lördag 30 april 2016

Lyssna när Johan poddar!


Har du hela livet gått och önskat att det fanns en podd där Kalle Lind, författarna Caroline och Leffe Grimwalker samt eder vänlige kvartersbokhandlare i Lödde pratade om allt från fin- och fulkultur, skånsk-svenska ordböcker och humor i böcker?

Då är idag din lyckodag, för här är den! :-)

Lyssna här:
http://www.boktorsk.se/2016/04/29/avsnitt-9-finlitteratur-och-humor/

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

fredag 29 april 2016

Tillbaka till Rävhörna

Frågan är om inte Kate Atkinson just nu står på sin litterära topp. Visst älskade jag I museets dolda vrår när det begav sig (det begav sig i badkaret på ett lyxigt hotellrum i Saigon, det var tider det...) och jag har uppskattat flera av hennes andra böcker (som Mänsklig krocket, Känslomässigt udda), men romanerna om familjen Todd är något i särklass. Det är ljuvligt att få läsa såhär bra!

Nu var det faktiskt ett par månader sedan jag lyssnade ut A god in ruins, men tankarna går ofta till såväl den som till Liv efter liv, boken som A god in ruins är fristående uppföljare till. I föregångaren fick Ursula Todd leva och leva om sitt liv, gång efter gång. I En gud i spillror som den heter på svenska (jag gillar den engelska titeln mer, den får mig att associera till de ruiner som lämnas efter krig. Spillror känns mer allmän hållet) är lillebrodern Teddy huvudperson. Flygaren som aldrig trodde att han skulle överleva andra världskriget. Och när han ändå gör det - är det väl som att han inte riktigt lever ändå?

Han gifter sig med sin ungdomskärlek, får en dotter som han har en minst sagt komplicerad relation till (hon är outhärdlig, även om författaren till slut kapitulerar och förser henne med några försonande drag) och barnbarn som han istället kan älska ohämmat. Men den vardagliga tillvaron är ändå ett slags skuggliv. Hur kommer det sig att han har överlevt när 90 procent av de brittiska bombflygarna under andra världskriget inte gjorde det?

Berättelsen har en uppbruten kronologi och skiftar mellan Teddys barndom, ungdom och vuxenliv. Den skildrar även dottern Viola och hennes barn. Det skulle kunna vara förvirrande, men efter Liv efter liv är inget berättartekniskt grepp för avant garde. Och historien fördjupas för varje tagning.

A god in ruins är ingen de stora gesternas bok, istället är det en lågmäld berättelse om storheten i varje människas liv. Det är också en berättelse om vad ett krig kan göra med människor och deras efterlevande. Kanske kan man kalla det för stillsam existentialism. Högexplosiv i det lilla. En eloge också för det galet gedigna researcharbetet, som sedan (som det sig bör i en god roman) knappt märks eftersom Atkinson är en sådan skicklig berättare. Och även om jag nog tycker att Liv efter liv är stråt vassare, så är det underbart att återigen få besöka Rävhörna och familjen Todd. Och slutet. Jag älskar det. Så Atkinsonskt att det svindlar.

Den här guden i spillror slutligen. Vad är det? Är det våra krossade förhoppningar? Är det människan själv? Är det en förlorad oskuld? Ska det tolkas bokstavligt, som förlusten av gud? Eller som det liv som återstår efter att ha genomlevt ett krig? Jag vet inte, men jag älskar hur här boken får mig att fundera.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel

onsdag 27 april 2016

Signeringsmys i Ängelholm



En liten glimt från helgens signering och författarmöte i Ängelholm

Alfons och Smilla Thomsen fastnade för De försvunna lergökarna, ett spännande mysterium som utspelas i Ängelholm. De fick sitt exemplar signerat av författarna själva, Caroline Oredsson och Johanna Gredfors Ottesen.

Eva Killberg
Killbergs Bokhandel Ängelholm

tisdag 26 april 2016

You shall not pass – on this!


Synd.
Jag hade gärna läst den.
Hur kan man inte älska Sir Ian liksom?

Big-Up för integriteten där för övrigt.

Hur enkelt hade det inte varit att lite halvhjärtat plottra ner några hundra sidor fulla med
”Och så är jag bästis med Patrick Stewart yada yada yada, kom ut som gay när jag var nästan 50 yada yada yada Sagan om Ringen, X-Men, Shakespear, yada HBTQ-aktivist yada yada” och bara casha in checken på 12 miljoner?

Jag kan skriva den för en tiondel av summan Sir Ian!
Eller halva summan! Halva summan säger vi!

Have your people call my people.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

p.s. Get people.

måndag 25 april 2016

Kulturmannens död? (Del ett)



Så har jag avslutat första etappen i det senaste läsprojektet - Meg Wolitzers Hustrun. Joan Castleman är gift med den uppburna författaren Joe. När vi först får träffa dem är de på väg till Helsingfors för att ta emot ett prestigefyllt litteraturpris (inte Nobelpriset, men ändå...) och där, på planet, bestämmer sig Joan för att det är dags att bryta upp. Hon har levt med Joe hela sitt liv, offrat sin talang och den egna karriären för rollen som den perfekta författarhustrun. Hon är inte 65 år fyllda - de sista åren av sitt liv vill hon leva med sig själv. Som sig själv. Först ska de bara ta sig igenom den här helvetiska Helsingforsresan.

Det är svårt att veta hur jag hade läst den här boken om jag inte samtidigt lyssnat på The Interestings av samma författare. Ni som läste min jublande recension förstår kanske är den är svår att matcha. Men om jag avstår från att låta min extatiska känsla för The Interestings tvinga fram en jämförelse står det klart att Hustrun en väldigt bra roman. Inklusive rolig twist och intressant slut (som jag gärna skulle vilja diskutera mer, men jag vill ju för allt i världen inte spoila).

Den är exakt en sådan där klassiskt amerikanskt klaustrofobisk relationsroman som Joe Castleman i boken utges för att skriva. Intrigen utspelas mot den äktenskapliga fonden, utvecklingsrörelsen mer individuell än samhällelig. Det betyder inte att det här är en bok som man inte kan dra djupare analytiska växlar på. Som vad kvinnorollen gör med våra drömmar. Som vad vi vad de offer vi gör på kärlekens altare får för konsekvenser. Som på vilket sätt samhället tar emot våra ansträngningar beroende på kön. Och så vidare. Det personliga har som bekant varit politiskt ända sedan andra vågens feminism. Hustrun är ett utmärkt exempel.

En kort bit in i romanen utvecklar jag en tes, som visar sig vara korrekt. Märkligt nog är jag lite besviken över det (nej, jag tänker inte säga vad det är). Men det är å andra sidan ingen deckare jag läser, så än sen om jag fattar vem mördaren är (och nej, det finns ingen mördare). Glädjen över att ha upptäckt Meg Wolitzer överskuggar varje känsla av besvikelse, och utan Hustrun hade hon fortfarande varit okänd för mig.

Det ska bli intressant att jämföra Wolitzer med Witt-Brattström, även om jag efter att ha läst Hustrun undrar om böckerna är så lika som jag först tänkte mig. Min förhoppning med en samläsning var nog också att kunna utropa kulturmannens död såhär lagom till sommarsäsongen. Men Wolitzers roman har ju över tio år på nacken. Dog han kanske redan 2004? Är det ett kulturmannans spöke som går genom Sverige? Det kanske är att hoppas på för mycket.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

lördag 23 april 2016

Barnbokssignering i Ängelholm idag!


Äntligen en barnbok i Ängelholmsmiljö!

Johanna Gredfors Ottesen och Caroline Oredsson är aktuella med De försvunna lergökarna, ett spännande äventyr som utspelar sig vid några av stadens vackraste och mest kända utflyktsmål.

Kom och möt författarna, köp boken och få den signerad på plats i Skånes bästa bokhandel!


Idag signerar Johanna och Caroline sin bok i vår Ängelholmsbutik mellan klockan 11:30-13:30

Välkomna önskar Eva med personal!

fredag 22 april 2016

Fartblind kapitalism


”Under en jakthelg i Skåne nås Peder af Rooth av ett samtal som kommer att förändra allt: den anrika bank där han är vd riskerar konkurs. Någon timme senare sitter han i ett privatplan på väg tillbaka till Stockholm där dramatiska dygn väntar.

Ekonomijournalisten Beatrice Farkas fick tipset som skulle kunna fälla banken för länge sedan. I månader har hon stridit mot ett par av landets mäktigaste finansmän. Aldrig hade hon kunnat ana konsekvenserna av sitt avslöjande.

En natt väcks hon av ett sms. En av bankcheferna som blivit hennes bästa källa har fallit från sin balkong på Strandvägen. Kvällspressen skriver om det som ett självmord. Men hon är övertygad om att det inte stämmer. Någon ville stoppa honom.”



Carolina Neurath, till vardags verksam som ekonomijournalist på Svenska Dagbladet, vinnare av bl.a. Stora Journalistpriset och Guldspaden, författare till de två reportageböckerna De svenska riskkapitalisterna och Den stora bankhärvan, har skrivit en riktig spännande berättelse.

Inte spännande, Keplerspännande liksom, utan mer oblodigt så.
Som filmen Inside Job ungefär.
Har du inte sett den? Gör det.
Vinnare av Oscar för bästa dokumentärfilm 2010 (http://www.imdb.com/title/tt1645089/).
Jag såg om den nyligen och den gör mig fortfarande rosenrasande.

Men tillbaks till boken.
Fartblinda handlar också om den där typen av människor som gör en rosenrasande.
Pompösa bankägare och överbetalda direktörer.
Klippare och riskkapitalister.
Girighet, falskspel och svek.

Neurath kan ämnet väl, och parallellerna till HQ Bank-kraschen 2010 är många och tydliga.
Hennes journalistiska prosa är funktionell och historien håller mig intresserad hela vägen igenom.
Hennes huvudperson (och alter ego får man väl anta), Beatrice Farkas är dock tyvärr bokens svagaste punkt. Karaktären känns snarare som en platt observatör än den scoop-hungriga och rättfärdiga journalisthjältinna som berättelsen behövt.
Nej, spänningen här ligger inne på Stockholmsbankens kontor. Triangeldramat mellan bankens ägare, direktör och tradingchef är bokens behållning.

Inte för att jag tycker om dem. Det gör man inte. Förmodligen inte ens deras mammor.
Men jag ser med glädje fram mot att se dem falla ….

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

onsdag 20 april 2016

Tillbaka till dragiga slott



I väntan på Kate Mortons nya roman plockade jag häromdagen upp Eve Chases Tillbaka till Black Rabbit Hall.

En ödesdiger sommar. En lycklig familj som förändras för alltid. 
Sent 1960-tal, familjen Alton tillbringar somrarna i Cornwall, på sitt vackra men förfallna gods Black Rabbit Hall. De idylliska sommardagarna följer händelselösa på varandra tills tragedin en dag drabbar familjen och allt förändras.
Många år senare söker Lorna och hennes fästman efter ett slott att fira sitt bröllop på, och hamnar på Black Rabbit Hall, ovetande om att Lornas egen historia är sammanflätad med godsets.
 

Ni hör ju! Det här är en perfekt bok för mig. Och storyn är det heller inget fel på. Den har samtliga komponenter för att bädda för succé. Ni kan dem vid det här laget. Just det: engelsk landsbygd, ett gammalt gods, familjehemligheter och så vidare. Framför allt den delen av historien som utspelar sig på 60-talet är också grymt engagerande. Vad är det då som gör att jag ändå inte riktigt kan älska Black Rabbit Hall?

Framför allt är det språket. Jag har aldrig varit med om maken till liknelsebesatt författare. Sug på detta:

Hon går för fort, som någon av Barneys uppvridbara leksaker.
Vinden fyller hennes vita blus, som ett segel.
Pappa pressar näsan mot hennes hals och luktar, som om hon vore en blomma.
Deras skugga sträcker ut sig som en katt på gräsmattan.
Bröddegar jäser i porslinsskålar, likt en rad gravida magar.
Rummet lyser upp som en naken glödlampa innan den går sönder.
Regnet börjar slå mot fönstret, som hundratals tappade pärlor.
Utomhus ser det mer ut som kväll än som sen eftermiddag, som om en gigantisk mun suger ljuset från himlen, som om det vore vätska genom ett sugrör...

Observera att detta bara är en bråkdel, saxat ur ett av bokens första kapitel.

Det går så långt att jag ökar hastigheten på ljudboken, för såväl författare som uppläsare skulle helt enkelt må bra av att snabba på lite grann (ja, det är en frustrationens kursivering). Om Eve Chase bara kunnat behärska sig från den där språkliga överblomningen hade det här blivit en tusen gånger bättre bok. För det är ruskigt spännande. Så spännande att jag trots mina invändningar inte kan släppa boken.

Så det blir ett kluvet betyg. Tänk om Kate Morton hade skrivit den här romanen istället! Det hade blivit hennes bästa bok.

Tillbaka till Black Rabbit Hall kommer som pocket i juli. Som strandläsning tror jag att den funkar utmärkt. Då kan ni också välja att skumma liknelserna.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

måndag 18 april 2016

Gästbloggaren: Birgitta Andersson

Revansch

Min roman Lustans tivoli  är ingen självbiografi, även om den är skriven i jagform. Den är snarare en mix av mardröm och fiktion. Jag började skriva den mest som en protest mot att alla kvinnor i den erotiska litteraturen var så unga och vackra. Jag ville lyfta fram att även äldre kvinnor kan uppleva kåthet, passion och kärlek.

Jag debuterade 2010 – vid 67 års ålder – med den självbiografiska romanen Blondie. Boken blev en succé och har hittills sålts i närmare 90000 ex. I den skrev jag av mig all frustration, all skam och allt hat.

Under hela min barndom var jag uppfylld av hat. Jag hatade allt och alla och den fattigdom och misär jag växte upp i – men framför allt dem som gjort mig ont: alkisen som våldtog mig när jag var sju år och mobbarna som förpestade mina år i skolan.
En dag skulle jag visa dem! Visa att jag dög och att jag kunde prestera någonting, trots mina taskiga förutsättningar.
Men det visade sig att jag inte hade en chans på att bli bäst på att vara bäst. I stället blev jag bäst på att vara sämst!

Det kostade mig sexton år på olika institutioner, allt från ungdomsvårdsskolor till rättspsykiatriska kliniker och kvinnofängelset Hinseberg. I pressen omnämndes jag som "Sveriges gangsterdrottning" – ett epitet som jag inte är speciellt stolt över i dag.

Skrivandet blev min terapeut och jag blev hel som människa! Jag tvingades stå för vem jag var – och jag slapp leva med en livslögn. Först då fick jag också respekt för mig själv och även från min omgivning. Jag blev accepterad för den jag var.
Och jag kände att jag äntligen fått revansch!

Jag har levt ett långt och mångfacetterat liv, ett liv som många gånger inte varit värt att leva. Men numera är jag tillfreds med tillvaron. Inte minst är jag tacksam över att ha fått en andra chans här i livet och försöker förvalta den så gott jag kan.
Och jag vill visa att man aldrig blir för gammal för att förverkliga sina drömmar.


Birgitta Andersson är 72 år och för henne är inte skrivandet en hobby. Det är ett livselixir. Hon skriver så gott som hela dagarna. För henne är det lika viktigt som att äta och andas och hon har ständigt nya skrivprojekt på gång. På sin fritid åker Birgitta runt om i världen på skrivarresor och hon går nu fjärde terminen på Författarskolan. Hon är också flitigt anlitad som föredragshållare.

söndag 17 april 2016

Tävlingen avgjord – Grattis alla vinnare!



Stort tack till alla som skickade in svar i vår Elizabeth Hand-tävling. Vi har nu dragit fem vinnare som får varsitt exemplar av den psykologiska thrillern Generation Loss. Grattis säger vi till Pia Lund, Carina och Roselyn, båda i Helsingborg, Jennica i Löddeköpinge och Britt-Marie i Ramlösa! Hoppas att ni gillar boken som kommer med posten i dagarna.


Och namnet på Patti Smiths debutalbum? Horses, såklart! Lyssna på det om ni inte gjort det.

lördag 16 april 2016

Författarbesök och rabatter i Landskrona idag!



I samband med "Vår i Landskrona" besöker Karin Hoffman vår butik för att signera sin senaste "Rundvandringar"-bok. Dessutom erbjuder vi 20% rabatt på hela sortimentet för befintliga och nya medlemmar i Akademibokhandelns Vänner.

Varmt välkomna in!

fredag 15 april 2016

Bokhandlarna svarar: Vilken var den senaste fackbok du läste?


Johan Zillén, Center Syd: Jag läser ju mest skönlitterärt, men förra höstens mycket underhållande So you’ve been publicly shamed av Jon Ronson kan jag varmt rekommendera. Finns nu i engelsk pocket. Började även precis på (min inte-så-hemlig crush) Caitlin Morans Moranifesto. The polite revolution starts now! Please.
Den kanske bästa fackbok jag någonsin läst har för övrigt härom månaden kommit ut i häftad nyutgåva. Gellert Tamas Lasermannen. Läs den. Det bör precis alla ha gjort.





Silja Stråhle, Helsingborg: Min senast lästa fackbok är Bea Uusmas Expeditionen: min kärlekshistoria. Har såklart bläddrat och halvläst massor av fackböcker av olika slag, men Expeditionen är nog den senaste jag läst från pärm till pärm. Den skulle med lätthet platsa in på påskdeckarlistan dessutom, med dödsorsaksgåtan av expeditionsmedlemmarna som en röd tråd genom hela boken. Blev alldeles uppslukad av både berättelsen, bilderna, tabellerna, snöfärgerna och Beas uppenbara passion för projektet. Man bör läsa den inbundna upplagan för bildernas skull.







Eva Killberg, Ängelholm: Karin Bojs Min europeiska familj. De senaste 54 000 åren – oupphörligt fascinerande och otroligt välförtjänt Augustvinnare.










Susanna Mattsson, Jägersro: Det måste väl vara Svetlana Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte som jag rekommenderar varmt till precis alla. Helt makalöst bra och en helt ny vinkling på andra världskriget. Är annars riktigt dålig på att läsa fackböcker, och när jag gör det blir det för det mesta reportageböcker. Jag har däremot en kompis som ständigt läser facklitteratur och som sedan brukar återberätta för mig. Det är riktigt lyxigt och gör att jag får lite mindre dåligt samvete åt att jag bara ägnar mig åt romaner och deckare. Vilken var då den senaste jag fick återberättad, undrar ni nu? Psyksnack! Stick hål på självhjälpsmyterna av Stephen Briers. Den var enligt utsago mycket bra.

onsdag 13 april 2016

”Den bästa svenska kriminalromanen någonsin”?


Ja, det var rubriken på Sydsvenskans recension, en fullkomligt lyrisk text, för några veckor sedan.
Dock verkar recensenten och rubriksättaren jobba på olika våningar, för i texten sägs ”bara” att Utmarker tveklöst redan i mars är 2016 års bästa kriminalare (http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/bocker/bokrecensioner/den-basta-svenska-kriminalromanen-nagonsin/).
Men det är väl inte fy skam det heller?

Frågan på allas läppar är då naturligtvis: Håller Johan på Bokboxen med?

Och vad är svaret?

Jovisst, det är ett alldeles utmärkt konstruerat stycke spänningslitteratur. Det är rafflande, blodigt, skakande och otroligt. Lite väl otroligt ibland till och med kan jag tycka.

Jag har ingenting emot det egentligen. Själv har jag alltid föredragit deckarförfattare av Nesbø/Stieg Larsson-typen, även om den typen av seriemördare och vettvillingar de befolkar sina historier med ofta känns fullkomligt verklighetsfrämmande, framför de mer jordnära, polisiära procedurer-korrekta kollegorna i genren. GW Persson och Jørn Lier Horst t.ex.
Det gör mig ingenting om hjältarna struntar i lagar och bestämmelser (samt fysik, gravitation och logik i vissa fall) så länge historien är fängslande och greppar tag i mig.

Ibland går det för långt. Ibland superlimmar seriemördaren i fråga fast sitt offer i ett badkar och låter hen välja mellan långsam drunkning och att slita av sig all hud på underkroppen för att komma loss (guldstjärna till den som vet vilken bok den scenen är plockad ur).

Arne Dahl har jag faktiskt inte läst så mycket av tidigare. Klämde ett par av hans tidiga i serien om A-gruppen för rätt många år sedan. Tyckte inte på något sätt illa om dem, men placerade honom då i just det ”alltför seriösa för mig”-facket – tillsammans med nyss nämnda GW & co.

Sen blev det inte fler Dahldeckare för mig. Det släpps så otroligt många kriminalromaner varje år, både svenska och utländska, att man utan problem kan läsa en ny varje vecka utan att någonsin behöva läsa en enda författare två gånger. It’s nothing personal Arne.

Utmarker är dock utan tvekan en nystart i mitt och Arnes förhållande.
Jag gillar det här skarpt. Cliffhangern på sista sidan är rent ondskefull och får mig att vilja ha fortsättningen i min hand redan idag.
Mycket beroendeframkallande.
Får mig faktiskt att tänka en hel del på just Stieg Larssons Millenniumserie. Paret Berger och Blom har definitivt potential att bli Dahls ”Salander/Blomkvist”-par, även om likheterna mellan själva personerna är få.

Så jag kan instämma med Sydsvenskans recensent, och många andra, i att detta är den bästa svenska kriminalroman jag läst i år. Än så länge…

Bredvid mig på nattygsbordet ligger dock Roslund & Hellströms återkomst efter fyra års frånvaro, Tre minuter, och senare i år kommer nya titlar från andra favoriter som Thomas Engström och Anders de la Motte.
Det blir en fajt det här Arne, det kan du nog vara säker på.

Om boken:
”Hon heter Ellen Savinger och har varit försvunnen i tre veckor.
 Sam Berger fruktar att en seriemördare tagit henne, men få av hans kollegor inom Stockholmspolisen lyssnar på honom: utan kropp, inget brott.
 Så kommer Sam i kontakt med den mystiska Nathalie Fredén som visar sig ha oanade insikter i fallet. En historia med hisnande förgreningar till Sams eget liv tonar fram: plötsligt är även jägaren jagad, och i utmarkerna väntar en sanning som alltför många vill dölja.”

 

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

p.s Mååste jag välja så skulle jag nog säga att Roslund & Hellströms Box 21 är den bästa svenska kriminalroman jag någonsin läst. Johan Theorins Skumtimmen ligger inte långt bakom heller.

måndag 11 april 2016

Bättre än såhär blir det inte – Meg Wolitzers "The Interestings"


Minns ni This Life? BBC-serien som i två säsonger lät oss följa fem tjugonåntingadvokater som delade ett hus i London? Inte? Det är okej, den har tjugo år på nacken nu. Men jag följde den i alla fall slaviskt. Och när den var slut så sörjde jag, för att jag inte längre skulle få hänga med Miles, Milly, Egg, Anna och Warren. Det kändes som att jag förlorat ett kompisgäng. Varje gång jag ser någon av skådisarna igen i en film eller tv-serie drabbas jag av igenkännandets eufori, tills jag inser att de spelar någon helt annan.

Samma känsla av samhörighet hade jag när jag läste Dona Tartts Steglitsan (recension här). Jag ville tillbringa varje stund i resten av mitt liv med bokens karaktärer. Jag ville aldrig att den skulle ta slut.

Och nu är jag där igen. Jag har just avslutat lyssningen av Meg Wolitzers The Interestings och jag sörjer samtidigt som jag jublar. För det är inte ofta som en bok lyckas att kombinera ett älskvärt persongalleri med psykologiskt djup, språklig stringens och relevant samtidsanalys och samtidigt göra det till högklassig underhållning.

Bokens handling spinner kring ett gäng vänner från tonåren och in i medelåldern. De träffas på sommarlägret Spirit in the woods (tänk er Fame - ännu en stenåldersreferens - fast i skogen, utan den hårda disciplinen, men med marijuana) någon gång i början av 70-talet. De är the interestings, ett namn de väljer halvt på skämt, halvt på allvar. Komediennen Jules, animatören Ethan, vilden Goodman och skådespelarsystern Ash, dansaren Cathy och den gudabenådade musikern Jonah. Alla är de unga och smarta och fulla av drömmar. De växer upp. Några av dem når sina drömmars mål, någon krossas, de flesta av dem försöker leva sina liv så gott de kan.  Samtidigt förändras världen runt omkring dem (when, Jules wonders, did ‘analyst’ stop denoting Freud and start referring to finance?). Tempot är långsamt men språket är kvickt och varje sekund av läsningen är ren njutning. Det är Så Bra! Och jag saknar the interestings så att det gör ont. De är mina vänner nu. Jag vill fortsätta umgås!

Samtidigt är det lite bittert även på ett annat plan. För att för ett par veckor sedan satt en kompis och jag och pratade om vårt eget ungdomsgäng. Vad det blivit av oss. Vad det blivit av våra drömmar. Vad livet och tiden och åldrandet gjort med oss. Vi tänkte att det skulle kunna bli en bra roman. Nu tvingas jag inse att jag aldrig kan skriva den. För bättre än The Interestings blir det inte.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

söndag 10 april 2016

Glöm inte att skicka in svar i vår tävling!


Ni har väl inte missat vår pågående tävling? Just nu lottar vi ut fem exemplar av Elizabeth Hands thriller Generation loss bland dem som kan svara på frågan:

Musikern och poeten Patti Smith är en inspirationskälla för såväl Elizabeth Hand själv som Cass Neary i Generation Loss. Vad heter Patti Smiths debutalbum?

1. Horses
X. Birdland
2. Diamond Dogs

Skicka ditt svar samt namn och adress till bokboxen@akademibokhandeln.se senaste tisdag 12 april.

Lycka till!

Här kan ni läsa Elizabeth Hand gästblogg från i måndags.

Om boken:
Patricia Highsmith möter Patti Smith i denna fängslande litterära thriller. Cass Neary gjorde sig ett namn under sjuttiotalets punkscen i New York. Hennes fotografier av musikerna och deras entourage, de ökända, de fördömda och de döda skänkte henne femton minuter av framgång.

Trettio år senare är hon på glid, på väg ned och är nästan bortglömd när en gammal bekant av ren barmhärtighet skickar henne på ett jobb för att intervjua en skygg fotograf som bor på en ö utanför Maine. När hon kommer dit hamnar hon mitt i en sedan decennier olöst gåta som fortfarande skördar offer, och hon letar efter en slutgiltig lösning.

- Amoral speedfreak crankhead kleptomaniac murderous rage-filled alcoholic bisexual heavily tattooed American female photographer, så beskriver Elizabeth Hand själv sin litterära skapelse Cass Neary som fått kultstatus bland Hands hängivna läsare.

fredag 8 april 2016

Bokhandlarna svarar: Hur gör du för att få tillbaka utlånade böcker?

"Yarden" – på ständigt utlån. Här dock det ex som aldrig lånas ut.

Eva Killberg, Ängelholm: Glöm det - det går aldrig!

Susanna Mattsson, Jägersro: Man får aldrig tillbaks dem så det roliga svaret blir: Skaffa några ex av din favoritbok i pocket och strössla frikostigt bland vänner och bekanta. Till exempel tror jag att jag köpt Yarden säkert tio gånger och lånat ut den lika många. Det var kris ett tag när den var slut på förlaget, och jag inte ens ägde den själv p.g.a. utlån, men nu är den tack och lov tillbaka, både in min hylla (har skaffat mig ett signerat exemplar som inte är till utlån) och i tryck.
Det tråkiga svaret blir: Låt bli att tvinga böcker på folk som inte bett om att få låna. Chansen är stor att de inte är fullt så pepp som du, och de kommer glömma bort båda att de läsa den och att lämna tillbaka den. Men som sagt – det är ett tråkigt svar. Jag föredrar att missionera.

Johan Zillén, Center Syd:
Har inget. Behöver inget. Books want to be free.

Silja Stråhle, Helsingborg: Har inte ett enda tips på att få tillbaka utlånade böcker… Oftast behöver jag inte få tillbaka dem.

torsdag 7 april 2016

Att. Historietjuven i Löddeköpinge


Hej på dig. Igen.
Häromdagen hade vi inventering av butikslagret här på Akademibokhandeln Center Syd. Döm av vår förvåning när vi upptäckte att det vi pratat med Dig om tidigare inte verkar ha haft någon effekt.

Inte nog med att vi saknar ett ex vardera av tiotalet nyutgivna historietitlar, nu hade även en handfull nya biografier och några samhälle & debatt-titlar åkt med Dig ut utan att passera kassan först.

Jag vet inte om vi varit otydliga tidigare, men vi är alltså inte ok med detta. Vi har inga hemliga konton i Panama där vi lägger vårt guld på hög. Varje marginalkrona är faktiskt viktig för oss. Vill Du, och ni andra, behålla en levande bokhandel så är det faktiskt nödvändigt att våra kunder betalar för böckerna i butiken.

Det räcker nu.
Det var inte roligt tidigare och det är inte roligt nu.
Sluta stjäla, din förbenade usling!

Med inte särskilt vänlig hälsning,
Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

onsdag 6 april 2016

Tävla med oss – Vinn "Generation loss"!


Nu är det dags för tävling igen. Den här gången ligger fem exemplar av Elizabeth Hands Generation loss i potten. Dessvärre inte signerade (logistiska skäl), men rackarns bra.

För att vinna en bok ska du svara på frågan nedan och sedan skicka ditt svar samt namn och adress till bokboxen@akademibokhandeln.se

Musikern och poeten Patti Smith är en inspirationskälla för såväl Elizabeth Hand själv som Cass Neary i Generation Loss. Vad heter Patti Smiths debutalbum?

1. Horses
X. Birdland
2. Diamond Dogs

Senast tisdag 12 april vill vi ha ditt svar.
Lycka till!

Elizabeth Hand gästbloggade hos oss i måndags. Läs hennes text här.

Om boken: 
Patricia Highsmith möter Patti Smith i denna fängslande litterära thriller. Cass Neary gjorde sig ett namn under sjuttiotalets punkscen i New York. Hennes fotografier av musikerna och deras entourage, de ökända, de fördömda och de döda skänkte henne femton minuter av framgång.

Trettio år senare är hon på glid, på väg ned och är nästan bortglömd när en gammal bekant av ren barmhärtighet skickar henne på ett jobb för att intervjua en skygg fotograf som bor på en ö utanför Maine. När hon kommer dit hamnar hon mitt i en sedan decennier olöst gåta som fortfarande skördar offer, och hon letar efter en slutgiltig lösning.

- Amoral speedfreak crankhead kleptomaniac murderous rage-filled alcoholic bisexual heavily tattooed American female photographer, så beskriver Elizabeth Hand själv sin litterära skapelse Cass Neary som fått kultstatus bland Hands hängivna läsare.

tisdag 5 april 2016

Joyce Carol Oates – ett försök till

Det här att jag plötsligt inte gillar Joyce Carol Oates längre. Det kom lite som en chock faktiskt. Och jag märker att jag inte kan sluta fundera. Vad det egentligen som jag uppskattat så mycket tidigare? Tänkte dissekera de två böcker jag läst av henne nu under våren och se om jag kommer fram till något vettigt. Häng med om ni orkar, för det här blir lite av en process-text tror jag.

Först lyssnade jag på kortromanen Mörkt vatten från 1992 som jag råkat missa (det är lätt hänt med tanke på Oates produktivitetstakt). Att jag plockade upp den nu berodde på att jag läste om den i Dark Places 100 hemskaste-serie (åååh, vad jag väntar på boken!) och blev mer än lovligt sugen. Ska också erkänna ett det korta formatet passade fint med min intention att läsa fler böcker i år (ja, alla knep tillåtna – ni ska se hur många bilderböcker jag kommer att sträckläsa i slutet av året!).

Boken är baserad på händelserna vid Chappaquiddik 1969, då senator Edward Kennedys bil hamnade under vatten och hans passagerare, flickvännen(?) Mary Jo Kopeche, drunknade. Oates har förlagt händelserna till tidigt 90-tal då vår huvudperson Kelly Kelleher möter Senatorn på en 4 juli-fest. Mötet följs av en hastig, berusad bilfärd i skymningen, en slarvigt tagen kurva... mörkt vatten. Kellys ser sitt liv passera revy, medan bilen långsamt och obönhörligt fylls upp.

Det är fullkomligt genialisk berättarteknik såklart, om man vill hålla läsaren i ett andtrutet sträckläsningsgrepp boken igenom. Kellys korta liv, så vanligt, blir stort och viktigt i skuggan av den annalkande döden. Ändå måste hon offras. Senatorn sparkar sig ut ur bilen. Räddar sig själv. Kommer inte tillbaka efter henne. Symboltyngt är bara förnamnet. Ett svidande porträtt av ett hierarkiskt USA utan nåd. Kelly lever ett privilegierat liv (i en otroligt obehaglig passage beskrivs hur hon föraktar de analfabeter (svarta) som hon undervisar på frivillig basis) , men i den här konstellationen är hon helt maktlös. När hon låter sig charmas av senatorn ger hon upp sitt självbestämmande. Hon ger upp sitt liv.

Sedan läste jag ungdomsboken Två eller tre saker jag glömde att berätta för dig. På ytan en berättelse om vänskap och förlust. Under ytan Oates bekanta temata; maktspel, patriarkalt förtryck, våld. Här i en såväl kronologiskt som perspektivmässigt uppbruten berättarstruktur som successivt lägger skikt till skikt till historien.

Ett gäng flickor går sista året på en prestigefylld high school när en ny flicka kommer till klassen. Tink Traumer är avig, annorlunda och oemotståndlig och blir snart den centrala delen i deras cirkel. Men så försvinner hon, och lämnar de andra med frågeställningar om liv och död, mening och tomhet. Tonårslivets alla aspekter av tillhörighet, utanförskap, familjerelationer, förälskelser och fatala misstag mals genom berättelsens mörker. Oförståelsen, förljugenheten och förtrycket från vuxenvärlden är kompakt. Finns det ens en poäng med att existera i en sådan verklighet?


Kanske kan man kalla läsningen för döden i två tappningar. Båda som ett slags uttryck för en förtryckande maktapparat som verkar i det lilla, i den personliga relationen. Och det är väl på detta sätt man läser Oates bäst. Glasklar i sin samhällskritik. Symboliskt oslagbar. Detsamma gäller porträtten av människor som försöker leva sina liv som vanligt, balanserande på randen till undergången. Det ödesmättade, obehagliga. Hon är drottningen av det.

Men så denna kyla. Kanske är privilegiet att få tycka om böckernas huvudpersoner inte något måste, men jag vill känna att det finns något där för någon att tycka om. Jag vill inte ha denna vetenskapliga iakttagande mikroskopsblick, jag vill att åtminstone författaren ska bry sig om sina karaktärer. Istället verkar hon behandla dem med samma milda förakt som det samhälle hon skriver fram. Landa i denna obehagliga slutsats att vi är bundna till varandra genom beundran, rädsla, sexualitet, makthunger eller nödtvång. Jag gillar det inte.

Men trots det... Böcker är urbra! Jag får det inte att gå ihop.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

måndag 4 april 2016

Gästbloggaren: Elizabeth Hand

I live on the coast of Maine, the setting for Generation Loss. Like Sweden, we have a spectacular archipelago, and since moving here almost thirty years ago, I’ve been fascinated by the islands and the people who live there, often under very challenging conditions. The winters are long and can be brutal. The fishing industry has all but collapsed and the quarries where granite was found for landmark buildings like the Cathedral of St. John the Divine have been inactive for decades. Subsistence farming is tough. Tourism keeps most of these communities alive, but the tourists leave before the first snow. I suspect there are many similarities here to some of the island communities in Sweden — certainly when I first visited Sweden, I was struck by how much the landscape reminded me of Maine, and how there’s a certain grit and resiliency to the people who live in both places. I'm reading Johan Theorin's work right now, and his characters and settings real resonate with me — he writes brilliantly about islands and outsiders. He feels like a kindred spirit.

I’ve never lived on an island, but I live only a few miles from the ocean and have spent a lot of time visiting friends who do. Years ago, I was struck by a remark that one friend made. She said that every few years “a witch hunt” erupts on the island closest to where I live, fueled by isolation and suspicion, and usually centered on a person “from away.” We have similar incidents here on the mainland, but island life can act as a pressure cooker situation that eventually explodes.

Another friend of mine owns an island Down East — that’s the more remote part of the coast, near the Canadian border. The first time I visited, about fifteen years ago, I was floored by how beautiful it was, and also by how sinister it felt. There’s no town on that island — the only people are my friend and the artists and writers who stay — but on that first trip I started thinking about what would happen if I were to transpose a very small town I know well to an island setting. It was so creepy and strange and eerie.

Around the same time I made that first trip to my friend’s island, a young man who lived in my tiny village disappeared. He lived just down the road from me, across from the town general store. I knew him by sight, a nice kid of about nineteen. I heard he’d run afoul of Bad People — drug dealers, probably — and the circumstances under which he disappeared were extremely ominous. For years I was haunted by the flyers posted around town with his face and name. To this day, he’s never been found.

I’d long wanted to write a book that featured a serial killer: I felt that between the remote island and the missing kid, I had the makings of a good story. When I’m writing, I usually start with the setting — I’m very drawn to landscapes, especially bleak ones. So now I had a great, dark landscape as my stage set. All I needed was a central character to occupy it.

Most of my work features women protagonists who are in some way flawed, yet still sympathetic. I’m a huge fan of Patricia Highsmith’s Ripley novels, and I thought, "What if I were to make my protagonist a woman who’s essentially a sociopath, like Tom Ripley, but lacks Ripley’s charm?" Someone who’s massively screwed up and unlikeable, yet still can somehow generate enough charisma that readers (and other characters in the book) find her sort of irresistible.

I knew it would be tough, but I liked the challenge: how do I make readers want to follow Cass wherever she goes, knowing that she’s always going to do the wrong thing?

Like Cass, I came of age on the downtown NYC and DC punk scenes in the early 1970s, and, like her, I experienced a violent sexual assault when I was twenty one, and afterwards spiraled into some pretty dark stuff. Unlike Cass, I came back from it within a few years.

Cass is my shadow self — she acts on all her worst impulses, and a lot of readers, especially women, really relate to that. She does all the stuff we’re not supposed to do — get drunk, get stoned, sleep around, and basically stir up shit everywhere she goes.

But she’s got a brilliant eye for photography — she’s drawn to great art like a moth to a bonfire — and she loves rock and roll like St. John loved the Lord, as someone once said of Elvis Presley.
And she has genuine empathy for damaged people, because she’s one herself. In the immortal words of the Shangri-Las, “She’s good bad, but she ain’t evil.” I love writing her.


Bestsellerförfattaren Elizabeth Hand har förutom serien om Cass Neary skrivit de prisbelönta romanerna Winterlong, Waking the moon, Glimmering och Mortal love. Hennes romaner har belönats med alltifrån Nebula och World Fantasy till International Horror Guild Awards. Hand bor i Maine och London med sin familj. Läs mer om författaren på hennes hemsida.

Nyfiken på Generation loss? Vi kommer anart att lotta ut fem exemplar. Håll ögonen öppna!

söndag 3 april 2016

Efterlängtat



Två efterlängtade saker som den våriga lördagen bjöd på:

1. En rejäl dos välbehövd solig D-vitamin under året första läsa ute på altanen-session.

 2. Lite tid att äntligen få ge mig i kast med Arne Dahlds Utmarker. Av Sydsvenskan utsedd till den "bästa svenska kriminalromanen någonsin".

Stora ord för en bok att leva upp till. Återkommer med recension.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

lördag 2 april 2016

Temaläsning

Triss i kulturmanskritik.

På förekommen anledning ser min läsplanering det närmaste ut enligt ovan. Tre böcker om kvinnor som lever med hyllade kulturmän (ja, begreppet börjar redan kännas trött, eller är det bara jag?). Började med Meg Wolitzers Hustrun just för att det varit minst rabalder om den, och för att rabalder för det mesta får mig så trött och inte alls nyfiken. Efter kanske en tredjedel känner jag djup tacksamhet över en ny litterär bekantskap. Parallellyssnar på hennes senaste roman The Interestings som jag fullkomligt älskar. Men mer om den vid senare tillfälle.

De andra två, en klassiker och en (om vi ska tro författarinnan själv) framtida klassiker, står på tur. Hade det inte varit för att jag läst Tikkanens bok som tonåring och blivit så i grunden skakad (minns fortfarande delar av läsningen, framför allt den ambivalenta känslan av kärlek, hat, som en nästan fysisk upplevelse) hade jag nog hoppat över Witt-Brattströms bok. Men nu är nyfikenheten väckt. Inte så mycket på grund av skvalleraspekten (okej, lite på grund av den, men egentligen vill jag inte läsa så – och jag vet att det kommer att vara oundvikligt) som att jag måste se hur utfallet blir i en roman som lånat lånat både namn, tematik och (som jag förstår det) form av Tikkanens mästerverk. Kommer Århundradets kärlekskrig att nå samma höjder? Den som läser får se.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

fredag 1 april 2016

Bokhandlarna svarar: Vilken bok sträckläste du senast?


Eva Killberg, Ängelholm: Sara Larssons Den första lögnen gick absolut inte att släppa ett ögonblick. Som tur var blev vårt plan väldigt försenat och jag fick sitta lääänge och läsa på flygplatsen. Historien är riktigt ruggig, kanske mest för att miljön är så väldigt normal. Tänk om man inte känner sin egen man... Vad har han i bagaget?









Johan Zillén, Center Syd: Neil Gaimans oväntade comeback i graphic novel-form, den magnifika Sandman – Overture, tror jag inte att jag la ner annat än för enstaka toalettbesök.









Silja Stråhle, Helsingborg: Jag sträckläste Väggen! Mentalt gjorde jag det. Det kändes i alla fall som att jag sträckläste den. Eftersom jag var tvungen att jobba, äta, sova, städa, gå ut med hunden och dylikt så kunde jag inte fullt ut sträckläsa den, men jag tänkte på den HELA tiden mellan läsningarna. Så anser jag att man kan klassa det som sträckläsning. Sträckläs ni också!






Susanna Mattsson, Jägersro: Jag tror att det var Karen Joy Fowlers Vi är alla helt utom oss. Den var totalt osläppbar. Eftersom jag dessutom hade semester kunde jag på riktigt sträckläsa med pauser endast för matintag och någon enstaka promenad. På mindre än ett dygn var den slut. Den är en sådan där överraskningsbok som har mycket mer än förväntat mellan pärmarna. Jag trodde att jag plockat med mig feelgood i stil med Jane Austen Book Club av samma författare, men fick en gripande historia som verkligen kröp under skinnet. Nu rekommenderar jag den på daglig basis. Här kan ni läsa min recension.