fredag 31 oktober 2014

"Sonen" av Jo Nesbø



”Sonny Lofthus är en professionell syndabock. Han erkänner andras brott och sonar deras fängelsestraff mot dagliga heroindoser. Han har suttit på Norges mest flyktsäkra fängelse i tolv år när han får höra något som förändrar allt. Sonny rymmer från fängelset. Och han har mycket att hämnas.”


Så äntligen var det då svenskarnas tur att få ta del av Jo Nesbøs nya!
Den kom ut på norska, danska och till och med engelska redan i våras!
Diskriminering säger jag!!

Men den var definitivt värd att vänta på.
Ingen Harry Hole, men det visste vi ju redan. Enligt författaren så är det slut med Hole-böckerna.
För gott.
(Jag kan dock dra mig till minnes liknande påståenden från andra prominenta deckarförfattare som ”pensionerat” sina stjärnor. De har en tendens att återuppstå efter ett tag …)

Hur klarar sig då historien utan Harry?
Jodå, alldeles utmärkt.
Det är en hårdkokt och mångbottnad historia, med två huvudpersoner.
Ovannämda Sonny, ”Sonen” själv, och gamle polisräven Simon Kefas. En markant mindre ”övermänsklig” lagman än vår käre, let’s face it, nästan osårbare Harry.

Detta är Nesbø i högform.
Det är blodigt och brutalt. Intrigen vrider och vänder på sig så man nästan blir yr ibland.
Och visst.
Som vanligt är det lite luckor i logiken här och var. Lite alltför bekväma sammanträffanden.
Och ”superskurken” känns inte riktigt ”paw-reek-thit” , som vi säger i Skåne.
Lite som Spindelmannenskurken Kingpin ungefär …

Men, Jo, du är förlåten.
För satan vad spännande det är!

Johan Zillén

Akademibokhandeln Center Syd

torsdag 30 oktober 2014

Ungdomsfavoritsutmaningen del 1: "Den hemliga historien"

Läsupplevelsen något av en besvikelse. Men kvällen oändligt trevlig.

Min pyttelilla kulturklubb (medlemmar är jag och en kollega från en annan bokhandelskedja) har nyligen initierat "ungdomsfavoritprojektet". Det vill säga, vi läser om böcker vi älskade i ungdomen för att se på vilket sätt de påverkar oss nu.

I dagarna gick första mötet av stapeln, då vi träffades för att diskutera Donna Tartts "Den hemliga historien". Förutsättningarna var intressanta. För min kollega tillhör boken (precis som för vääldigt många jag känner) en av hennes absolut starkaste läsupplevelser. För mig var det chansen att äntligen fatta på riktigt. När jag läste DHH (i slutet av 90-talet) hade den hyllats av en enig bekantskapskrets, och dessutom innehöll den alla element som borde göra den till en av mina favoritböcker. Ett lärosäte, klassiska språk (ja, jag läste latin i gymnasiet. Modernt? Användbart? Nja...), ritualer, intriger. För att inte tala om sex och droger. Minnet av boken är dock mest förknippat med att ha missat någonting. Visst, jag gillade den, men aldrig så mycket som jag kände att jag borde ha gjort och jag förstod aldrig riktigt den kult som bildats kring boken. Eftersom den marknadsfördes som "en thriller för den tänkande människan" slöt jag mig helt enkelt till att jag var lite dum.

När jag nu läst om den kvarstår mina invändningar. De till och med förstärks. Boken igenom håller Tartt en sådan distans till sina karaktärer att de aldrig lyckas beröra mig. Huvudpersonen är den enda som jag till slut känner att jag får lite grepp om. De andra slinker helt ur mitt grepp. Och varje gång historien verkligen är på väg att bränna till är det som att författaren/berättaren helt lämnar scenen. Allt som är riktigt viktigt sker liksom utanför läsarens synfält. Det är frustrerande. Detta är i sanning en hemlig historia. Det är först under de sista 150 sidorna, av 700(!) som jag på allvar börjar vilja läsa mer. Och så ska det väl inte behöva vara?

Jag blir inte klok på om Donna Tartt medvetet håller den här distansen, som ett (obegripligt?) berättartekniskt grepp, eller om hon har som uppsåt att beröra, men misslyckas. Jämför man med "Steglitsan" (recension här) som är spännande och nära ner i minsta detalj, framstår den "Den hemliga historien" tydligt som det förstlingsverk den är.

Å andra sidan. Det kanske faktiskt bara är jag som är dum (även om min kollega höll med om att boken inte riktigt åldrats med värdighet). Ni som fattat, förklara gärna för mig varför jag missar hela grejen.

Läs istället: "Fördjupade studier i katastroffysik" av Marisha Pessl, "Steglitsan" av Donna Tartt.

Nästa ungdomsfavoritutmaning är "Anne på Grönkulla". Oändligt älskad av mig när det begav sig. Jag är faktiskt nervös för vad jag kommer att tycka nu.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

onsdag 29 oktober 2014

Årets bästa Norgehistoria

”Det är september och ovanligt varmt i Stavanger, världens rikaste stad. Ett tonårspar är redo att riskera allt för kärleken. Ledaren för ett kriminellt gäng drabbas av en medelålderskris. Och en ensamstående tvåbarnsfar måste verkligen få tag på en miljon kronor – fort.
Under några dagar korsas deras liv i en brutal och tragikomisk kedja av händelser. En av dem kommer inte att överleva månadens slut."


Förlagets beskrivning av Tore Renbergs "Vi ses imorgon" kan få det att låta lite Jönssonligan-aktigt, men det är absolut inte en rättvis bild. Detta är välskriven och genomtänkt roman i ”Short Cuts”-stil.
106 korta kapitel ur elva olika personers synvinklar som efterhand blir en enda berättelse.

Huvudpersonen Pål, den skuldsatte pappan, är rätt platt, men det är också lite av hans roll.
Berättelsens "straight man".
Hans döttrar och deras vänner är mer intressanta karaktärer.
Tonåringar är dock, om några, det gåtfulla folket.
Svåra att förstå sig på, även om man har en eller några. Även om man varit en själv.
Att skildra dem i skönlitterär text är inte enkelt.
Renberg gör det bra. Ibland blir det nära att spilla över i Bullens brevfilm, men han räddar upp det.

Istället är det busarna och deras livsöden som berör. Jan Inge, kraftigt överviktig skräckfilmsfantast, inlåsta tuffingen Tong, ADHD-Rudi och, framförallt, Chessi, f.d. barnprostituerad.
Hennes historia är den som sitter kvar längst efter läsning.
Fortfarande faktiskt.

Boken är den första delen av en planerad trilogi och del två är nyss utkommen i Norge.
Jag ser fram mot att läsa vidare.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd


Här är för övrigt förra årets bästa Norgehistoria:
Ole bad den stora stjärnan om en autograf. Denne tittade på den lilla lappen han fått och sa:
"Ska jag verkligen skriva på den här skrynkliga lilla lappen?"
"Ja, jag renskriver det sen när jag kommer hem."

tisdag 28 oktober 2014

Vi möts inte på king lone´s bjudning...


Det finns ju några saker som spelar extremt stor roll i mitt liv. Yoga, litteratur, musik. Idag flyger jag till Indien för att ägna mig åt det förstnämnda i två veckor.


Föga anade jag när jag bokade resan att jag lämnar Sverige samma dag som Bruno K Öijer gör sitt enda framträdande i Malmö! Och att jag sedan är borta resten av turnén. The Horror!

Ända sedan jag 1995 såg honom slakta "Blå Bouquet" på Pustervik i Göteborg har jag slaviskt följt varenda uppläsningsturné. Få konserter når upp i samma intensitet som ett av Bruno K:s framträdanden. Att missa hans "Och natten viskade Annabel Lee"-dito, kanske inte är helt skäl nog att boka om en icke-ombokningsbar flygresa. Men nästan.

För vem vet hur länge jag måste vänta? Ynka sex år som mellan "Svart som silver" och "Och natten viskade..." (han är ju inte direkt Anna Jansson-produktiv, gudskelov)? Eller nio år som mellan "Giljotin" och "Medan giftet verkar"?

Det är med stor sorg litteraturälskaren lyfter i eftermiddag (...men älvor ska stiga på flyget).


Tröstar mig med detta.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

måndag 27 oktober 2014

Bokhandlarna svarar: Vilken är den bästa höstlovsläsningen?



Johan Zillén: Under Höstlovet, som-man-ju-baske-mig-inte-har-ledigt-på-när-man-är-vuxen, kommer jag sannolikt att läsa ut Alex Marwoods "Granne med döden" och David Nicholls "Vi".
Du borde läsa Fredrik Backmans "Britt-Marie var här", Jo Nesbos "Sonen" eller Thomas Engströms "Söder om helvetet".







Susanna Mattsson: Mulet, kulet, illa vulet och så vidare är ledord under höstlovet. Så jag tänker mig spökhistorier à la Maria Gripes klassiska "Agnes Cecilia" eller Rebecka Åhlunds "Flickan på tavlan" och "Ibland blir skogen vred" (recensioner här och här) för de yngre. För vuxna tänker jag mig något i stil med John Harwoods "The Seance" eller Sara Waters "Främlingen i huset" (lite mer om den här). Eller varför inte Amanda Hellbergs rysliga "Styggelsen" (recension här). Själv lyssnar jag på S. J. Boltons fjärde bok om Lacey Flint; "En mörk och förvriden flod". Bolton brukar i och för sig hålla sig undan det övernaturliga, men vara ryslig så det förslår.

söndag 26 oktober 2014

Glöm inte att tävla med oss!

Missa inte att skicka in ditt svar i vår Söderberg(Alexander, inte Hjalmar)-tävling. Ni har till tisdag den 28 oktober på er.

Del två i trilogin om Sophie Brinkmann har precis nått bokhandeln, och i måndags gästades vi av författaren Alexander Söderberg. Dessutom fick vi fem signerade exemplar av "Den andre sonen" att lotta ut bland våra läsare.

Svara på frågan nedan och skicka ditt svar, samt namn och adress till: bokboxen@akademibokhandeln.se och en av böckerna kan bli din.


Vilket yrke har Sophie Brinkmann?
1.  Läkare
X. Sjukgymnast
2.  Sjuksköterska



Lycka till!

Läs Alexander Söderbergs text här.

lördag 25 oktober 2014

Ove går hem överallt

Tyvärr saknar vi bilden på alla ungerska Ovar i skyltfönstret... Ni får använda fantasin :-)

Bokhandel är spännande, som ni vet. Och en bokhandlare på vift kan naturligtvis inte låta bli att studera andra boklådor. Påfallande ofta är det samma succéer i andra länder. Så kanske borde jag inte blivit särskilt förvånad, när jag tittade in i en större bokhandel i Budapest nyligen. Här hade ett helt skyltfönster tapetserats med en och samma svenska bok, och inne i butiken låg travar av - gissa vad: "En man som heter Ove" av Fredrik Backman! Glad blir man förstås, som svensk bokhandlare.
För ett par år sedan hittade jag "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" av Jonas Jonasson i topp på bästsäljarlistan i Rom. Inte illa det heller!

Eva Killberg
Killbergs Bokhandel Ängelholm

fredag 24 oktober 2014

Bokhandlarna svarar: Vem tycker du ska få Augustpriset?

I veckan tillkännagavs vilka böcker som nominerats till Augustpriset. Vi frågade våra bokhandlare vem som borde få priset.


Johan Zillén: ​Jag tror inte att jag läst någon svensk titel i år som hade tagits på allvar av Augustjuryn. Majgull Axelssons "Jag heter inte Miriam" kanske? (Jag har inte läst ut den än ..) Rysliga "Inga kelgrisar, inga styvbarn" av Cia Sigesgård tyckte jag mycket om. Den hade varit en tuff hermelin bland alla de finlitterära katterna.








Susanna Mattsson: Jag saknar både Klas Östergren ("Twist") och Bruno K Öijer ("Och natten viskade Annabel Lee") bland de nominerade i skönlitterära klassen. Tycker även att Majgull Axelssons senaste platsar. Skam till sägandes har jag knappt läst en enda nominerad bok (med undantag för delar av Lars Lerins "Naturlära" som är helt magisk). Steve Sem-Sandberg och Sara Stridsberg är båda författare jag håller högt (för er som inte gjort det, läs "Theres" och "Drömfakulteten" - nu!!) och Ida Börjels upläsning ur "Skåneradio" på Kulturhuset Underjorden i Göteborg 2006(?) var en fest. Tror dock att Kristina Sandberg kammar hem priset, hennes roman känns helt i linje med de böcker som brukar vinna. Svensk nittonhundratalshistoria med stor läsarpotential hos den kultur (och schal-)bärande klassen.


Samtliga nominerade böcker hittar ni här.

torsdag 23 oktober 2014

Dagens va??!!



Ett två tre hur tänkte de här? Modernistas omslag till Charles Dickens "En julsaga" ser i det närmaste ut att porträttera någon slags inverterad (och mycket otäck) "Ringu"-varelse. Kalla mig traditionalist, men jag är mer av en sådan här slags Dickens-tjej:




Fattar ni hur förlaget har tänkt? Jag vill verkligen veta.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

onsdag 22 oktober 2014

TÄVLING! Vinn ett signerat exemplar av "Den andre sonen".

Del två i trilogin om Sophie Brinkmann har precis nått bokhandeln, och i måndags gästades vi av författaren Alexander Söderberg. Dessutom fick vi fem signerade exemplar av "Den andre sonen" att lotta ut bland våra läsare.

Svara på frågan nedan och skicka ditt svar, samt namn och adress till: bokboxen@akademibokhandeln.se och en av böckerna kan bli din.


Vilket yrke har Sophie Brinkmann?
1.  Läkare
X. Sjukgymnast
2.  Sjuksköterska


Senast tisdagen den 28 oktober vill vi ha ditt svar.
Lycka till!

Läs Alexander Söderbergs text här.

tisdag 21 oktober 2014

"Hon som älskade honom" av Sara Kadefors

Malena håller på att bli galen i Stockholm. Det byggs en tunnel under hennes hus och skakningarna och borrandet tvingar henne att sova med öronskydd natt efter natt. Hon orkar inte med sina vänner. Hon fejkar sjukdom och skickar låtsas-sms om att hon är bortrest. Till slut tar hon sin tillflykt till en sörmländsk avkrok där hon hyr ett torp vid en sjö. Där ska hon äntligen bli lugn. Äntligen sluta vara slav under sina känslor. Det går väl... sådär. Att fly från sig själv är såklart en omöjlighet, men visst verkar livet på landet ha en lugnande inverkan på den hypersensibla Malena. Från att ha isolerat sig i torpet börjar hon umgås med den brokiga grannfamiljen, dem hon hyr av. Först för att visa bästa väninnan att hon inte lider av social fobi. Sedan för att hon faktiskt börjar tycka om dem. Hon tillbringar mycket tid med mannen i huset, Nathan, som liksom hon jobbar hemifrån. De kommer varandra allt närmare, och Malena börjar märka att under hans kompetenta yta finns ett mörker hon känner igen och dras till.

"Hon som älskade honom" är den andra romanen jag läser av Sara Kadefors, och jag gillar den verkligen. Till och med mer än vad jag gillade "Kast med liten kniv" (recension här). Boken håller inte Augustprisklass, men är bra nog. Absolut tillräckligt bra för att inte kännas som slöseri med tid. Undantagsvis kan karaktärerna kännas lite väl uppenbara, som att författaren tar i lite väl mycket för att poängen ska gå fram, men hela tiden är det engagerande och berörande. Från att i början ha retat mig på Malenas överkänslighet växer hon sig på mig, jag börjar förstå henne, känna sympati med henne, tycka om henne. Och Nathan, ja honom är det lätt att bli kär i på ett sådant där nästan tonårssätt (ni vet, fin och stark man med inre sår).

Det här är en roman om kärlek. Den där helt starka, allt överskuggande. Men det som gör boken så bra, och det som skiljer den från väldigt många andra kärleksromaner, är att de som drabbas faktiskt ifrågasätter det som händer. Inte av konvenansskäl eller på grund av några löjliga missförstånd, utan av omtanke. Malena älskar Nathan för att han inte försöker förföra henne. Hon tycker om hans fru och hans barn, vill inte förstöra. Hur det går tänker jag såklart inte avslöja, men jag tycker att det är så skönt att läsa om människor som tänker på andra. Som inte ser omedelbar behovstillfredsställelse som något nödvändigtvis gott. Jag gillar helt enkelt att Sara Kadefors väljer att problematisera passionen lite. Man ser inte så mycket av det annars. I alla fall inte på det här sättet.

Det är författaren själv som läser boken och precis som med de flesta författarinläsningar gillar jag det. Upphovsmakaren själv brukar ju ha rätt bra koll på vilken slags bok de skrivit och hur den ska läsas. Roligt bara att alla Stockholmare pratar en lätt göteborgska. Men det värmer ett Göteborgshjärta i exil.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

måndag 20 oktober 2014

Gästbloggaren: Alexander Söderberg



"Den andre sonen" och min häst.

"Den andre sonen" - Del två i trilogin efter "Den Andalusiske vännen" är ute.

När man skriver en trilogi innebär det att man också skriver en tvåa. Den i mitten. I ett filmmanus kallas denna del för akt två. På engelska går akt två under namnet action eller confrontation.

Den andra akten i en historia är nästan alltid en sorts framåtdrivande motor, som tar med sig handlingen från ettan och driver den mot trean. Jag valde att trilogin skulle vara direkt sammanhängande. Varje bok är en berättelse - alla tre bildar en historia.

Det är mörkare den här gången. Hector Guzman ligger i koma, Sophie Brinkmann är låst till Hectors organisation och tar ett beslut som borde vara rätt, men som blir alldeles fel. Konsekvenserna skjuts åt alla håll och kanter, studsar runt, träffar varandra, skapar kaos och lämnar henne i ett läge där hon måste handla utan att tänka på följderna. Hennes vänner blir hennes fiender. Rätt och fel suddas ut.

När jag inte jobbar, rider jag.

2012 köpte jag min första häst. Jag hade börjat lektionsrida några år tidigare. Blev varse om att jag blivit hästbiten. Jag ville ha en häst. Så jag började leta. Använde helgerna till att åka och provrida, studsade runt på oräkneliga hästar, pladdrade med hästfolk och tyckte att allt var allmänt trevligt.

Tillslut hittade jag honom, en valack, 10 år, flugskimmel – Quickstep F. Jag provred några gånger, sen köpte jag honom av familjen Ranehammar i Höörtrakten. Bra människor, bra hästmänniskor. Jag tog med mig mina tre flickor upp några dagar senare för att visa hästen. Ingemar Ranehammar mötte mig vid grinden, sa att Eva var uppe i paddocken och red min häst. Stolt och glad stegade jag upp med barnen i släptåg. Pekade på hästen som Eva red och frågade flickorna om de inte tyckte att han var fin? Och sedan började jag berätta om honom.

Ett skratt bakom mig. Det är inte Quickstep, det är en annan häst, sa Ingemar. Han skrattade så han grät, pekade på mig och sa att jag såg ut som en fågelholk. Mina flickor fnittrade hysteriskt när de bevittnade förnedringen. Jag låtsades skratta med, för att inte fullkomligt tappa fotfästet.

Han går under olika namn, beroende på min dagsform. Steppe, Lennart, Tarzan, Stefan, Schtoop eller bara Hästen. När han blir glad, eller vad det nu är för sinnesstämning, kör han ner huvudet i marken, och springer fort och okontrollerat. Då känns det märkligt att sitta på hans rygg, utan vare sig hals eller nacke framför sig. Vidare är han flyktbenägen, vill plötsligt bara dra därifrån, var vi än befinner oss. Det vill jag också, ibland, men inte på samma sätt. I honom finns det en genetiskt nedärvd instinkt som säger att rovdjur gömmer sig bakom alla träd och buskar vi rider förbi. Vidare är han rädd för brevlådor, allting som är blått, kossor samt saker som varken syns eller finns. Mina rädslor skiljer sig från hans. Jag är rädd för att dö i en flygolycka eller att någon ska dra ned byxorna på mig framför massa människor.

Jag är fri när jag rider. Inte så mycket vinden i håret, mer ansvaret, utmaningen, avskildheten. Där hittar jag en helhet. Ibland ligger dimman tät på morgonen och det är alldeles stilla. Ljudet av hans steg och det lugna rörelsemönstret i skritt. Jag ser rådjur, glador, häger, hare och vid några enstaka tillfällen, räv. Och mina tankar är alltid, utan undantag ljusa. Allt är bra, där på hästryggen. Så som jag alltid önskar det att vara. Ett naturligt tillstånd, att känna igen sig själv i det goda. Det är obeskrivligt schysst. Och det beror på honom, på min häst. Det vet jag alldeles säkert.

Sen letar jag fram ett längre stycke, gärna lätt sluttande uppåt, det kan vara gräs, stubbåker, skogsstig eller en grusväg. Och så trycker vi gasen i botten. Han accelererar omedelbart, hovarna smattrar mot marken. Han är snabb, stark, stolt och glad där han rusar fram i full sträckt galopp. Jag ler som en sol, vinddraget brummar i öronen, ögonen tåras, och jag kan inte sluta tacka honom.

När jag tränsar av så händer det att han lägger sitt stora varma huvud på min axel. Han vilar sig där, blir tung. Jag står still, balanserar och vill inte att han ska ta bort huvudet för fort. Jag klappar honom över ögonen, det gör honom lugn, kliar vid öronen och uppe på huvudet, stryker jämt fördelat över ansiktet och pannan. Han klipper nästan med ögonen och andas jämt och djupt. Det är han bestämmer hur länge vi ska stå så. Det känns alltid för kort.

Det är ett privilegium att få ha en häst.

Det är ett privilegium att få skriva böcker.

Nu har jag börjat arbetet med den tredje boken om Sophie Brinkmann, Hector Guzman, Jens Vall, Tommy Jansson och de andra. Ingen titel ännu. Den heter rätt och slätt bok tre i min dator, kommer att göra så ett tag. Titeln brukar komma i sista sekund.

Det känns spännande och inspirerande att börja med trean. På engelska kallas den tredje akten för Resolution. Lösningen, upplösningen. Att knyta ihop säcken och avsluta. I det här skedet innebär mitt arbete att samla ihop tankar, story och struktur. Jag skriver en hel del, Ibland håller jag tillbaka och ibland ger jag efter, låter berättandet ta sig framåt med en sorts tillit att historien klarar det, att vi klarar det, tillsammans … som att rida ungefär.


PS. Förutom djur finns det människor i mitt liv. Dem tycker jag också om. DS


Alexander

Alexander Söderberg, född 1970, är bosatt på Österlen och har tidigare arbetat med tv-manus som manusförfattare, redaktör och dramaturg. Han debuterade 2012 som författare med Den andalusiske vännen, den första delen i en trilogi med Sophie Brinkmann i centrum. Trilogin kommer ut i en rad länder, inklusive USA och England, och filmrättigheterna är sålda till Hollywood.
 
Nyfiken på "Den andre sonen"? Håll ögonen öppna. Snart lottar vi ut fem signerade exemplar.
 

söndag 19 oktober 2014

I skolbänken...






Ibland råkar det slumpa sig så att båda de böcker man läser (ja, alltid minst en i papper och en i ljud numera - plus såklart den där högen på nattygsbordet som liksom avstannat och man borde ta tag i, fast det är inte den där skuldhögen jag tänker prata om här) utspelar sig på så att säga samma arena.


Just nu pågår omläsning (med ögonen) av "Den hemliga historien" eftersom världens minsta, världens bästa kulturklubb har startat ett omläsningsprojekt av litterära ungdomsförälskelser.

Samtidigt lyssnar jag på John Williams briljanta "Stoner".

Båda böckerna utspelar sig på lärosäten, och det är fantastiskt fint att se vad två skickliga författare kan åstadkomma med utgångspunkt i samma plats. För de neurotiska hellenisterna hos Donna Tartt kunde knappast vara längre ifrån den passivt accepterande Stoner. Eller? För det finns faktiskt en likhet mellan William Stoner och Richard Papen. Det där att bara låta sig hända... (Mer om detta i respektive recension framöver). Å andra sidan, resten av böckernas karaktär skiljer sig markant.

Så den kommande veckan kommer jag att låta mig kastas mellan University of Missouri och Hampden college. Mellan Williams och Tartt. Sällan har det varit så roligt att gå i skolan.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

fredag 17 oktober 2014

"Låt vargarna komma" av Carol Rifka Brunt

Inte ljudboksomslaget, men det fina originalet.

Märkligt nog gick "Låt vargarna komma" av Carol Rifka Brunt mig lite förbi när den kom förra året. Det kan inte ha varit omslaget, som jag genast tyckte var ursnyggt. Kanske berodde det på baksidestexten:  


"New York, 1987. Det finns bara en enda person i hela världen som förstår fjortonåriga June Elbus, och det är hennes morbror, den erkände konstnären Finn Weiss. När Finn som en av alldeles för många och alldeles för unga män dör i den fruktade sjukdomen aids, blir June helt ensam i världen. Hennes föräldrar har fullt upp på jobbet och storasyster Greta har glidit längre och längre bort. Men snart blir June kontaktad av Toby, den mystiske främlingen från begravningen, han som mamma kallar Finns "specielle vän", men vägrar säga något mer om. Mellan June och Toby växer en oväntad och omvälvande vänskap fram, och hemligheter avslöjas som får June att tvivla på allt hon dittills sett som sanning. Låt vargarna komma är en gripande roman om att både finna och förlora kärleken. Den handlar om vad det egentligen innebär att vara en vän, om hur avundsjuka och skam kan förgifta och förstöra relationer och ibland få fruktansvärda följder" 

Aids, övergivenhet, sorg... Ibland orkar man bara inte läsa om elände. Orkar inte med "gripande" romaner som bara gör en deprimerad. Vet att jag drog på läsningen av "Förr eller senare exploderar jag" av samma anledning (ungdomar med cancer - nej tack). Och "The Goldfinch"" med all sin föräldralöshet och ångest. I båda fallen gjorde jag såklart fel. Det är klart man orkar med eländet, bara boken är bra. Och nej, man blir inte deprimerad av en god bok. Aldrig.

"Låt vargarna komma" visade sig såklart också vara en sådan där god bok som fångade mig så fort jag lyssnat på de första raderna. June är en fantastiskt avig fjortonåring utan jämnåriga vänner som älskar sin morbror Finn och drömmer om att tidsresa till medeltiden. På sin fritid klär hon ut sig och vandrar runt i skogen bakom skolan och fantiserar. Älskar det där. Hur June får vara intellektuellt mogen och samtidigt stå med ena foten i barndomens fantasivärld i en tid då det mesta brukar handla om att lära sig passa in, skaffa kompisar och status. Hur Finn uppmuntrar det där "juneiga" i henne och låter henne vara underbar och apart. Öppnar för musiken och konsten och livet. Tar henne på allvar. Det blir vansinnigt tomt såklart, när Finn dör. För ärligt talat, ingen annan i hennes familj verkar ha någon koll på vem hon är.

Och det är här min enda invändning kommer in. För lika fint skildrad som June är, som Finn och sedermera också Toby, lika psykologiskt platta blir emellanåt föräldrarna. Och i viss mån även storasyster Greta. Det där att de aldrig pratar ordentligt. Det är som i en tv-såpa där folk missförstår varandra hela tiden och stormar ut ur rum och smäller i dörrar. Jag blir tokig på det. På tv och i bokform. Det känns alltid som en för lätt lösning. Det måste finnas ett sätt att skapa spänning utan att offra vissa karaktärer på trubbighetens altare. Nu säger jag inte att det är så här hela tiden. Men tillräckligt ofta för att det ska irritera mig. Framför allt eftersom resten är så väldigt bra.

Absolut tillräckligt bra för att göra det här till en bok jag ändå kommer att kunna rekommendera med gott samvete. Till barn. Till vuxna. Till dem som älskade "Förr eller senare exploderar jag" (det vill säga alla). Om kärlek, om förlust, om att växa upp och om försoning. Du blir inte deprimerad. Du blir lycklig.

För alla oss som fanns på 80-talet blir det dessutom en alldeles egen tidsresa. Dels till en fruktansvärd  tid då aids kanske fortfarande smittade genom ett lypsyl (mer om den i Jonas Gardells "Torka aldrig tårar..."-svit), men också till kassettband, rollspel och familjekvällar med Trivial Pursuit. Det var inte så fruktansvärt länge sedan. Ändå är det som en helt annan tid.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

torsdag 16 oktober 2014

Bokhandlarna svarar: Dina bästa franska boktips?

Så här en vecka efter att Frankrike återigen kammat hem ett Nobelpris i litteratur (och i väntan på att butikerna ska fyllas av Patrick Modianos böcker) pressade vi bokhandlarna på deras bästa franska boktips. Här kommer de:


Susanna Mattsson, Jägersro: Åh, jag är ju som sagt inte så värst bevandrad i den franska litteraturen, men minns att jag älskade Françoise Sagans "Något av ett leende" som jag läste på engelska ("A certain smile") i 20-årsåldern. Bokens fras "20 is the age of hilariuos laughter" används fortfarande flitigt i mina födelsedagshälsningar (bara att sätta in valfri ålder) med förhoppningen att någon annan ska ha läst och upptäcka referensen. Albert Camus "Främlingen" har jag tipsat om förut, och så har vi ju såklart Simone de Beauvoirs "Det andra könet". Ingen lättviktare, men en grundsten i min feministiska bildning. Ja, där har ni mitt Frankrike. Jo förresten, förra franske Nobelpristagaren Jean-Marie Gustave Le Clézios roman om fadern: "Afrikanen" var också den rullans bra.



Eva Killberg, Ängelholm: Årets Nobelpristagare är förstås en höjdare för alla frankofiler. Länge räknade jag mig dit, läste franska och åkte aldrig någon annanstans. Så kom italienskan in i mitt liv, och ändrade mitt beteende. Men det hindrar inte att fina läsupplevelser fortfarande poppar upp i mitt minne.
Så himla långt tillbaka ligger förstås inte förre franske nobelpristagaren, Jean-Marie Gustave Le Clézio. Helt underbar, gott folk, vilket språk, så rörande romaner, vilka naturskildringar! "Vandrande stjärna" blev min favorit den gången.
Andra nobelpristagare från Frankrike satte djupa spår - men också obehagskänslor. Som Albert Camus med "Främlingen". Mycket speciellt, brännande sol, alienation (som var det största innebegreppet då) och scener som man aldrig glömmer. Tänk er den vresige mannen som alltid går och sparkar på sin hund - men som bryter samman fullständigt när hunden dör.
Bland icke nobelpristagare står förstås "Igelkottens elegans" i en klass för sig, av Muriel Barbery. En oerhört charmig historia om en överintelligent elvaåring och dito portvaktsfru. För en gångs skull blev filmen precis lika bra som boken, med perfekt casting!
Kul är det i alla fall att vi får frossa i böcker från ett annat språk än engelskan. Och eftersom Patrick Modiano skriver korta romaner kan det faktiskt vara värt att damma av franskan!



Odette Gross, Helsingborg: Det här var en enkel fråga. Jag har läst precis en fransk författare. Så jag väljer henne. Och hon är bara halvtfransk, den andra delen är brittisk... Tatiana de Rosnay. "Sarahs nyckel" är fantastisk! Och det råkar vara en av få böcker där filmen är (nästan) lika bra. Läs den! Se den!









Johan Zillén, Center Syd: Jag är läskigt dålig när det gäller fransoserna... Gillar Fred Vargas rysliga thrillers och läste Victor Hugos "Samhällets olycksbarn" med stor behållning i tonåren.
Men jag älskar verkligen verkligen Daft Punk om det kan verka ursäktande. :-)

onsdag 15 oktober 2014

Söder om Helvetet – Thomas Engström


”Pennsylvania, USA, valrörelsen 2012. En ung man hittas död på ett sjaskigt motellrum. I ett brev anklagar han politikern Ron Harriman för att ha krossat hans hjärta. 
Ludwig Licht anlitas för att utreda vem som ligger bakom smutskastningen av Harriman. Han hittar snart en sammansvärjning. Ju djupare han infiltrerar gruppen bakom konspirationen, desto mer anar han att en livsfarlig urladdning är på väg. 
Söder om helvetet är andra delen i trilogin om Ludwig Licht, en gång Stasi-anställd och CIA:s främste spion i DDR, numera frilansande problemlösare.”

Första boken om ex-Stasiagenten Ludwig Licht, ”Väster om Friheten” som jag läste i våras
(recension här), var ett trevligt avbrott från den traditionella svenska kriminalaren.
Inga gotländska eller västkustska mord.
Inga ritualtorterade småbarn.
Inte ens någon vresig gammal poliskommisarie med opera- eller schlagerbesatthet!

Engströms böcker har mer gemensamt med spionmästare som Forsyth och LeCarré, eller med serier som Homeland och House of Cards. Även fans av Jack Reacher och Jason Bourne skulle älska det här.

Den första boken var riktigt spännande, men tvåan vrider upp raffelkofficienten rejält.
Det här är en riktig bladvändare, aldrig en tråkig stund.

I ”Söder om Helvetet” har Ludwig hamnat i USA. Hans gamla CIA-kontakt jobbar numera för en privat säkerhetsfirma (ett berättartekniskt mycket smart move, nu kan vi skicka Ludde vartsomhelst) och kallar in honom för att utreda ett självmord med koppling till en politiker. Utredningen leder rakt in i hjärtat på ”Vit Makt”-rörelsen (goa gubbar liksom) och Ludwig blir snabbt insyltad i en livsfarlig historia.

Det bara skriker ”GÖR MIG TILL TV-SERIE!!”.

Finns det någon rättvisa i världen så hör Netflix eller HBO av sig till Engström inom kort och gör honom till en mycket förmögen man.
Då kan han fokusera på att skriva fler böcker om Ludwig.
Jag vill läsa dem nu.
På en gång.

Have your people call his people (eller honom själv om han inte har people ännu).

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

måndag 13 oktober 2014

Gästbloggaren: Tore Renberg



HVA ER DET?

En liten tekst som berører det faktum at forfatteren av "Vi ses i morgon" ikke er helt sikker på hva slags roman han har skrevet

“Jaha, Tore”, sa en venn av meg da "Vi ses i morgen" kom ut i Norge, “hva er dette, da?”
Han hadde fanget opp den relative sensasjonen at en norsk forfatter, kjent for sine sårbare drama og humoristiske portrett av menneskelig dårskab, sine oppvekstromaner stappfulle av popmusikk og politikk og alkohol, ganske brått hadde endret retning og skrevet en … hva?
Komedie? Krim? Drama?
Hva?

Min venn rakte meg et eksemplar av "Vi ses i morgen" og ba meg signere romanen. Jeg tok imot min egen bok, holdt den i hendene, liksom anført av skepsisen hans, som om jeg holdt et ukjent dyr i favnen.

“For å være helt ærlig,” sa jeg og senket stemmen, som om jeg var i ferd med å røpe en ubehagelig hemmelighet, “så aner jeg ikke hva det er.”
“Javel?” Den skeptiske tonen i stemmen til min venn økte. Jeg var jo, tross alt, forfatteren av denne boken.
“Ja,” sa jeg mens jeg lette etter en penn i vesken, “det er litt kinkig, dette her. Det er som om jeg har satt en jækla merkelig unge til verden.”
Min venn lo. Og ristet på hodet.
Det gjorde ikke jeg.
“Hør, hva mener du med at du ikke aner hva du har skrevet? Det går jo ikke an. Kom igjen.”
Jeg sukket.

Jeg hadde kjempet med dette i årevis. Altså, ikke med selve romanen; den kunne jeg ikke kalle noen kamp å skrive. Tvert om, saken var at "Vi ses i morgen" hadde vært en fest å skrive. Et hardt stykke arbeid, javisst, det høyeste fjellet jeg hadde klatret på som forfatter, seks år med lange dager på kontoret og drøye mengder research. Men kamp? Nei. Det var ikke rette ordet. Det motsatte var tilfellet; for én gangs skyld var alt sammen gøy, alt var energi, alt var fascinasjon. Hver dag på jobb var en slags åpenbaring; shit, kan jeg skrive det? Kan jeg gå så langt? Frihetsfølelsen – forfatterens egentlige mål – var stor i dette arbeidet. Jeg gikk med frisk nysgjerrighet til kontoret, ivrig etter å finne ut hva karakterene mine holdt på med, hvor de var på vei siden jeg forlot dem dagen før.

Neimen, Tiril, skal du slå ham?
Hvaf…., Rudi? Skal du … er hun … skal du virkelig … Djises! Se på det!

De bare handlet. De bare pustet. De bare levde.
Jeg var deres stenograf og jeg lot alt fare. Ingen hemninger.
Men hva var det?
Det var det eneste jeg kjempet med. Jeg klarte ikke å finne ut hva slags roman jeg skrev.

Enkelte dager lurte jeg på om det var en krim.
Altså, hvis definisjonen på en krimroman er at det er en roman om kriminelle, om å bryte loven, om vold og skyld, så jo. Okei. Er krimroman. Men likevel, sjangerbetegnelsen virket ikke å romme romanen jeg skrev. Det var for mye drama i den, var det ikke? For mye humor og komedie, for mye romantikk, for mange ungdommer i fri dressur – ja, lekte jeg ikke også med den minst kredible av alle litterære former, ungdomsromanen? Og var det ikke på samme tid som om en helt annen bevegelse var på gang, en tyngre litterær inspirasjon som hadde funnet sin vei inn i meg, kollektivromanen, den Faulknerske metoden? Anvendt og sprengt, så å si, via populærkulturen, via den moderne tv-serien, via The Sopranos eller Sons of Anarchy?

Jo.
Sånn var det for meg.
Alt dette virvlet omkring, uten at forfatteren var i stand til å kontrollere det.
Det var som om hver gang jeg forsøkte å genre-feste hva jeg skrev, så unndro det seg alle benevnelser.

Etter at jeg hadde sagt dette, om ikke med disse ordene, men i essens, spurte jeg min venn hva han syntes om det.
“Hm,” sa han, “for meg høres det ut som om du har skrevet en spenningsroman. En thriller.”
Thriller.
Jeg tygget på dette.
Så nappet jeg korken av pennen, åpnet romanen, flippet til tittelsiden og skrev:

“Kjære venn! Vet du hva tungrockens Paganini sier? Jo, den store Yngwie M. sier: “Less is more? How can that be? How can less be more? It´s impossible. More is more.” Jeg vet ikke hva jeg har skrevet her, men jeg har hatt den beste tiden i livet med Rudi og Jan Inge og Chessi og de andre. For meg er de skinnende, fallende stjerner, som resten av oss. Velkommen til den grufulle og vidunderlige verdenen i Vi ses i morgen. PS: Kanskje har du rett. Fra Thriller-Tore.”



Tore Renberg, född i Stavanger 1972, hör till de klarast lysande stjärnorna på Norges författarhimmel i dag. Han har skrivit en rad romaner, däribland "Mannen som älskade Yngve" som blev en stor framgång i både Norge och Sverige, och även har filmatiserats. Hans böcker har översatts till tolv språk.
Med "Vi ses i morgon, som är den första delen i en planerad trilogi, står Renberg inför sitt stora internationella genombrott som författare. 

söndag 12 oktober 2014

Ni vann "Straffa och låta dö"!



Rätt svar i vår senaste tävling var Pildammsskolan. Det var där och ingen annanstans som Wilmer X hade sin första spelning. Bland dem som visste det har vi korat fem vinnare: Jesper i Malmö, Birgitta i Mariestad, Marja i Örebro, Åsa i Stockholm och Klaus i Örebro.


Ni får varsitt signerat exemplar av Mats Olssons nya deckare "Straffa och låta dö". Stort grattis!

lördag 11 oktober 2014

Kliv in i en annan värld



Vanligtvis brukar den svenska stadsbilden inte direkt svämma över av konstnärliga överraskningar. Därför blev jag extra glad när jag häromdagen sprang på den här fantastiska målningen på en vägg i Malmö. Någon som vet vem konstnären är?
Oavsett, mer sådant!

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

fredag 10 oktober 2014

Twista långsamt och obönhörligt med Klas Östergren

När Klas Östergren talade om sin roman "Twist" på Malmö stadsbibliotek härförleden nämnde han en episod ur sitt liv då hans familj hör Beatles "Twist and shout" för första gången på radion. Hur de börjar twista i trädgården, till och med den ständigt så lättretlige fadern. Musik som man aldrig hört den förr. Scenen finns även med i boken, och det är en fin bild. En bild som letar sig in i ens medvetande tills det känns som om man upplevt den själv. Att jag älskar John Lennons version av "Twist and shout" kan ju säkert göra sitt till. Jag vill ha upplevt det där, när musiken kändes ny, på gränsen till farlig.

Men det är inte bara den scenen som kryper under huden på ett sätt som gör att man inkarnerar bokens berättelse i sin egen. Östergrens lågmälda, men obönhörliga berättande gör det med en. Förankrar historien djupt. Jag och mitt liv är långt ifrån romanens berättarjag, men ändå känner jag honom nästan som mig själv när boken är slut. Så känns det. Det är såklart rasande skickligt och en stor anledning att älska Klas Östergrens författarskap.

Dessutom är "Twist" ett snillrikt bygge, där hela berättelsen spinner kring en person som redan är död när boken börjar. Att hålla spänningen vid liv med de förutsättningarna låter nära på som en omöjlighet, men det är det såklart inte. Inte för den här berättaren. Spänningen finns där redan i det laddade förstakapitlet (vars innebörd man kan tolka och omtolka under läsningens gång), en minnesmiddag för den döda; Ami, Anne-Marie, Anna. Vad hon hette och vem hon var beror på vem vi frågar. Kanske är det så med oss alla.

På ett plan är "Twist" en kärleksroman. Berättaren och Ami möts som unga, en ljus och genomlyst sommardag, och en kärlekshistoria inleds. De skiljs åt, möts igen, skiljs åt... Anledningen visar sig först efter hand, och är en del av bokens andra spår; mutor, rävspel, politik och svek i kalla krigets efterdyningar. Efter hand tvingas berättaren se sin egen självbild krackelera. Sin egen historia skrivas om. Åh, det är så snyggt! Och brutalt.

Det förekommer en maratondansare i boken. Men han är inte bokens enda dansör. Samtliga aktörer rör sig kring varandra, böjer, vrider, kränger i en ofrånkomlig form av twist. De kan inte sluta dansa.



Och så är det ju Reine Brynolfsson som läser. Favoriten. Gör det som vanligt med den äran.
Läs! Lyssna! Njut!

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

torsdag 9 oktober 2014

Nobelpristagare i stram förpackning


Sju minuter tog det innan den första personen kom in och frågade efter Patrick Medanio (sic! som de säger inom akademin). Förvåningen över att vi inte hade honom inne var stor. Och jag gillar det. Gillar att folk i gemen ändå förväntar sig att vi ska ha varenda utgiven titel i lager.

I övrigt har jag ingen relation till årets Nobelpristagare. Hade faktiskt inte ens hört hans namn innan det började viskas om att en "dark horse" seglat upp bland de tippade pristagarna (jaja, skammens rodnad och allt det där... Men jag har dålig koll på mina fransmän, det är bara att erkänna). Han får priset för ”...den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationsårens livsvärld”. Det låter ju fint. Det låter alltid fint. Om jag ska jubla över att ännu en vit europé av manskön fått priset får jag se när jag läst honom. Jag kommer säkert att åtminstone småjubla.

Någon som jublar redan nu måste rimligtvis vara Elisabeth Grate, vars förlag efter dagens tillkännagivande hyser ännu en Nobelpristagare vid sidan av Le Clézio. Och jag vet att jag kommer att låta väldigt ytlig nu, men om hon bara kunde göra liiite roligare utgåvor. Har fortfarande de uppbragta: "Meh, finns det inga riktiga böcker... den är så himla dyr för att vara pocket!" (Grate kör genomgående danskt band, svarvita omslagsfoton, och ger väl intrycket av... tja, rågbröd - nyttigt, men inte superkul) i färskt minne från 2008.

Men vad tusan, jag låter ju supergnällig. Får väl bryta ut i ett rungande "Äntligen!" istället.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

onsdag 8 oktober 2014

Och vinnaren är...


Ngugi Wa Thiong'o! I alla fall om vi får tro Ladbrokes som sätter oddsen på denna kandidat till 4,50 dagen före tillkännagivandet. Och gissningen torde inte vara helt irrelevant, spelbolaget har träffat rätt fyra gånger under de senaste nio åren.

Dessutom borde det rimligtvis vara en författare jag inte läst i år. Av de tio högst tippade är det nu bara Murakami jag läst. Och han kommer inte att få priset (inte tillräckligt svår om man frågar en suris, inte tillräckligt intressant om man frågar mig. Det har nu å andra sidan ingen någonsin gjort. Jag kan dessutom ha läst fel Murakami, så är det jämt).
I övrigt tänker jag mig icke-europé och icke-amerikan (trots att Svenska Akademien hävdar att de inte tar hänsyn till sådana trivialiteter som kön och  etnicitet). Så varför inte en kenyan? Som jag dessutom är nyfiken på.

Ngugi Wa Thiong'o alltså. Modernista har under året givit ut tre titlar på svenska, och en fjärde är på väg. Se till att skaffa dig ett ex av "Om icke vetekornet" före klockan 13:00 imorgon. Sedan lär de vara slut.

Annars skulle jag gärna se att Amos Oz (rankad 28) fick priset. Det känns som att världen behöver höra det han har att säga just nu. Men som sagt, akademien tar inte hänsyn till politik. Och det kanske de inte ska heller, även om det de tar hänsyn till - litterär kvalitet - är något mycket subjektivt.

Nåja, spänningen är olidlig. Alla nördar på tårna.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

tisdag 7 oktober 2014

Sista chansen att vinna "Straffa och låta dö"


Vill du vinna ett signerat exemplar av Mats Olssons nya kriminalroman "Straffa och låta dö". Skicka  ditt svar på frågan nedan, samt namn och adress senast idag till:
bokboxen@akademibokhandeln.se

Wilmer X är ett band som är starkt förknippat med Malmö. Men var i Malmö gjorde Wilmer X sin allra första spelning?

1: Dammfriskolan.
X: Pildammsskolan.
2: Lärarhögskolan.


Lycka till!

Mats Olssons gästade bloggen förra veckan, här kan ni läsa hans text.

Om boken: Harry Svensson är en ärrad men sorglös journalist som bestämt sig för att byta bana, bli krögare i Skåne och njuta livets goda.

En kväll trillar han av en slump in på ett hotellrum i Malmö och hamnar rakt i en mordgåta. En prostituerad kvinna har utsatts för hårdhänt sadistiskt våld och dött. Polisen är intresserad av att höra Harry, men han kan inte hjälpa dem att komma mördaren på spåren.

Några månader senare sker ett liknande mord i Göteborg. Det visar sig att den döda är en kvinna Harry träffat tidigare. För att ha smisksex. Om det blir känt kommer Harry själv att bli misstänkt för morden. Så han säger inget.

Men mördaren känner till Harrys hemlighet. Nu måste Harry ta reda på mördarens gåta innan det sker ytterligare ett brutalt mord.

Mats Olsson är journalist och har skrivit om musik, sport, mat och mycket annat under fem decennier i framför allt Expressen. Med Straffa och låta dö inleder han en serie kriminalromaner om journalisten Harry Svensson.

måndag 6 oktober 2014

Ove, Elsa och Britt-Marie var här.


Det tog väl ungefär fem kapitel innan jag slutade skratta åt gubbstereotypen Ove och började känna för människan Ove.
Elsa i ”Min Mormor …” däremot föll jag pladask för redan efter första meningen.
Vi språkpoliser måste hålla ihop.

Det är ungefär med Britt-Marie som med Ove.
Vi blir inte vänner på en gång, men när boken tar slut vill jag fortfarande ha kvar henne i mitt liv.
Kanske inte mitt riktiga liv.
Men som kompis på Fejjan typ.

”Britt-Marie är en 63-årig kvinna som lämnat storstan och sin otrogna man efter 40 års äktenskap. Borg är ett samhälle om vilket det snällaste man kan säga är att det ligger vid en väg.
Borg har inget annat än fotbollen kvar. Det är inte början på en underbar vänskap, det är det sannerligen inte.
Men när ungdomslaget i byn behöver en tränare så desperat att de till slut är redo att ge jobbet till vem som helst, då bryr de sig inte om petitesser som att hon absolut inte vill ha det. För när det kommer till kritan finns bara en universell sanning om samhällen vid vägar: Pizzerior och fotboll är det sista som överger människorna.”


Backman ska ha stor kredd för att han lyckas få mig att begripa fotbollsreferenser.
Hur är en person som håller på Tottenham? Vilken typ av människa älskar Manchester United?
Fotboll för mig är vad som brukar vara på TV när min pappa är på besök från Stockholm och jag och frun skulle vilja se The Daily Show, eller Walking Dead eller något.
Men han förklarar det väl (Backman, inte pappa).
Håller man på Liverpool tror man att vad fan som helst kan hända. Man kan vända allt.
Jag fattar.
Tänker inte börja kolla på Tipsextra för det. Om det nu går på TV fortfarande.

Det här är en rolig, rörande, finurlig och alldeles alldeles underbar roman.
Precis som hans två tidigare.
Och även om han språkmässigt är klart mer ambitiös i den nya boken blir jag kanske inte riktigt lika ivägblåst som av dem.
Förväntingsribban är lagd jädrigt högt på Fredrik nu.
Är det lite orättvist att jag önskar mig mer än en perfekt lagd straff?
Kanske är det lite hårt att avkräva författaren på ännu en Zlatan-bicycleta i krysset?

Titta! Jag använde mig av en fotbollsmetafor!
Goooooooooooooooooooooaaaaaaallll.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

söndag 5 oktober 2014

Ni vann Cornelis-boken!


 

Grattis Stefan och Moa i Malmö, Maj-Britt i Löddeköpinge, Lennart i Råå och Anna i Göteborg, som alla visste att Cornelis Vreeswilk inspirerades av Aksel Sandemoses roman "Varulven" då han skrev "Felicia Adjö". Ni får strax varsitt signerat exemplar av "Cornelis : En liten bok om vänskap" med posten.

Vann du inget den här gången? Vi har faktiskt en tävling till igång. Gå in under Aktuella evenemang eller klicka här och ni får all info om hur ni kan vinna Mats Olssons nya deckare. Senast tisdag vill vi ha era svar.


Ja, här har ni ju förresten nästan svaret på förra veckans tävling :)

fredag 3 oktober 2014

Milda makter? Nej stora, och hänsynslösa.


Det hör inte till vanligheterna att man får hänga lite sådär casual med författaren mellan utläsningen av en roman och avrapporteringen om densamma. Men, som ni alla vet, var exakt detta fallet ifråga "Stora makters uppgång och fall". Mitt fan girl-möte med Tom Rachman kommer definitivt att listas till en av årets litteraturupplevelser. Likaledes gör läsningen av "Stora makter...".

Lite yr och medtagen efter "The Goldfinch" gav jag mig i kast med det där läsexemplaret som väntat så troget på mitt nattygsbord. Och hur olika de än är inbördes (och ja, Tartt och Rachman är två till kynnet mycket olika skribenter) så slog mig likheterna allra först. De föräldralösa barnen, de stora konsterna, flykten från (och tvånget) att konfrontera sin personliga historia. De stora frågorna, helt enkelt.

Men det börjar nog så enkelt, puttrigt och humoriskt. Tooly Zylberberg är en lagom quirky trettio-nånting som driver ett antikvariat på fallrepet i en by bortom den walesiska äran och redligheten. Hon smågnabbas med sin kollega, tar ukulelelektioner och vandrar i bergen. Det är mycket trevlig läsning. Smårolig. Och jag blir sådär yttepyttelite besviken. För jag älskade ju "De imperfekta" och hade hoppats på mer än bara småputtrigt underhållande. Men jag skulle såklart inte ha förtvivlat, för efter en liten stund öppnar sig det förflutna och ingenting kan beskyllas för att vara småputtrigt längre.

Ett mail från en gammal pojkvän gör att Tooly tvingas konfrontera sitt minst sagt okonventionella historia. Ju mer väven lindas upp, desto mer liknar det som först verkar som en rörig, men ganska rolig uppväxt tillsammans med ett gäng land-och-rike-runt-kuskande hippies något helt annat. Övergrepp. Lögner. Svek. Plötsligt förstår man varför Tooly valt det där händelselösa inledningslivet. När fallet kommer blir det plötsligt och brutalt. Och (i alla fall för mig) fullständigt förkrossande.

Ja, kanske kan jag inte skriva mer. Mina tankar och reaktioner på boken är så intimt förknippade med handlingen. Och jag vill inte avslöja för mycket av den. Men så mycket kan jag säga att Toolys öde, och även bokens övriga karaktärer i deras på samma gång storartade och ynkliga mänsklighet, stannar hos mig långt efter att jag lagt boken ifrån mig. Och nu fick jag det visst att låta väldigt sorgligt, men Rachmans förmåga att väga cynism mot humor och mänsklig värme gör det hela uthärdligt. Ja, mer än uthärdligt. Faktiskt alldeles, alldeles ypperligt.

Slutligen. Vilka är då de stora makter som titeln skvallrar om? Det finns såklart flera svar på den frågan. På ett plan skulle det väl kunna vara gamla världen (antikvariatet, böckerna och några av bokens uråldrigare karaktärer) som trängs undan i den nya, digitala eran. Ett tema som känns igen från "De imperfekta". Men för mig är det framför allt de relationer som formar oss, som vi låter ta makten i våra liv. Vad händer med oss när de makterna faller? Reser vi oss starkare, eller faller vi med dem?

Johan har också läst. Såhär tyckte han.
Och såhär tyckte jag om "De imperfekta".

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

onsdag 1 oktober 2014

Tävling – Vinn Mats Olssons nya deckare!


Jajamensan det är tävlingsdags igen! Nu gäller det fem signerade exemplar av Mats Olssons nya kriminalroman "Straffa och låta dö".

För att vara med och tävla ska ni svara på frågan nedan och skicka svaret, samt namn och adress, till bokboxen@akademibokhandeln.se

Wilmer X är ett band som är starkt förknippat med Malmö. Men var i Malmö gjorde Wilmer X sin allra första spelning?

1: Dammfriskolan.
X: Pildammsskolan.
2: Lärarhögskolan.


Senast tisdagen den 7 oktober vill vi ha era svar.
Lycka till!

Mats Olssons gästade bloggen i måndags, här kan ni läsa hans text.

Om boken: Harry Svensson är en ärrad men sorglös journalist som bestämt sig för att byta bana, bli krögare i Skåne och njuta livets goda.

En kväll trillar han av en slump in på ett hotellrum i Malmö och hamnar rakt i en mordgåta. En prostituerad kvinna har utsatts för hårdhänt sadistiskt våld och dött. Polisen är intresserad av att höra Harry, men han kan inte hjälpa dem att komma mördaren på spåren.

Några månader senare sker ett liknande mord i Göteborg. Det visar sig att den döda är en kvinna Harry träffat tidigare. För att ha smisksex. Om det blir känt kommer Harry själv att bli misstänkt för morden. Så han säger inget.

Men mördaren känner till Harrys hemlighet. Nu måste Harry ta reda på mördarens gåta innan det sker ytterligare ett brutalt mord.

Mats Olsson är journalist och har skrivit om musik, sport, mat och mycket annat under fem decennier i framför allt Expressen. Med Straffa och låta dö inleder han en serie kriminalromaner om journalisten Harry Svensson.

Bokmässan 2014 – En fältrapport. Del 2.

Johan fortsätter att rapportera från Bokmässan i Göteborg...


Saxtorps egna skräckdrottning hade inte hunnit få ut sina nya böcker i tid till mässan (hon kommer med två senare i höst. Romanen ”Demonologi för nybörjare” och skräcknovellsamlingen ”Rovdjur”) så istället lekte hon programledare för Hoi-TV och intervjuade andra författare som planerat sin bokutgivning bättre …
Hon samtalade bland annat med kocken Martin Jörgensen som driver Lakritsfabriken i Ramlösa och precis gett ut en bok om lakrits (och eftersom både Martin och Caroline lider av svår skånskhet uttalade bägge ordet lakrits fel under hela intervjun. Laa-kriss, inte Lack-rits. Ok? Bra.), samt med mångsysslaren Michel Issa och författaren Sohrab Fadai som tillsammans skrivit boken om Michels liv ”Munken som blev multientreprenör”.


Att ägna sig åt populära mässleken ”Guillouspotting” (där man alltså får en poäng varje gång man ser Jan Guillou) slutade jag med för åratal sedan. Man ser ju karln överallt hela tiden. Vore nog mer sport att klara sig genom en mässa utan att se honom en enda gång.
Jag vet inte hur många poäng man får för att se författarna Susanne Boll och Lars Rambe, men de är trevliga bekantskaper bägge två så det borde vara minst fem tycker jag.

Var annars än på Bokmässan kan man få se två giganter ur den svenska Hip-Hop-eliten frottera sig med två av bokbranschens jättar? I det här fallet alltså Ken Ring tillsammans med Sveriges åttonde trevligaste bokhandlare enligt tidningen Vi Läser (dvs jag) och Dogge Doggelito med tigern Acke.
Ingenstans. That’s were.
Word.
(Och med jättar menar jag naturligtvis att vi bägge är rätt långa.)


”Författaren Lars Wilderäng ler aldrig på bild.” (Gammalt djungelordspråk)
Förlåt att vi sabbar din image här Lars, men med tanke på hur dystert allt är i din nya bok ”Stjärnklart” tycker vi att det var passande med ovan smilfoto.

Torsdagens mässa brukar avrundas med diverse montermingel, ljumma lådviner, glamour och ömma fötter i höga klackar. Tillsammans med goda vänner besökte jag, i ordning, Printz Publishings, Lind & Co’s och även Bonnierförlagens mega-stora-bauta-mingel – där det var så kändistätt att du inte kunde svinga en katt utan att sabba Björn Ranelids frisyr eller träffa Per Schlingman mitt i plytet.
Vi hade även tänkt svira in på Natur & Kulturs mingel, men fastnade på Pocketförlagets mycket trevliga party i Hotell Avalons lyxiga penthousesvit (”En öppen bar är svår att lämna” – Gammalt mässordspråk). Där sprang jag återigen in i Susanne Boll. Fem poäng till.

Till sist hamnade vi alla, självfallet, på Park – där det om möjligt var ännu tätare mellan celebriteterna än på Bonnierminglet.
Det blev sent, blött och mycket trevligt. ;-)


Hemåt körde jag sedan efter en liten farvälturné runt mässgolvet på fredag förmiddag.
Bilen fullpackad med läsgodis åt hela familjen (fast mest till mig).
Ett år kvar till nästa mässa då.
Jag längtar/fasar redan.

Läs första delen av Johans bokmässerapport här.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd