fredag 30 maj 2014

Bokhandlarna svarar: Läser du annorlunda på sommaren?

Sommarläsning är ett välkänt begrepp, lustläsning, lättsmält, pocket... eller? Vi frågade bokhandlarna om de förändrar sina läsvanor över sommaren.

Johans sommarplaner

Johan Zillén, Center Syd:  Ja, mer utomhus vanligtvis. Och på stränder ibland. Ofta kisande. Det brukar gå lite fler böcker under de veckor man är ledig från jobbet också. Hur många beror på väder, lust och huruvida Margaritorna är All-Inclusive eller inte ...

Eva Killberg, Ängelholm: Sommar kräver sina offer. Det må låta rått - men så är det: Det krävs mord och mörker på sommaren - kanske för balansens skull? Lika mycket brutal läsning klarar i alla fall inte jag under det mörka vinterhalvåret.  Men nu, när solen skiner och det är nästan för vackert ute - då blir det deckare. Alltid en engelsk Donna Leon (i år blir det The Jewels of Paradise.) Leon levererar snällt till min semester. Mysdeckare i skärgårdsmiljö känns alltid rätt sommartid. En Rosman eller en Sten, kanske. Carin Gerhardsen, nu med Tjockare än vatten, är alltid ett säkert kort. Och så blir det gärna lokala författare - som Bjäreförfattaren Benedicte Callert. I år handlar hennes deckare om hela Skåne, har jag förstått. Det blir en spännande runda! Så, gott folk, solstolen och parasollen väntar!

Susannas? Nja, kanske inte...

Susanna Mattsson, Jägersro: Sommaren borde vara fri från alla borden, eller hur? Ändå känns det lite som att det vore perfekt att ta itu med den där pockethögen (se ovan) som legat och väntat på läsning i... ja, länge. Men sanningen att säga så läser jag exakt likadant på sommaren som resten av året. (Det vill säga en blandning av romaner och deckare, barn- och ungdomsböcker och fantasy, mest nyutkommet. Alldeles för lite facklitteratur.) Kanske läser jag till och med lite mindre eftersom det finns så mycket andra aktiviteter att ägna sig åt (som renoveringen från helvetet). Men några böcker ska jag nog hinna klämma. Vilka har jag ännu inte bestämt.

Odette Gross, Helsingborg: Jag läser mer engelska böcker på sommaren. Mest av den anledningen att jag på semestern inte blir utsatt för alla läsex på jobb som förlagen kastar efter oss och då får en möjlighet att komma i kapp med mina böcker hemma som jag köpt under mina senaste London-besök. Detta året ligger det en hög och väntar på mig med bla What have I done av Amanda Prowse, The hidden cottage av Erica Hames, You had me att hello av Mhairi McFarlane och One plus one av Jojo Moyes. Sen har jag också en hel del böcker jag skulle vilja läsa om, som Mobergs Utvandrar-serie och min favoritbok alla kategorier: Törnfåglarna, men det misstänker jag förmodligen inte blir av... Sedan jag började jobba i bokhandel har jag insett att det finns alldeles för många bra böcker för att man ska hinna läsa någon bok TVÅ gånger!

onsdag 28 maj 2014

Erik Axl Sund – "Glaskroppar"


Äntligen seglade så Glaskroppar ut i den strida vårboksfloden!
Jag läste den i manusform redan förra våren, när den egentligen skulle ha kommit ut.
Så här skrev jag bl.a om den då:

" Mycket spännande och ryslig om missbruk, påverkan, rock ’n roll och ond bråd död.

Unga människor riket över tar livet av sig på bisarra sätt och den enda gemensamma nämnaren verkar vara den skrämmande och underliga musik de alla lyssnat på när de dött.

Man behöver inte ha läst duons tidigare svit, Victoria Bergmans svaghet (eller Kråkflickantrilogin som våra kunder säger) för att läsa denna nya roman (del 1 i Melankolitrilogin), även om en hel del kopplingar till de tidigare böckerna finns.

Bli inte förvirrad av det ändrade författarnamnet heller. Killarna kallar sig numer för ett gemensamt "Erik Axl Sund". Jag antar att det blir begripligare och lättare att komma ihåg, särskilt för en utländsk läsare. Originaltrion av böcker har ju sålts till massor av utrikiska marknader."


Vad fördröjningen på ett år orsakades av är okänt.
Var författarna missnöjda och ville skriva om? Jag ser inga drastiska ändringar från den version jag fick läsa då. Ok, jag har inte gått tillbaka och parallell-läst med den nya, men karaktärerna, handlingen och de otroligt obehagliga själmorden är i alla fall rätt så intakta verkar det som.
Kanske hade det med utlandslanseringen av deras tidigare böcker eller förlagets utgivningsplan att göra. We’ll never know.
Det var bra då och det är bra nu.
Skillnaden är nu får ni vanliga dödliga läsa också.
Lyllos för er.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd



 

måndag 26 maj 2014

Författarträff i Helsingborg imorgon!

Här publicerar vi aktuella händelser i våra butiker


Boksläpp och signering i Helsingborg 27/5
 
foto: Ted Kronvall
 
Imorgon besöker författaren Sölve Dahlgren vår butik i Helsingborg. Mellan 10-11 är han på plats för att signera sin nya bok Fem stjärnor för färglösa.
 
Sölve Dahlgren är författare, skribent, redaktör, projektledare och konsult inom redaktionell kommunikation och en av grundarna till Hoi Förlag. Född i Västerås, uppvuxen i Bjuv och bor nu i Helsingborg. Författare till böckerna i serien InnebandyPiraterna, Fem stjärnor för Färglösa samt fackböckerna Lyckas med bokutgivning och Lyckas som författare.
 
 
Om Fem stjärnor för färglösa:
Färglösa kommun må vara liten och okänd, men kompenserar väl genom fullständigt galna kommunalråd och absurda visioner. Sanningen är att kommunen håller på att gå i konkurs och att invånarna inte vet något om det. För att undvika en medieskandal kring finanserna måste man göra allt för att dölja verkligheten. Det finns nämligen fler hemligheter som skulle komma upp till ytan. En snabb lösning behövs, men inte ens det kriminella husbilsgänget i trakten anar de oväntade turerna händelserna kommer att ta när allt sätts i rullning. Samtidigt får journalisten Filip ett erbjudande om att återvända hem till Färglösa för att ta över ortens tidning när 112 år gamle Johannes vill lämna sin post. Den före detta strippan Lollo rör om rejält i grytan och den svenskamerikanske managementkonsulten Lennart gör sitt bästa för att räta upp situationen, mest för sin egen vinning. Det enda som är helt säkert är att allt håller på att gå åt helvete. Och kanske blir det också tydligare än någonsin att gammal kärlek aldrig rostar. Fem stjärnor för Färglösa är Sölve Dahlgrens första roman för vuxna. Han har tidigare skrivit flera framgångsrika ungdomsromaner i serien om Innebandypiraterna. Här berättar han den burleska historien om den lilla orten Färglösa, en påhittad småkommun i Skåne, där politikerna brottas med verklighet, visioner och arvet från tidigare generationer. En rapp satir, fylld av cliffhangers och gapskratt.

Fast i "438 dagar"

Det finns väl, gissar jag, lika många anledningar till att bli journalist som det finns journalister. Själv blev jag journalist för att jag älskade att skriva. Minns att jag på mitt första jobb pratade med en kollega på nyhetsredaktionen som tyckte att det värsta var just det. Att komma tillbaka till skrivbordet och sätta sig med orden. Att vara där det hände, det var det bästa med jobbet, tyckte han.

Nu ska jag inte säga att det ena är bättre eller sämre än det andra (fast om du blir journalist för det skrivna ordets skull, är en nyhetsredaktion kanske inte platsen för dig... eftertankens kranka blekhet och allt det där), men en sak imponerar mig över allt annat, och det är de journalister som inte ger sig förrän de berättat en historia vi aldrig fått höra förut. Oavsett svårigheter, oavsett faror. Jag hade aldrig kunnat bli en sådan journalist, har vare sig modet eller envetenheten. Kanske inte ens nyfikenheten. Men de finns. Journalister som Johan Persson och Martin Schibbye.

Trodde nog att jag skulle kasta mig över deras 438 dagar : vår berättelse om storpolitik, vänskap och tiden som diktaturens fångar så fort den kom ut. Om inte annat med tanke på hur exalterad jag var över utdraget jag fick förra våren. Men det dröjde tills ljudboken kom ut, och sedan lite till, innan jag äntligen läste. Men oj, vad jag läste då! För samtidigt som det här är en viktig bok om ekonomisk politik och yttrandefrihet, så är den ju så vansinnigt spännande. Det är nästan så att man får dåligt samvete över det hungriga slukandet, som vore det en äventyrsbok eller psykologisk thriller man läste. Det är ju ändå sant. Och alldeles förfärligt. Ska den här glupska njutningskänslan prägla läsningen av en sådan berättelse? Ja, det gör den i alla fall.

Ramberättelsen känner alla vi som ens tittat åt en tidning de senaste åren till. Det som börjar som en vanlig reportageresa, om än med ovanligt riskabla förutsättningar, förvandlas snart till en mardröm av våld, fabricerade bevis och fångenskap. Så skickligt skildrad att jag knappt hinner andas medan jag lyssnar. Hur klarar de av det? Dödsångesten, fångenskapen, ovissheten. De frukansvärda förhållandena i öknen, i fängelset. Klart och detaljrikt skildras Johan och Martins resa. Från planeringsstadiet, väntan, mötet med gerillan, tillfångatagandet, skadorna, de fabricerade bevisen, och så slutligen fängelset. Och kanske är det där den här berättelsen slutligen landar, i en skildring av ett undantagstillstånd vi aldrig får se, människor som aldrig får höras, en "rättsstat" mycket långt ifrån att förtjäna sitt namn. Makten, politikens mikronivå, där inne på fängelsegolvet. Vardagslivet, hur absurt det än låter, Johans tvärhet, Martins diplomati, en vänskap som växer sig allt starkare under trycket.

Och så det här kallet - att det är värt allt att få berätta. Att inte ångra sig. Det är obegripligt. Och otroligt imponerande. Johan Persson och Martin Schibbye kom hem med en helt annan historia än den de tänkt sig. Men en minst lika stor.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

söndag 25 maj 2014

Gästbloggaren: Josefine Lindén



I fyra år har jag varit någons mor. I sexton år någons matte. Vi hade alltså hund långt innan vi fick barn. Matte och Mor är två ganska olikkrävande roller men med en gemensam sak: man är öppen måltavla för ett evinnerligt tyckande.
”Ska man verkligen ha en slädhund i stan?”
”Oj, ska hon verkligen vara ute på sommaren?”
”Vad smal hunden är får hon ingen mat?”
På det senare brukade jag svara att nä, hon är ju en varg, hon får jaga sin egen mat, varpå tyckarna surnade till och tyckte att jag minsann inte behövde vara så näsvis.
Well…?

Än värre blev det när man blev förälder.
”Ska inte barnet ha mössa?” Det är juni, har du mössa när det är 20 grader?
”Hallå! Hallå! Hon kastade ner alla saker från vagnen!” Nähä?
”Hon vill nog komma upp, det är nog DÄRFÖR hon skriker!” Nej det är för att hon inte sovit sen i morse och det vore fint om du slutade distrahera henne med dina miner hela tiden men tack så himla mycket för omtanken. VERKLIGEN.

Och det där är ju ändå rätt harmlösa saker, man kan ignorera dem, le överseende åt personernas behov av att höras. Det är när skuldbeläggandet kommer in som det blir farligt, tänker jag. När man får höra saker som ”ditt barn som sover hela natten, vad har du att klaga på?” ”Ammar du inte, du vet väl att det är det bästa för ditt barn?” ”Ni moderna föräldrar är så lata och bekväma, bara vill roa er. Flaska är inte naturligt.”

Sånt. Som skär i hjärtat. En underton som bubblar om att man inte är en god mor. Som ger just den rosa bubblan en svart sorgkant. Det hände min debutromans huvudperson. Sedan hände det mig. Bara det ett bevis på att ingen research i världen kan få en att märka när det händer. Att man inte kan kontrollera känslorna. Jag blev sjuk, livmoderinflammation, inlagd en vecka. Hemma grät jag fortfarande. Min amning fungerade inte och jag var hejdlöst ledsen över det, kunde inte sluta vara besatt av att försöka få den att fungera, jag grät vid pumpen allt medan barnet sov gott i rummet intill. Men om jag inte kunde ge henne ”det vita guldet” vem var jag att förtjäna henne då?

I min debutroman Tiden går så långsamt när man tittar på den drabbas Caroline av tankarna på att inte vara värd sitt barn. Att lilla Elsa skulle ha det bättre med någon annan, någon annanstans. Mitt i allt det svarta, destruktiva, står hon på sin vindsvånings terrass. Och släpper taget. Barnet överlever mirakulöst fallet från sjunde våningen. Hamnar i koma. Pappa Jonas vakar vid sjukhussängen, mamma Caroline längtar från fängelset. Kan inte minnas vad hon gjort och kämpar så starkt som en mor gör för att återfå sitt barn. Med risken att förlora allt.

Det är en historia om kärlek och relationer, konflikter och vardag. Om passion och starka känslor. ”En feel-all” har den kallats.

Och just moderskapet handlar ju mycket om det. Känslorna. Som inte går att förstå förrän man har dem. Styrkan i kärleken till barnen. Obeskrivbar näst intill. Men alla som är föräldrar vet vad man menar. Och de som vill bli. Precis som paret i boken försökte vi i många år innan vi fick våra döttrar. Den oerhörda längtan man känner under tiden är jämförbar i styrka med känslan för barnen sen tycker jag. Okontrollerad. Liksom. Går inte att gömma, undvika. Men känns i varje del av huden.

Jag är någons mor, men sedan i fredags är jag inte någons matte längre. Hela mitt väsen tog en paus när Gingers hjärta slutade att slå. Och jag tänker på alla dem som förlorat ett barn. När jag känner såhär för en hunds naturliga död hur klarar man att gå vidare efter det mest onaturliga i världen? I min roman överlever barnet, allt går bra. Jag hade inte fixat att skriva på något annat vis. Men idag på mors dag tänker jag på alla mödrar vars barn det inte gick bra för. Jag kan inte ens föreställa mig den smärtan. Än mindre nu, när jag haft döden i min famn.



Josefine Lindén bor på Östermalm i Stockholm med man och två döttrar. Är riktigt bra på tre saker; sjunga, skriva och prata. Mindre bra på mycket annat. Tiden går så långsamt när man tittar på denär hennes debutroman. Hon bloggar på http://josefinelinden.se 

lördag 24 maj 2014

Dagens lika som bär


Är inte Motgiftet vääldigt lik The fault in our stars? Inspirerad av, tillfällighet av eller rent härm? Vi lär väl knappast få veta.

Om det inte rentav är så att böckerna tematiskt påminner om varandra? För visst skulle The fault in our stars kunna beskrivas som lycka för pessimister? Kanske har jag löst mysteriet där. En slags omslagsmässig "om du gillade xxx, kommer du även att gilla xxx". Fast nä... Det är nog bara en slump.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Här kan ni förresten läsa vad jag tyckte om The fault in our stars. Läs den, om ni inte redan gjort det.

fredag 23 maj 2014

"Det här är inte mitt land"


Det är verkligen inte första gången Kristian Lundberg skriver en politisk bok, men i Det här är inte mitt land vill han kasta av sig fiktionens skyddskläder. Boken är en serie reportage, och Lundberg vill ta ansvar för det han skriver. Belägga fakta. Göra verkligt.

Han ser sig om i ett samhälle som svikit sina medborgare. Ett samhälle som bygger på en föreställning om solidaritet och jämlikhet, men där praktiken är den motsatta. Hur mycket du får beror på hur mycket du har. Har du ingenting, får du heller ingenting. Ingen arbetsrätt. Ingen grundtrygghet. Ingen mat på bordet. Kanske får du inte ens stanna i landet.

Glasklar och rasande pekar han på orättvisor, men också rakt på de svaga punkterna hos oss som står intill och ingenting gör. Gång på gång återkommer han till frågan "ska jag ta hand om min broder?" Svaret för de flesta av oss blir ju ändå ett spontant ja. Men för de allra flesta, endast ett ja i teorin.
Jag tänker, när det blir för svårt. När det blir för obekvämt. När förändringsarbetet känns övermäktigt. Då vill vi inte längre lyssna. Orkar inte. Det är så förfärligt sorgligt.

Jag vet inte om boken fått de reaktioner författaren önskade. Jag vet heller inte om reportaget har större förändringspotential än fiktionen. Ofta tror jag inte det. Fiktionen äger en allmänmänsklig dimension som kan nå bortom reportagets fakta. Det är också när gränsen mellan reportage och fiktion suddas ut som det verkligen bränner till i boken.

Men läs den (eller lyssna på den)! Det som står här är mycket viktigt. Kristian Lundberg har ett sätt att nå rakt in i hjärtat som jag upplevt med få andra författare. Så även här. Önskar bara att han också nådde in hos dem med större makt.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

torsdag 22 maj 2014

Annorlunda kändiskokbok



Det har kanske framgått vid något tillfälle att jag inte är ett jättefan av kändiskokböcker. Tvärtom har jag en väldigt stark skomakare bliv vid din läst-känsla för genren. Undantaget är David Batras indiska kokbok. Det beror kanske mest på att det finns alldeles för få indiska kokböcker på svenska. Men jo, visst är den snygg också.

Nåja, nu har jag hittat ett annat undantag: Stalins makaroner. Historielektion och kokbok i ett. Helt genialisk idé. Varje måltid presenteras med en anekdot, till exempel kan vi laga Hemingways sista måltid, smaka på gulaschen som engelsmän och tyskar delade i skyttegravarna på västfronten julen 1914, dränka sparvar i armagnac som Francois Mitterrand  eller prova titelrätten Stalins makaroner med köttfärssås.

Enda nackdelen. Knappt en rätt som jag kan äta. Av 31 rätter är endast åtta vegetariska. Och då är en av dem Michel Phelps brakfrukost som bland annat (bland annat!) består av 13 ägg och sex skivor bröd och Kurt Cobains räkfria räksallad med kall pasta. Inte direkt några monsterhittar på matbordet.

Det var inte för sina kulinariska färdigheter som Kurt Cobain blev känd...

Å andra sidan, maten är inte den största behållningen med den här boken. Istället är det all denna kuriosakunskap som serveras tillsammans med recepten. Somligt känner jag till sedan innan, men visste ni till exempel att Henry Ford byggde en bil av sojabönor (och att han presenterade den på bilmässan iklädd sojakavaj!)? Eller att suffragetterna blev vegetarianer för att de åkte in och ut i fängelse? Eller att Hitchcock anmälde sig som frivillig i första världskriget, men inte blev utvald eftersom han var för tjock (kanske lite väl stort intag av favoritpajen, som vi såklart får lära oss att laga) och att han var rädd för suffléer? Ni hör. Mycket rolig läsning.

Om jag ändå skulle våga mig på att faktiskt försöka laga något skulle det nog bli juicen som stod orörd på Michael Jacksons frukostbord morgonen för hans död (rödbeta, röda äpplen, morot, selleri) eller nämnde Fords sojakroketter (jag älskar hans sojabesatthet, det och att han sparade uppfinnaren Thomas Edisons sista andetag i ett rör). Men som sagt, det här är en bok man framför allt läser för underhållningsvärdet. Och vilket underhållningsvärde!

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

tisdag 20 maj 2014

The Maudpocalypse!

Herre Jestanes!
Så mycket uppmärksamhet och rabalder över en liten vits!?

Ok, det är mestadels kul. Det är inte varje dag man skriver ett inlägg som ses av över 50 000 människor, och delas av nästan 500, på Facebook.
(Mitt Knausgårdinlägg med brandsläckaren sågs av ungefär hälften … http://www.skanskan.se/article/20140115/NYHETER/140119615/-/brandslackare-fick-skydda-knausgards-bocker )
Mängder av kommentarer, både på vår sida och hos de andra medier som delat.
99% positiva och gillande. Ett litet fåtal protester (min favorit: kommentatören på Dagens Industri som ”anar beställningsjobb” och tycker att jag borde ”granskas” …). 
Ok, det är solklart att inte alla uppskattar satir, eller har samma humor för den delen.
You can’t please them all.

Men det är kul när tidningarna ringer och vill prata.




Inte lika kul när de, efter ett trevligt samtal där man tror att man är helt överens om saker, sätter sensationsrubriker som ”Bokhandeln nuon-hånar Maud Olofsson” och ”Akademibokhandelns råa skämt mot …” med mera.
Expressen/Kvällsposten tycker jag var mer renhåriga: ”Maud-satir av bokhandel på Center Syd”.
Det var ju det som var meningen.
En fyndig kommentar, med lite bett, som kommenterade det faktum att den svenska staten gjorde en rejält dålig affär. Det kallas vanligtvis, som sagt, för ”satir”.
37,5 miljarder anställer man många sjuksköterskor eller lärare för …
Jag hade skrivit samma sak om affären gjorts av en rödgrön regering.

Det var inget ”hån” (modeord för dåliga journalister) mot Maud.
Känner mig lite ”kränkt” nu faktiskt ….


http://www.expressen.se/kvallsposten/kop-tva-betala-375-miljarder-for-mycket/
https://www.blogger.com/blogger.g?blogID=3761245625207096825#editor/target=post;postID=6090180720341479990
http://www.di.se/artiklar/2014/5/15/akademibokhandelns-raa-skamt-mot-maud-olofsson/
http://www.dagensmedia.se/nyheter/kampanjer/article3827124.ece

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

p.s. Som vanligt så uttrycker Fredrik Backman det bäst. I ett mail till mig i fredags skriver han:
”Moget. Själv hade jag gjort skylten: "Nu on sale!"

måndag 19 maj 2014

Otsuka är gudomlig


Hur kan man beskriva de mörka kapitlen i mänsklighetens historia? Det finns böcker där allt är uttalat, där det frossas i obeskrivliga grymheter, desperation och känslostormar som skulle de fysiskt gnuggas in under skinnet. Gott så, men när man istället snubblar över en sådan lysande show, dont tell-roman som Julie Otsukas När kejsaren var gudomlig bleknar de där ordrika beskrivningarna jämförelse. Boken är kort, bara 167 sidor och Otsuka arbetar med små medel. Men varje mening döljer ett stup. Det är återhållsamheten, det som inte sägs och jag själv får fylla i, som skapar spänningen i den här historien.

Boken handlar om vad som hände när USA:s japanska befolkning i samband med Pearl Harbour över en natt förvandlades till fienden. Människor hämtades i sina hem, fördes bort av säkerhetspolisen för att förhöras och fängslas. Detta händer även familjen i Otsukas bok. Fadern fördes bort mitt i natten flera månader tidigare. Nu läser modern ett anslag utanför postkontoret, går hem för att packa. Släpper ut papegojan, ger bort hönsen, slår ihjäl hunden, gräver ner värdesakerna. Redan här, i bokens inledning, penetrerar den till synes lakoniska texten så hårt att jag är tvungen att lägga ifrån mig boken och andas. Gång på gång.

Resterna av familjen - modern, en äldre dotter, en yngre son, reser till ett interneringsläger i Utah. Tre år blir livet stekande ökensol, apati, minnen. Verklighetens konturer förskjuts. Ingen vet om eller när de får komma hem. De fantiserar om fadern, om vildhästar, om ingenting. De köar till kantinen, köar till toaletterna, köar för att få tvätta. Städar ökensanden ur baracken. Skriver brev som inte besvaras. Sett i backspegeln blir USA:s agerande under den här perioden det fullständigt obegripligt. Vad har de egentligen gjort?

Boken berättarperspektiv skiftar i tur och ordning mellan modern, systern, brodern, fadern. Strax före slutet dyker det där vi:et upp som känns igen från Otsukas andra roman Vi kom över havet (läs vad jag tyckte om den här). När kejsaren var gudomlig är annars en mer traditionellt berättad historia. Inte desto mindre är den briljant.

Susanna Mattsson

Killbergs Bokhandel Jägersro

lördag 17 maj 2014

Författarbesök på Center Syd imorgon


Imorgon besöker barnboksförfattaren Åsa Öhnell vår butik på Center Syd. Ni träffar henne mellan klockan 12-14. Åsa Öhnell är upphovskvinnan bakom Klarabelladeckarna, och självklart kommer hon att signera era böcker!

Hjärtligt välkomna!

Om senaste boken i serien, Tallskogen hemlighet:
Rut ber Klara att passa en liten hundvalp. Men valpen blir sjuk och försvinner. Mystiska saker inträffar: en hemsk upptäckt i skogen, en man som beter sig skumt, en kille med en kamphund ... Hänger allt detta ihop? Klara och Bella får mycket att klura på i denna fjärde Klarabelladeckare, som utspelar sig i Laholm, Mellbystrand och Båstad. Men deras viktigaste uppdrag blir att hitta valpen Napoleon innan det är för sent! Kommer de att hinna? 

 Om tidigare Klarabelladeckare:
”Upplösningen blir ohyggligt dramatisk och spännande […] ”Stilen är enkel och lättsam […]” 
- Britt Engdal, BTJ

”Åsa Öhnell har en känsla för miljöbeskrivande och att gå från idyll till tempohandling. Slutet är lagom otäckt och mycket spännande.” 
- Sanna Juhlin, Barnboksprat

”Det blir ett rafflande äventyr […] En spännande bok som jag ser fram emot att låta mina barnbarn läsa.” 
- Kim Kimselius, författare

fredag 16 maj 2014

En klassiker du aldrig hört talas om


John Williams bok Stoner (som inte handlar om knark, knarkrökande, krönkande, weedande eller vad kidsen kallar’et nuförtiden) kom ut redan 1965. Sålde 2000 ex och glömdes sedan bort.
I stort sett.
2003 gavs den ut åter igen och har sedan dess blivit en ”kultsuccé” – om man nu kan kalla 200 000 sålda ex bara i Holland för ”kult”….
Nu kommer den för första gången på svenska, och har blivit ”den boken” alla i branschen snackar om.

”Det här är berättelsen om William Stoner, som föds i den amerikanska mellanvästern i slutet av 1800-talet. Hans liv ligger utstakat – han ska slita på föräldrarnas gård med den torra jorden. Men Stoner har läshuvud och skickas till universitetet för att bli agronom. När han hamnar på ett seminarium i litteratur ändrar hela hans liv riktning.
Så börjar den mödosamma resan mot att skapa sig en egen tillvaro. Han arbetar på sin avhandling i engelsk litteratur, träffar en kvinna och gifter sig, börjar undervisa. Äktenskapet blir en katastrof. Stoners tillflykt blir det inre livet; han arbetar hårt och blir en omtyckt lärare. Hans idealism gör honom allt ensammare – men så möter han sent i livet kärleken och förstår för första gången vilken kraft som bor i mötet mellan två människor.”


Av bokens ca 300 sidor så är William Stoner lycklig i kanske 25. Han upptäcker att han är mer intresserad av lyrik och litteratur än av jordbruk. Han blir kär i en kvinna och gifter sig kvickt (dålig idé). Får en lärartjänst som han älskar men kommer ihop sig med ett arsle till prefekt som tillbringar 20 år med att försöka sabba hans karriär. Han får en dotter som han älskar och uppfostrar – under barnets första år, sedan tar knäpphustrun över och förhållandet till dottern raseras. Vid 40+ har han en affär med en yngre kvinna och upplever riktig kärlek och passion för första gången. En kort period innan allt skiter sig där också. Och så cancer. Naturligtvis.

Suck.

Men trots all olycka och alla motgångar tuffar Stoner vidare i livet.
Tills det också tar slut.
Olyckligt.
Life’s a bitch and then you die liksom.

Jag blir ofta arg och irriterad på Stoners val, passivitet och brist på känslor. Men jag kan ändå inte lägga ner boken. Den fängslar. Hur ska det gå för honom? Ska det aldrig ljusna?
Näh.
Det är lite så att man önskar Hollywood köpte rättigheterna, och kallade in manusdoktorer som skrev om historien till oigenkännlighet. Lyckligt liv, lyckligt äktenskap, framgångsrik karriär, vackra barn, Aston Kutcher i huvudrollen, stora explosioner, The End.
Fast bara nästan.

Stoner är en tragisk men vacker historia.
Absolut läsvärd.
Fast ibland så deprimerande att jag känner för att ringa jourhavande kompis …

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

torsdag 15 maj 2014

Smärtsamt bra om vänskap


- Berätta något, sa Igelkotten. Berätta vad du göt medan jag sover.
- Åh, det är bara lite ditt och datt, sa Haren. Inget spännande. Är det inget annat du vill höra?
Då lyste Igelkotten upp.
- Berätta om när jag var död.
- Inte nu igen, den har du ju hört tretusen gånger.
Men Igelkotten darrade med underläppen ända tills Haren gav med sig.
- Jaja, men bara en gång till. Sedan måste du sova.
Igelkotten gonade in sig bland löven och Haren satte sig tillrätta.

Som ni kan höra redan i inledningen är Mats Wänblads och Per Gustavssons bok om Igelkottens och Harens vänskap alldeles makalöst fin. Ensam och frusen (själv skulle han kalla det en aning melankolisk) darrar Haren runt mitt i smällkalla vintern när han ser ett ben sticka ut ur en buske. Det är ett märkligt taggigt djur. Alldeles dött. Haren beslutar sig för att ge djuret en värdig begravning och sjunga en sång om det glittrande livet och den mäktiga döden. Han gör det. I ungefär tre veckor. Plötsligt vaknar Igelskotten.



Det är så de möts. Haren och Igelskotten. Två mycket olika djur, både till kynne och utseende, som ändå blir de allra bästa vänner. De äter mask (vissa mindre entusiastiskt) och springer över fälten. Hela sommaren är alldeles varm och vacker. Så långt en hjärtvärmande bok om vänskap.

Men så kommer hösten. Igelkotten blir sömnig. Vad kommer att hända med Haren? Han övertygar Igelkotten om att han har massor att göra, byta päls, träffa sina andra kompisar, men man förstår ju... han kommer att vara ensam! Mycket riktigt sitter han där översnöad och stirrar på Igelkottens sovplats på sista sidan. Och Harens ansvarstagande och självuppoffring slår ner i mig med full kraft. Hur mycket den där vänskapen som Igelkotten bara glatt vaknar upp till en dag är värd så mycket för en ensam Hare. Och då blir det plötsligt alldeles bråddjupt.

Det är en jäkla tur att Igelkottar vaknar till våren. En. Jäkla. Tur. Annars hade det varit en fruktansvärd bok.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

onsdag 14 maj 2014

Roslund & Hellström m.m.

Sent omsider såg jag till slut SVTs filmatisering av Roslund & Hellströms allra första Ewert Grens-roman, Odjuret. Den har blivit liggande på hårddisken i evigheter eftersom hustrun inte lockats av historien alls.
( ”Pedofiler på rymmen och brutalt mördade småflickor! Hämtar du chipsen älskling?”)
Magstarkt ämne? Visst.
Jag brukar till och med tipsa kunder om att börja med andra boken i sviten, Box 21, där det i alla fall är myndiga personer som utsätts för obegripliga hemskheter. Och sedan gå tillbaka och läsa den första…

Nåväl, hur var filmen då? Jodå tack, inte alls så pjåkig faktiskt.
Den börjar lite styltigt, som om skådespelarna vore obekväma i sina roller, men det tar sig efter ett tag. Ola Rapace är riktigt bra som pappan som utsätts för det värsta som kan drabba en förälder, och som sedan tar beslutet som verkligen särskiljer den här kriminalromanen från 99% av alla andra.
Jag avslöjar det inte här. Läs boken. Se filmen.
Peter Dalle är däremot helt fel i rollen som Ewert Grens. Tack och lov så har manusförfattarna delegerat honom till en biroll. Eller var det kanske i klippningen?



Ni har väl läst böckerna om Ewert förresten?
Alla är inte lika bra som de två ovan nämnda. Men Box 21 är i mitt tycke den kanske bästa svenska kriminalromanen i modern tid. Fullkomligt fantastisk bok. Supersuccén Tre Sekunder skall absolut läsas också. Inte lika ”smart” som Odjuret och Box 21 kanske, men en otroligt spännande och actionfylld thriller. ”Finnegan” och ”Flickan” är bägge klart läsvärda mellanböcker.
Egentligen är det bara den senaste tegelstenen Två soldater som gjort mig besviken. Det är inte en dålig bok, bara felstrukturerad. Den borde ha kortats ner och redigerats om rejält.
Men en blindgångare bland alla dessa granater är lätt att förlåta.
Jag ser med spänning fram mot Roslund & Hellströms nästa roman ändå.

Fast först får vi något annat.
En Roslund & Annan Person
Anders är iväg och är otrogen med manusförfattaren bakom biosuccéer som Hamilton och Jägarna 2, Stefan Thunberg. Han är den fjärde brodern som inte deltog i den serie bankrån som Militärligan genomförde och som deras gemensamma roman, Björndansen, är baserad på. Låter intressant.



Fast Anders, du går väl tillbaka till Börge sen?
Skilj er inte. Tänk på oss barn.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

tisdag 13 maj 2014

Grabbigt vid grillen

Muggiga könsroller i årets grillflora

Så här års svämmar butiken över av killböcker. Eller, förlåt... grillböcker menar jag såklart. Det är bara det att det verkar vara obligatoriskt att vara penisförsedd för att få ge ut en bok på temat. Ovan ser ni årets skörd, give or take någon titel.

Det är alltså Plura, Dogge, Jonas, Per & co som ska guida oss bland sommarens alternativ till flintasteken. En bok hittar jag med kvinnliga upphovsmän(!). Grillboken gömmer dock deras namn i yttepytteliten skämsstil på försättsbladet (ni vet så där som Elin Fredrikssons namn gömdes i Olle Ljungström-boken fast det var hon som skrivit alltihopa). Är förlagen rädda för att snubbarna ska bojkotta en bok som för i bevis att även damer hanterar den urgamla konsten att göra upp eld?

Det hela känns onekligen ganska... ohett.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

måndag 12 maj 2014

Gästbloggaren: Nina Larsdotter

”Du har språket”, sa en skrivlärare en gång till mig. ”Nu måste du bara hitta historien. En du vill leva med. Länge.” Han syftade inte på att texten lever kvar. Utan att det tar tid att skriva. Och hans erfarenhet av mig och mitt skrivande hade varit nya historier, nya infallsvinklar. Till varje gång. Nästan.
Det jag idag kan tycka är intressant är att historien jag till slut valde att leva med längst, den som blev min debut, den kom sig ur min allra första övning där i Ordfronts lokaler i Stockholm.

Vi fick i uppgift att välja ett brott och skriva en scen – ur valfritt perspektiv. Jag valde Sturebymordet. Min son var tio år när jag möttes av rubrikerna om hur en femtonåring flicka mördats av en jämnårig kamrat. På grund av en kyss. Dagarna som följde målades en bild upp där svartsjuka skymde sikten av kärlek och där svek kompenserades med mord.
Jag minns hur jag tittade på min son. Fem år till och det kunde vara vi.
Men det tog ett tag innan den tanken på riktigt fick fäste. Och det var under den processen som idén till Annan påföljd föddes.

Jag valde att skriva ur pojkens perspektiv. Hur JAG föreställde mig att det HADE kunnat vara. Varken då eller nu påstår jag att min berättelse är deras berättelse. Men den är inspirerad av den. Bland annat.

Jag är utbildad lärare. Och kanske är det därför jag i både min debut och den fristående uppföljaren som kommer i höst, I lagens mening oskyldig, har förlagt historien i skolmiljö. Med det inte sagt att det är en ungdomsroman men väl en relationsroman skriven både ur ett vuxen- och ett ungdomsperspektiv.

Romanen är mitt sätt att göra upp med begreppet skuld.
Jag har radat upp argument på argument varför detta är något som händer andra. Jag har sökt i artiklarna efter någon att skylla på och försökt att hitta skillnader. Allt för att övertyga mig. Jag hade sett tecknen. Jag hade handlat annorlunda.
Fast argumenten har stockat sig. Aldrig riktigt övertygat mig. Jag är inte den som gör saker lätt för mig. Även om jag många gånger önskat att jag kunde. Tro mig.
Jag tycker att det ofta är så att vi, oavsett om det handlar om ökad övervikt bland barn eller ett mord på en ung flicka, snabbt behöver fastställa vem som bär ansvaret. Vem som är skyldig. Inte nödvändigtvis för att komma till rätta med problemet eller för att utdöma straff. Utan snarare för att kunna avskriva oss egen skuld.
Jag är trött på hur det alltid pekas åt något annat håll för att vi själva vill stå där utan skuld.

Historien är inspirerad av det som hände i Stureby natten till den sjunde juni 2009. Liksom då dör en femtonårig flicka i min roman. På grund av en kyss.
Jag har läst artiklar och förhörsprotokoll. De flesta sms-meddelanden som skickas mellan Philip och Sofia i romanen är hämtade ifrån en av bilagorna till förundersökningen. Jag har i vissa enstaka fall lagt till skiljetecken för att de ska bli lättare att läsa, jag har även i något fall tagit bort delar – särskilt svordomar. Likaså är de tre förhörsprotokoll som löper genom romanen med några konsekvensändringar som namn, platser och datum autentiska.
Men - och det är ett viktigt men - mina karaktärers historia, familjerelationer och tankar är ren fiktion. Eventuella likheter är tillfälligheter.
Jag har inte haft som avsikt att smutsa ned minnet av den unga flicka som inte längre lever, inte heller att än en gång döma de två unga som nu suttit av sina straff, eller snarare den påföljd till vilken de dömdes. Det blev inget straff i lagens mening, inget fängelse. De dömdes till annan påföljd, sluten ungdomsvård. Ett år och åtta månader.

Min ansats med Annan påföljd har varit att utifrån rubrikerna försöka skapa en fiktiv värld som i någon aspekt kan förklara hur något så ofattbart kan ske.

Och jag har velat göra det utan att peka finger. Jag har inte haft för avsikt att enkelt fördela skulden åt ett håll så att andra kan gå fria.
Jag har brottats med en fråga genom mitt skrivande. Kan jag vara så säker på att detta inte kan hända mig?
Det kan jag inte. För jag vet inte vilka omständigheter som tillsammans kan ge utrymme för det mest fasansfulla.

Och så har jag velat skriva om kärlek. För mest av allt är det en relationsroman. Om hur våra handlingar får konsekvenser, påföljder, vi inte kunnat förutse.


Philip och Sofia är mitt i tonåren. De är tillsammans och älskar varandra. På Valborg kysser Philip Mathilda. Efteråt är han mycket ångerfull, Sofia väldigt svartsjuk. Till sist verkar Philips enda utväg, för att gottgöra sitt svek, vara att döda Mathilda.
Mathildas mamma, Charlotte, fattade ett livsavgörande beslut många år tidigare som hon inte berättat för någon. En dag står mannen hon en gång bedrog men aldrig slutat älska framför henne igen. Kommer hon berätta sin hemlighet för honom - innan det är för sent?
En psykologisk relationsroman om kärlek, svek och dess konsekvenser och om hur långt man är beredd att gå för kärlekens skull.




Nina Larsdotter är född 1974 i Stockholm men "hemma" kommer alltid att vara farmors gata i Kiruna där hon spenderade den större delen av sina lov som barn, sommar som vinter. Nina är utbildad lärare vilket hon jobbade som fram till 2005 då hon började som ombudsman på Lärarförbundet där hon bland annat var ansvarig för Lärarnas yrkesetiska råd under flera år. Sedan 2013 titulerar hon sig som författare, förläggare - och entreprenör.
Mer om Nina här: http://facebook.com/ninalarsdotter

lördag 10 maj 2014

Poetisk höstpepp!

Magi i Wahlström & Widstrands höstkatalog

Förlagens höstkataloger börjar trilla in, så igår satt jag och bläddrade i den kommande Bonniersutgivningen. Kan tänka mig att många peppar rätt rejält på nya Kepler som kommer i oktober, men själv blev jag istället alldeles till mig i de finkulturella trasorna av att upptäcka att Bruno K Öijer släpper nytt. Det var sex år sedan sist. En evighetsväntan för ett hardcorefan.

Och natten viskade Annabel Lee kommer ut i augusti. Jag förväntar mig storverk. Och sedvanlig uppläsningsturné. För som den magiska rockstar han är följer ju en turné på varje diktsläpp.

Första gången jag såg honom var 1995, och jag hade ingen aning om vad som väntade. Ni får tänka på att det här var i princip före internet. Jag hade bara läst och liksom tonårsgillat, och nu stod han där. Skranglig och Elviskostymklädd och solglasögonbeprydd i spotlighten. Och slaktade favoritdikt på favoritdikt! Vad var detta? Det lät i alla fall inte som i mitt huvud. Inte alls. Men såklart föll jag. Hårt och slutgiltigt. För vad har man för val? Se själva hur alldeles, alldeles underbart det kan vara.


Ja, detta är alltså favoritdikten. Att jag någonsin kan tycka
att han slaktat den är för mig numera en gåta.
 
 
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

fredag 9 maj 2014

Författarträff imorgon!


I morgon träffar ni Nordmans frontman Håkan Hemlin och Anders Tegner i våra butiker i Landskrona och på Center Syd. Tillsammans är de aktuella med Hemlins självbiografi Förlist.

April 1994. Över en natt fanns de bara där. Nordman, folkpopbandet som svenskarna älskade. Låten Vandraren blev en enorm hit och frontmannen Håkan Hemlin kastades in i en kändisvärld han tidigare bara kunnat drömma om. Nordman blev snabbt ett av de mest omskrivna banden i svensk press, men inte enbart på grund av deras musik. Håkans drogmissbruk och det som följde i dess spår blev snart en följetong i kvällstidningarna. En del historier var sanna, andra snarare nedtonade.

Här berättar Håkan själv om de omständigheter och val som skapat hans turbulenta liv. Adhd:n och kampen mot en rastlöshet som blev honom övermäktig. Om att ena dagen vara luspank och utan mat, för att nästa vara miljonär och kunna köpa vad som helst. Om drogerna och skandalerna, framgångarna och bakslagen. Om sin talang och envishet.

Håkan har berättat och Anders har lyssnat, ställt frågor och skrivit. Håkans egen historia kompletteras av ett stort antal intervjuer med människor som var på plats när allt hände. Djupt tragiska och upprörande händelser blandas med komiska, dråpliga och galna historier.

Detta är hela historien, ärlig, naken och utan omskrivningar.

torsdag 8 maj 2014

"Oceanen vid vägens slut" av Neil Gaiman

 (Denna text är en omarbetad, översatt och utökad version av den text jag skrev om samma bok fast när den kom ut på engelska förra sommaren och jag läste den, inte för att ni bryr er nämvärt kanske.)

"Ursula Monkton var vuxen. Just då spelade det ingen roll att hon var förkroppsligandet av varje monster, häxa och mardröm som fanns. För samtidigt var hon vuxen, och när barn och vuxna bråkar är det alltid de vuxna som vinner."


Som jag ser det så har alla författare som inte är Neil Gaiman ett stort problem.
De skriver inte som Neil Gaiman.
Vilket, när man tänker efter lite, kanske egentligen är något positivt. För om alla kunde skriva lika bra som Neil Gaiman så skulle inte något särskilja Neil Gaiman från alla de andra stackars satar som inte är Neil Gaiman.
Neil Gaiman.
Neil Gaiman.

Neil Gaiman kommer att få Nobelpriset förresten. I litteratur.
Inte 2014. Eller 2015. Kanske inte förns 2034 eller så, men det kommer. Det garanterar jag. Hans fantastiskhet, ända från Sandman fram till vilken magnifik bok han nu skrivit om tjugo år, kräver det.

Nåväl. Förvirrade inledningar åsido.
Jag får helt enkelt skylla på att jag precis läst ut Neil Gaimans senaste roman Oceanen vid vägens slut. Hjärnan tenderar att göra konstiga saker när man precis avslutat en Neil Gaiman-bok. Ett litterärt lyckorus blandat med sorgsen separationsångest ungefär.
Han har en sådan magnifik fantasi.
En sådan oöverträffad berättarröst.
Mancrush much? Yep, you betcha!

Oceanen vid vägens slut om vi nu måste dra paralleller, är kanske närmast jämförbar med Neils klassiker Coraline, om än lite mindre barnvänlig.
En mörk saga för vuxna. Bitvis riktigt skräckig här och var.

"En man återvänder till sin barndoms trakter på den engelska landsbygden. Till en början har hans biltur inget mål, men snart står det klart vart hans undermedvetna har fört honom: till en bondgård med en liten ankdamm strax bakom. För länge sedan bodde familjen Hempstock där: elvaåriga Lettie, hennes mamma och mormor. Märkligt nog bor mamman och mormodern kvar, lika gamla som de var då för fyrtio år sedan, men Lettie är borta. Mannen sätter sig på den gröna bänken bredvid dammen och genast börjar han minnas året då han var sju: hur gruvarbetaren som handlade med opaler en morgon låg hopsjunken i baksätet på en bil i vägrenen. Död. Och hur Lettie försvann. Stunden på bänken vid dammen för honom tillbaka till våren då ondskan i en hemhjälps skepnad kom in i hans barndom och då hans världar - både barnets fantastiska och de verkliga - förändrades för alltid".

Jag avslöjar inte mer av handlingen än så.
Ty detta är en sådan bok som man vill uppleva själv. Utan att någon förståsigpåare i en bokblogg sabbar alla överraskningar för en.

OBS TILL ALLA KOLLEGOR I BOKHANDELN!!
Gör inte misstaget att gömma denna strålande roman nere på barn & ungdomsavdelningen. Det blir lätt så när en bok hamnat på ett förlag som mest ger ut barnböcker. Bonnier Carlsen i detta fall.
Nej, precis som med Marcus Zusaks Boktjuven och John Greens Förr eller senare exploderar jag så är detta en bok som skall läsas av alla åldrar. Från 14 till 94 ungefär, om vi nu måste vara specifika.
Fram med den på romaner.
Och på Fantasyavdelningen.
Och på "Personalen tips".
Den förtjänar att vara överallt.

Tillägger bara att om boken blir film (vilket den ska bli) skulle jag gärna se Olivia Wilde i rollen som Ursula Monkton. Hon har precis den där "Sjukt-snygg-men-samtidigt-lite-obehaglig"-looken. Och det säger jag inte bara för att Ursula har en nakenscen. ;-)


Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

Du kan läsa mer om min bromance med Neil här.

onsdag 7 maj 2014

Stora ord på få sidor



Är det bara jag som tycker att böckerna liksom bara sväller och sväller? Som om nutidsmänniskan inte klarar av att hålla sig kort och koncis. Jag är inte principiell motståndare till stort sidantal, men jag är en varm förespråkare av kill your darlings och stränga redaktörskap.

Finns det ens någon som håller sig under 300 sidor idag? När jag gick igenom vår engelska pockethylla häromdagen hittade jag i alla fall några moderna klassiker som kan fungera som inspiration och/eller eftertanke. Den tjockaste, Salingers Catcher in the rye, är 200 sidor. Orwells Animal farm bara 95. Innehållet ändå så obegränsat.

Något att fundera på, Knausgård?

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägerso

ps. Ni vet att jag älskar Knausgård. Men hålla sig kort - inte riktigt hans grej va?

måndag 5 maj 2014

"Jag heter inte Miriam" av Majgull Axelsson


Jag har precis parallelläst två böcker som båda delvis utspelar sig under andra världskriget. Julie Otsukas När kejsaren var gudomlig och Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam (i utmärkt inläsning av Katarina Ewerlöf). Båda är mycket bra, även om Otsukas kanske är strået vassare. Men så är Otsuka också strået vassare än nästan alla. Nu är det ju för övrigt om Majgull Axelssons roman det här inlägget ska handla. Otsuka är jag inte riktigt klar med, så henne spar vi till senare.

Jag heter inte Miriam handlar om den romska flickan Malika. Hon växer upp i nazismens Tyskland, tvångsomhändertas och hamnar, först på barnhem, sedan i Auschwitz, och så i Ravensbrück. Hon överlever genom att överta en judisk flickas identitet. Malika blir Miriam. Och det är Miriam som så småningom kommer till Sverige, som skapar sig ett liv i landet som till det yttre liknar ett paradis. Som kniper ihop läpparna och hjärtat hårt, hårt om sin hemlighet. Att hon egentligen tillhör de mest föraktade. Inte tänka, inte minnas. Så kan man också leva ett liv. Och det blir ändå ett bra liv. Men ett liv byggt på en lögn. Kanske måste sanningen till slut komma fram?

Axelsson låter berättelsen sjunka och stiga mellan olika tidsplan. I bokens början vaknar vi tillsammans med Miriam på hennes 85-årsdag, får sedan följa med henne tillbaka till efterkrigstidens Sverige, så ännu längre tillbaka, till koncentrationslägrets fruktansvärda grymheter, framåt igen och tillbaka. Det är en oavbrutet gripande, ofta smärtsam och djupt inkännande skildring av ett människoöde. Ett människoöde som speglar något av det fulaste i vår historia.

Och Majgull Axelsson är arg, det märks. Den där ilskan genomsyrar varje sida i romanen, även om det oftast är en stilla sjudande vrede, under en perfekt återhållsam yta. Isande klarsynt pekar hon på föraktet och fördomarna; de andra fångarna i lägret för vilka romerna är löss och tjuvar, inreseförbudet för romer till Sverige (som hävdes först 1954), "tattarkravallerna" i Jönköping, där vanliga stadsbor gav sig ut på gatorna för att jaga tattare, bara tio år efter Kristallnatten. Sett i ljuset av vår egen tids kartläggning av romer och behandling av romska tiggare kan vi ju knappast säga att ämnet är inaktuellt.

Det är lätt att förtvivla, men jag har en benhård tro på litteraturens inneboende kraft. När den är som bäst kan den verka som ett motgift mot våra fördomar. Få oss att känna empati. Att tänka efter och leta i oss själva. Det är en sådan bok Majgull Axelsson har skrivit. Tack för den.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

söndag 4 maj 2014

Lättläst om tungt ämne



I lunchrummet på jobbet hittar jag ett läsexemplar av Lina Stoltz roman Imorgon är allt som vanligt. Den handlar om Lilian och hennes jättestora, jättetunga hemlighet. Ibland är hennes mamma full, flera dagar i sträck. Lilian vågar inte berätta för någon, inte ens för bästisen. I skolan blir hon sur och tvär, och snart är det Luciafest. Tänk om mamma är full och inte kan komma. Eller ännu värre, tänk om mamma är full och kommer ändå...

Boken går snabbt att läsa, under en timma. Men så är den också tänkt för mellanåldern, kanske framför allt den yngre. Och det är fint, att skriva om ett så svårt ämne så att det går så lätt att läsa. Och alldeles nattsvart är det inte heller. Det finns kärlek och hopp i berättelsen, även om det kanske inte blir något entydigt lyckligt slut.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

lördag 3 maj 2014

Bye Bye Bälte …


Jonas Cramby är fullkomligt hänsynslös.
Här försöker man tänka på vikten och inte äta bröd på vardagar och så har han fräckheten att ge ut boken Mackor.

Alltså allvarligt talat! Har karln ingen heder i kroppen?!?
Det här kommer totalt att f***a upp mina mål inför Beach 2014.


 + 2 kg




+ 4 kg




+ 6 kg



En skjortstorlek upp.


Till vilken myndighet vänder jag mig för att klaga!?

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

fredag 2 maj 2014

Ska det va' så här? Va?! Va?!


Titta vad Johan hittade på Kastrup när han var ute och flög och for häromsistens. Ny Nesbø! På danska! Vid en snabbkoll ser jag att den finns ute även på engelska. Och jag hade inte ens koll på att den kommit. Bara det är i och för sig skandal.

Och när får vi den på svenska då? Jo, i oktober! Vet ni hur många månader det är dit? Vet Piratförlaget?  Dubbel skandal! Dags att ringa Sverker.

Det får bli att beställa den på norska. Det är ju inte fel att fila lite på grannmålet.Kanske finns den som norsk ljudbok? Det kan bli kjæmpemoro.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

torsdag 1 maj 2014

Årets första maj-läsning


I min hylla står en en arg satirbok som heter Vi borde ha det lika bra. Den är skriven av Erik Wijk och kom ut 1991. Inte så lätt att hitta ny, längre med andra ord. Men titeln. Jag har alltid älskat den titeln.

På första maj i år läser/lyssnar jag på Det här är inte mitt land av Kristian Lundberg. Förlaget skriver så här om boken: 

"Jag tycker att det börjar bli dags att samla sig till motstånd, komma in från förstäderna och återerövra människovärdet." Så skriver Kristian Lundberg i förordet till sin bok Det här är inte mitt land. Mitt i livet har han insett att han inte längre kan hålla upp dikten som ett filter mellan sig själv och det samhälle som han lever i. Det är dags att ta bladet från munnen. I Det här är inte mitt land reser Kristian Lundberg runt i det Sverige som har vänt de svagaste ryggen. Landet där desperata asylsökanden trängs i fängelseliknande förvar och där de psyksjuka hänvisas till gatorna. Ett Sverige där människovärdet håller på att erodera och där solidariteten är satt på sparlåga. Det här är inte mitt land är ett litterärt reportage som har samma känslomässiga styrka och sammanbitna vrede över ett kapsejsat folkhem som Lundbergs stora genombrottsroman Yarden. Det är en bok som vill förändra, som sätter foten i marken och säger att det räcker nu.

Vi borde ha det lika bra, helt enkelt. Överenskommet?

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro