fredag 18 mars 2022

Gästbloggaren - Victoria Björn Blomqvist



Jag växte upp som ensambarn i en egenföretagarfamilj där arbetstiderna var, tja, 24-7. Vi flyttade tidigt till de svenska fjällen, närmare bestämt Sälen, och lämnade därmed släkt, vänner och det bekanta i Värmland bakom oss. Kanske var det inte så konstigt att jag blev den där bokmalen som plöjde bok på bok i flickrummet. Försvann in i andra världar, lärde känna tusentals Mållgans.

Jag älskade Berättelserna. De där svarta bokstäverna mot det vita pappret som skapade magi. Jag njöt till och med av lukten på byns lilla bibliotek. Lukten av gamla böcker.

Det handlade aldrig om specifika genrer utan allt slank ner. Äventyr, deckare, feelgood, skräck, romaner. Det viktiga var att det fanns en känsla som fångade, som drog mig in och lät mig följa med till spännande platser, andra kulturer, nya sätt att tänka och att vara. Min värld blev så mycket större än vad verkligheten någonsin skulle ha kunnat erbjuda.

Skrev gjorde jag som liten. Så pennan glödde. Hittade på, levde mig in och fantiserade. Men en dag blev jag stor. Att sitta och hitta på historier var ju inget som vuxna människor ägnade sig åt. Om man inte var författare så klart.

Så jag slutade skriva. Sen kom jobben, huset, barnen och livet emellan. Alla dåliga ursäkter. Någonstans inne i bröstet brann emellertid längtan efter att få sätta pennan mot pappret igen, eller fingret mot tangentbordet för all del. Berättelserna och skapandet fanns där inne, ville ut och få liv. Men det som var så självklart och enkelt som liten hade blivit så svårt och oöverstigligt som vuxen. Att skriva en bok var inget man bara gjorde. Det tog åratal av research, förberedelser, utbildning och så allt-det-där-andra-som-hindrade-mig-från-att-för-guds-skull-bara-skriva!

När min man, för vilken gång i ordningen har jag glömt, bemötte mitt lätt självömkande ”jag skulle så gärna vilja skriva en bok…” med ”men gör det då?” trillade den så kallade polletten slutligen ner. Jag skulle banne mig ge det ett försök. Sänka axlarna och gräva där jag stod. Ta avstamp i en miljö jag kände till och bara hitta på. Att få ihop ett komplett manus och ro projektet i land skulle vara en seger i sig. Så fick vi se hur det blev med resten.

Då och då fattar man beslut som förändrar livet. Den dagen de första orden formades till vad som skulle bli Fjället tiger still skrek mitt barndoms jag av glädje. Och hon har fortsatt att hoppa jämfota av lycka sedan dess.

Jag har haft turen att växa upp i en miljö så fantastisk och dramatisk som Sälenfjällen. Även om jag sedan många år bor i Karlstad finns de vidsträckta vyerna, det karga fjället, myrarna, dofterna, stillheten och tystnaden inom mig. Saker som jag så starkt förknippar med min barndom men också med mycket annat och det är dit jag i tankarna ofta återvänder. Många känner till Sälen för snö, skidåkning och turism men platsen är så mycket mer. I Fjället tiger still har jag velat lyfta fram den miljö och känsla som finns bortom det kommersiella, den som kanske inte lika många relaterar till.


I Fjället tiger still återvänder Malin, precis som jag själv så många gånger gjort, till sitt barndoms Sälen. Det är en spänningsroman men den vore inget utan de människor med starka och komplicerade vänskapsband, intrikata hemligheter och personliga utmaningar som läsaren får lära känna. Och slänger man in ett mord, en dos mystiska försvinnanden och en nypa svek har man förhoppningsvis en spännande och kittlande berättelse. Just 
kontrasten mellan det stilla och mäktiga i lågsäsongs-Sälen och det råa, brutala som utspelar sig i fjällbyn och på fjället skapar en dramatisk effekt.

Författarskapet är en dröm som besannats och när jag nu fått slå upp portarna till min inre fantasivärld och på nytt greppat pennan ser jag redan fram emot att i kommande böcker få återvända till fjället och ta med läsarna till den fantastiska plats som är Sälen i mitt hjärta.

// Victoria Björn Blomqvist

2 kommentarer:

  1. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
  2. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera