Blackeberg (som låter oss förstå att händelserna i "Röreslen" är grunden till samtliga skräckromaner han senare kommit att skriva). I berättelsens början flyttar han in i ett mörkt och trångt gårdshus på Luntmakargatan, alldeles intill Brunkebergstunneln. Istället för att som planerat försöka få fart på en karriär som restaurangtrollkarl finner han sig upptagen med en traumatiskt barndomshändelse, och som ett slags frihetsförsök börjar han skriva ner sina minnen. Strax efteråt märker han att det pågår mystiska aktiviteter i det avspärrade duschrummet i tvättstugan, hans grannar börjar bete sig märkligt, döda fåglar faller ner utanför hans dörr... Snart finner han sig indragen i ett spel med mycket höga insatser.

Det var ett tag sedan jag läste Ajvide Lindqvist. Jag tror att det var "Lilla Stjärna" som avskräckte (höhö) mig. Den var helt enkelt lite för rå för min smak och dämpade den ohämmade kärlek som blossat upp genom "Låt den rätte komma in" och "Människohamn". Men i och med "Rörelsen" är dess ömma låga ånyo tänd. För det här är en högklassig skräckberättelse. En suggestiv saga om vår innersta fruktan, våra djupaste drömmar och vår förtvivlade längtan efter gemenskap. Författaren har ett sådant öga för verklighetens skevhet att hans iakttagelseförmåga känns i det närmaste hallucinatorisk. Samtidigt gör han skräcken så verklig, just för att han låter den ta form i vårt innersta.
Det går inte att värja sig.

Ljudboken är en författaruppläsning och förutom att jag (nästan alltid) föredrar dem framför skådepelarditon så ger det här en extra dimension i leken med begreppen verklighet/fiktion. Huvudperson, författare, röst. Samma person. En känsla av obehaglig autenticitet.

Slutligen undrar kanske vän av ordning vad allt det här har med mordet på Olof Palme att göra. Den som läser får se.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

fredag 15 januari 2016

Träffa Kristina Ohlsson i Kristianstad imorgon!


Imorgon kan ni träffa en av Sveriges mest uppskattade deckar- och barnboksförfattare i vår bokhandel i Kristianstad. Kristina Ohlsson finns på plats mellan klockan 12-13 för att signera sina böcker.
Senaste boken, skräckromanen "Sjuka själar" släpptes i dagarna och utspelar sig i just Kristianstad.

Varmt välkomna önskar Emil med personal!

Om "Sjuka själar":
Först sattes träd i brand. Sedan öppnades portarna till helvetet.
Lukas försvinner några dagar innan han ska ta studenten. Tre veckor senare hittas han medvetslös med stora skador. Ingen förstår vad som hänt honom. Inte ens han själv. Det enda han och alla andra vet är att ytterligare två personer försvunnit på samma sätt. Men Lukas är den enda som har kommit tillbaka.
Tio år senare återvänder han till sitt föräldrahem, plågad av ovissheten om vem som en gång förstörde hans liv. På andra sidan gatan bor en man som aldrig förlikat sig med att han inte fick veta vad som hände hans dotter Fanny. Och som tror att Lukas har svaret.
Samtidigt flyttar Anna och David in i den gamla prästgården. Här ska de börja sitt nya liv. Men huset väcker stark oro hos Anna. När hon senare hittar ett järnkors nedgrävt i trädgården förstår hon att det finns någon som vill dem illa. Riktigt illa. Anna försöker vettskrämd rädda både sig själv och David. Men är det redan för sent?
Kristina Ohlsson är en av Sveriges mest framgångsrika och hyllade författare av kriminalromaner och barnböcker. "Sjuka själar" är hennes första skräckroman.

torsdag 14 januari 2016

"Domaren" av Ian McEwan


Vem har rätt att besluta över liv och död? Hur kan vi avgöra vad som är bäst för en annan människa? Har religionen något att säga om moral i dagens samhälle? Ian McEwan väjer inte för de stora frågorna i senaste romanen, med det passande namnet "Domaren".


Fiona Maye är en uppburen hovrättsdomare med familjerätt som specialitet. I sin yrkesutövning får hon ofta döma i komplicerade fall, där barns bästa står mot religiösa fri- och rättigheter. När boken börjar får hon just ett sådant fall på sitt bord. En cancersjuk tonårspojke vägrar av religiösa skäl ta emot livräddande blodtransfusioner. Mot gängse praxis beslutar Fiona att besöka pojken själv på sjukhuset, och i mötet som uppstår är det något som vaknar. Såväl inom Fiona som hos den sjuke pojken. Hennes domslut låter honom, mot hans egen och kyrkans uttalade vilja, fortsätta leva. Det får konsekvenser som ingen kunnat ana.

Samtidigt håller Fionas äktenskap på att dö. Maken som längtar efter att få uppleva en sista uppflammande passion innan ålderdomen, ber Fiona om tillåtelse att ha en affär. Hon reagerar med att bli iskall. Oförmögen att förlåta. Men också oförmögen att förklara varför. Och fallet med den cancersjuke pojken jagar henne tills det överskrider gränsen mellan yrkes- och privatliv. Var slutar egentligen domarens ansvar? Och privatpersonens?

Kanske är det symptomatiskt att en människa som är så insiktsfull då hon arbetar inom lagens råmärken, blir så rigid (eller ska jag vara snällare och säga vilsen?) när det kommer till privatlivet. För de mellanmänskliga relationerna, för känslorna, finns inga riktlinjer och prejudikat att förhålla sig till. Plågsamt för de inblandade, men för läsaren ger det upphov till en laddad vardagsdramatik av sedvanligt McEwan-snitt. Få författare kan som han dryfta djuplodande moraliska frågor och samtidigt fånga den svindlande terrorbalans som kan uppstå i våra mellanmänskliga relationer. I "Domaren" gör han det med sedvanlig finess nästan ända fram till slutet, där jag tycker att han är lite väl snabb att knyta ihop säcken. Men för det förlåter jag honom gärna.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

tisdag 12 januari 2016

Bowie Book Club 2016 – Må han leva i evighet


Det kan ju inte ha gått någon förbi att universums mest fantastiska älvman återvände till de högre sfärerna i söndags. Sorgen är djup här i Bokboxen. Både Johan och jag är som ni vet stora beundrare av mr Jones. Men på något sätt har jag alltid känt att vi bara har honom till låns, att han är en besökare, på genomresa bara. Och nu vinkar han från sitt rymdskepp, där han sitter bredvid Major Tom, på väg någon annanstans.

Men vi då? Vi som är kvar? Vad ska vi göra? Ja, samtidigt som vi gråter hjärtat ur kroppen ska vi såklart lyssna på hans lysande album "Blackstar" (videon till "Lazarus", herreguuuuuud! Snyft.) som släpptes i fredags. Eller på min 60/70-tals Bowielista (favoriteran) som ni hittar här. Eller så kan vi beta oss igenom hans 100 favoritböcker (länk här) och känna att vi kommer ett litet, litet steg närmare att sitta inne i hans underbara hjärna. För det är ju allmänt känt att han lät flera av sina alster inspireras av litteraturen. Till exempel planerade han en musikal baserad på en av de 100 favoriterna: George Orwells "1984".


Av titlarna på listan har jag bara läst sex ("A Clockwork Orange", "Madame Bovary", "Främlingen", "The Waste Land", "1984" och "On the Road") vilket öppnar upp för tidernas mest fantastiska projekt: The Bowie Book Club 2016! Vilka är med? Var börjar vi? Låt oss läsa och nörda och älska Bowie som om han aldrig hade lämnat den här planeten.

Men, men. Hur mycket jag än vet att han kommer att stanna livs levande i mitt hjärta, så har han officiellt checkat ut. Och jag vet att det är vansinnigt sorgligt, men nu måste vi titta på hans mästarfarväl: "Lazarus" från "Blackstar". Hej då David. Jag älskar dig.

"Just like that bluebird, I'll be free..."

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

måndag 11 januari 2016

Loving the Alien



Du Dave.
DU KAN FAN INTE GÖRA SÅHÄR!!
Man är inte knäpptyst i nästan tio år, dyker upp igen ur tomma intet och släpper två fantastiska skivor för att sedan hänga upp hatten för gott!
Din överenskommelse med oss fans var ju att DU ALDRIG SKULLE DÖ FÖR I HELVETE!

Försvinna in i någon slags självvald mytisk obskyritet.
Visst.
Kidnappad av ett UFO.
Sure.
There’s a Starman waiting in the sky.
Men på riktigt, på fullt allvar, faktiskt , verkligen DÖ!
Omöjligt!!

Visst reagerade jag också när jag såg bilderna från Lazaruspremiären i New York i december.
Fanken vad smal du hade blivit, och gammal.
Du såg ut som din pappa på bilder från 1940-talet.
Men å andra sidan vägde du ju knappa femtio kilo i mitten på sjuttiotalet också.
Du har alltid varit smal.
Kokain och Marlboro lights liksom.
Men det var då. Nu har du ju en fru och en femtonårig dotter att ta hand om.
Cancer? Inte fan får en levande Gud cancer!?
Och, btw, #fuckcancer !

Jag trodde inte det var sant i morse.
Läste nyheten på ditt officiella Twitterkonto, innan det började pratas på nyheterna.
Skrattade, tänkte att kontot blivit hackat. Flera andra skrev samma sak. ”Det är ett hoax!”, ”Det är inte sant!”, ”Det kan inte vara sant!”
Sen började de rapportera om det på tv och i radio.
Sen såg jag Duncans tweet: ” Very sorry and sad to say it's true. I'll be offline for a while. Love to all“.
Först då sjönk det in.
Det här händer faktiskt.
Åkte till jobbet med gråten i halsen.
Sa till personalen att jag inte ville prata om det. De förstod.
Har bitit ihop hela dagen. 

När jag kom hem idag stod barnen i hallen och väntade på mig med en stor gruppkram.
Då brast det för mig. Tårarna bara forsade. De rinner nu också.

2003 såg jag och Moana dig spela på Globen.
En fantastisk konsert. Du var på så jäkla bra humör, skojade med publiken, och sjöng som en Gud!

Det var första gången jag hörde dig framföra ”Loving the Alien” live. (Den enda riktigt bra låten på, rättmätigt så, utskällda plattan ”Tonight”. Det hafsverk med lite nytt och några covers du gav ut 1984 för att snabbt casha in på ”Let’s Dance”-succén.) Fast nu i en magisk avskalad, akustisk version.

Idag lägger alla upp dem av dina låtar som betytt mest för dem.
För att hylla dig. För att minnas. För att fira att musiken alltid kommer finnas kvar.
Jag tar den. 
 

För att vi alltid kommer att älska dig.
Vår rymdvarelse.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

Ett påvert bokslut och en revanschlusta


Etappvis summerar vi våra läsår här i bloggen, och jag har så slutligen kommit fram till mitt årsbokslut. Förra årets läsmålsättning lydde som följer:

Minst en bok i veckan
Två Nobelpristagare
10 böcker av författare med rötter utanför Sverige/Storbritannien/USA


Kom jag att leva upp till den? Nja... inte direkt om man säger så. Resultatet tämligen nedslående.
Välkomna att beskåda haveriet nedan (förra årets siffror inom parentes):

39 (och ganska många halvt) lästa böcker (46)
30 skrivna av kvinnor (29)
17 skrivna av svenska författare (26)
3 skrivna av författare som inte är från Sverige/Storbritannien/USA (samtliga från Norge)
1/2 skriven av en Nobelpristagare (1)
20 romaner (22)
10 deckare (8)
4 skräck/fantasy (9)
2 serieböcker (ingen siffra)
2 ungdomsböcker (5)
2 reportageböcker (2)

Så okej... 39 böcker! Det var åratal sedan jag var nere på en så låg siffra. Inte sedan mina mest hektiska journalistdagar skulle jag tro. Lite kan skyllas ljudbokslyssnandet såklart, att det går långsammare. Och kanske något på att de böcker jag faktiskt läst krävt lite mer eftertanke än vad förra årets halvängelpsykos tarvade. Men framför allt tror jag att orsaken stavas telefon och tv-serier. Så enormt tragiskt. Damn you "Bloodlines", "Homeland", "True Detective", "Fargo", "Weissensee" und so weiter.  För läsningen vore det onekligen bättre om tv-utbudet såg ut som på 90-talet med otaliga Jerrys och Rickis i rutan. Och ärligt – jag trodde inte att jag var en av dem som borde tvingas plocka bort Facebook ur mobilen. Självbilden krossad.
Så i år måste jag i tillägg till årets Läsförhoppning faktiskt komma upp i en bok i veckan igen. Hittills har det gått bra. Fyra böcker på inte ens två veckor. Revanschlustan eldar på.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

fredag 8 januari 2016

Bokhandlarna svarar: Johans läsmålsättning 2016


Innan vi kan börja prata om mina läsmålsättningar för 2016 får vi väl ta och knyta ihop säcken för 2015. Som trogna läsare naturligtvis minns (annars kan man läsa det här: http://bokboxen.blogspot.se/2015/02/cherchez-la-femme-ordentligt.html ) så insåg jag i våras att jag är något av en litteraturchauvinist.
Jag läser mestadels böcker av män.

När någon ber mig berätta om mina favoritförfattare brukar det mest dyka upp skäggiga karlslokar i hjärnan. Neil Gaiman, Cormac McCarthy, John Ajvide Lindqvist, Fredrik Backman, Justin Cronin m.fl. (OBS. Vissa av dessa herrar är sannolikt oftast välrakade. Och ej slokiga.)
Visst har jag flera representanter från det täcka könet bland mina favoriter i hyllan. Caitlin Moran. Julie Otsuka. Domestic Noir-drottningen Gillian Flynn (och alla hennes deckarprinsessor - Marwood, Bolton, Bauer, Hawkins, Doughty, Alsterdal, Larsson t.ex.), men när jag tittar på de senaste årens läslistor (ja, jag bokför varje bok jag läser och sätter poäng av 10 möjliga) så är den manliga dominansen solklar.
Och inte bara i ”Femtio nyanser av honom”! (Ba-duhm Tish!)

Så i februari bestämde jag mig för att ta tag i detta.
Varannan damernas liksom.
Precis som i den icke-fiktionella världen så tror jag inte på kvotering.
Jag tycker inte man ska kvotera in kvinnor. Däremot tycker jag att man skall sluta kvotera in män…

Så hur har jag skött mig?

Antal lästa böcker under 2015: 76 st.
Antal böcker skrivna av kvinnor: 32 st
(Då fuskar jag lite och räknar med författarparen Kepler och Erikson/Granbom. Mitt hus, mina regler.)

Resultat: Män 58%. Kvinnor 42%.

Med tanke på att jag tog beslutet i mitten av februari, och att fördelningen under 2010-2014 var närmare 85/15, så är jag faktiskt rätt nöjd med det resultatet. Nöjd, men inte stolt. Eller eventuellt stolt, men inte nöjd. Någon av dem.
Det kanske inte kommer resas statyer av mig på Internationella Kvinnodagen, men en liten klapp på ryggen för några steg i rätt riktning kan man väl få?

Så. Läsmålsättning inför 2016.
Fortsätta åt samma håll tänkte jag.

Inleder starkt här med att läsa Kristina Ohlssons första vuxenrysare, ”Sjuka själar”, och Gillian Flynns novell ”En sån som du”.
Hittills i år m.a.o. 100% damernas.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

onsdag 6 januari 2016

"Mellan rummen" av Alexander Mahmoud


Den här vintern var det någonting som sprack mellan mig och Sverige. Det har knakat ett tag nu, men plötsligt blev avståndet så tydligt. Där jag trodde att mitt land skulle kunna vara en famn, kanske inte stor och varm, men i alla fall motvilligt öppen fanns det plötsligt bara en stängd dörr. I den sinnesstämningen läser jag Alexander Mahmouds "Mellan rummen". Och tänker: Fy fan vad långt vi har kvar.

Boken tar sitt avstamp i ett dagboksreportage för tidningen Re:publik, men har utökats till att omfatta ett helt år. Inledningen är en beskrivning av hemkomsten, från Stockholm till det lilla småländska samhället där han vuxit upp. De gamla mönstren, vardagsrasismen som genomsyrar umgänget och som så tydligt har präglat uppväxten. Skämten, jargongen, åsikterna, tolkningsföreträdet. Mindervärdet, överlevnadsstrategierna, konsekvenserna.
Samtidigt i Stockholm: Kärleken till papperslösa Shirin som växer sig allt starkare.  

"Mellan rummen" är en tunn liten skrift. Skriven på lättflytande dagboksprosa. Ändå tar det lite tid för mig att läsa den. För det är så mycket som står där. Så mycket att ta in. Om accepterandet av underordningen. Förståelsen för förövaren. Om att inte känna sig hemma. Inte ens i sig själv, i sin egen kropp.

Det är som att få ett knytnävsslag i magen. Fast långsamt och liksom mjukt. Men plötsligt står man där, utan luft. Omskakad. Nedslagen. På bokens baksida står det: "Ur det mest privata gror en berättelse om Sverige fram." Så är det. Men det är ingen vacker berättelse. Och då har vi inte ens berört den skriande nöd som existerar utanför vårt lands gränser.

Nu är det nytt år. Jag tänker: Kom igen Sverige, visa att du är större än såhär!

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

måndag 4 januari 2016

Bokhandlarna svarar: Vilken är din läsmålsättning 2016?

Eva Killberg, Ängelholm: Fler spännande kvinnor. Målsättning för mitt läsande funkar egentligen inte alls. Jag är en lustläsare med smak för det mesta - bara det är väl skrivet! Inför 2016 har jag ändå bläddrat mig fram i årets bokkatalog. Och se, en idé dök upp: Nu ska det läsas biografier om spännande kvinnor. Nästa år kommer nämligen flera högspännande böcker just i biografigenren. Och det är verkligen inte en dag för tidigt! Först och främst väntar jag på boken om Angela Merkel, oerhört aktuell och intressant person. Och sedan tänker jag sätta tänderna i biografin om Churchills fru Clementine - som tydligen hade avgörande inflytande i det tysta.

Sedan tror jag nog att jag glider över på romankonsten i alla fall. Med spänning ser jag fram emot den italienska succésviten av Elena Ferrante. Namnet är en pseudonym och spekulationens vågor har gått höga kring vem som döljer sig bakom romanerna. Första delen, "Min fantastiska väninna" kommer i mars. Kristina Ohlssons första skräckroman "Sjuka själar" ska jag ge en chans - bara för att hon är en sådan fantastiskt bra författare. Och Elizabeth George får en chans till. Visserligen ingen utmaning, men man kan väl få läsa bara för nöjes skull?



Susanna Mattsson, Jägersro: Min ständiga läsmålsättning brukar se ut ungefär såhär: "Minst en bok i veckan. Två Nobelpristagare. 10 böcker av författare med rötter utanför Sverige/Storbritannien/USA" och jag brukar av någon outgrundlig anledning misslyckas med den, trots att jag tycker att jag inte spänner bågen alltför högt. Därför lanserar jag i år Läsförhoppningen. Kanske lyckas jag bättre om det låter lite snällare/slappare.

Läsförhoppningen 2016 lyder:
• Mer tid till fysiska pappersböcker. Gärna i läsfåtölj med en kopp god varm dryck.
• Två olästa Nobelpristagare.
• Läsa (eller avfärda) de halvlästa böckerna på nattygsbordet.
• Vett att sluta läsa om jag inte gillar en bok.

Och exakt hur det gick med förra årets målsättning? Har tänkt mig att summera i veckan. Stay tuned!

lördag 2 januari 2016

Så att hjärtat går sönder - "När hundarna kommer"

Jag är gammal nog att ha varit hyfsat vuxen på 90-talet. En tid (inte helt olik nutiden) där främlingsfientliga krafter gjorde sig synliga i samhället. Skillnaden mellan då och nu är att då hade mörkermännen gärna rakade skallar och bomberjackor (om de inte hette Bert eller Ian) och att det ändå fanns en slags allmänhetens konsensus kring att den här typen av hatiska budskap var fel. Nu, hmmm - not so much. Men det är en lite annan historia. Eller är det verkligen det?

I alla fall, mordet på Jon Hron var ett utslag av den här fruktansvärda tidsandan. Ett så meningslöst och hatiskt brott, mot en så ung människa. Utfört av så unga människor. Det träffade hårt i mig. Och det träffade hårt i Jessica Schiefauer, som växte upp i Kode, det samhälle där även John och förövarna bodde. I höstas berättade hon på en författarträff att hon länge tänkt att skriva om händelsen. I princip ända sedan det skedde. Men det är först nu som boken tagit form. Och det är en alldeles fantastisk bok. Samtidigt så kärleksfull och så grym.

Den handlar om Ester och Isak. Två unga människor som den här sommaren blir så där handlöst första-kärleken-förälskade i varandra. Samtidigt finner Isaks lillebror Anton en annan slags kärlek (kanske ändå inte så annorlunda) i en äldre skinnskalle. Medan Isak och Ester bara har ögon för varandra, och föräldrarna (fina, kärleksfulla) jobbar på som vanligt i vardagslivet, dras Anton allt längre in i den nynazistiska kretsen. Det slutar i katastrof. Det slutar med att en ung pojke dör.

Vad händer med en kärlek, vad händer med en familj, när en av familjemedlemmarna plötsligt blir förövare? Det är de här frågorna som Schiefauer utforskar med sådan skicklighet. För våldet slår sönder allt, och sällan blir ett före och ett efter så tydligt som här. Det är smärtsamt att läsa. Det är så att hjärtat går sönder. Och ändå borde alla läsa. För att vi ska förstå varandra lite bättre. Så att vi kan ta hand om varandra lite bättre.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro