måndag 10 november 2014

Gästbloggaren: Staffan Nordstrand


Till alla Er som vill lära känna en del av mig…
… skall jag nu erkänna att jag inte hade några planer alls på att bli författare. Men som det står i Bibeln, så är Herrens vägar outgrundliga. Så också mina vägar som till en början var mycket krokiga och fyllda av äventyr.

Under den senaste bokmässan kom det fram en kvinna till mig, tittade på mig och frågade om jag händelsevis kände igen henne. Hon trodde så klart detsamma som jag och många andra, att vi människor inte förändras så mycket genom åren.
Jag kände mig lite besvärad över situationen eftersom jag under alla mina sextiofem år kramat och pussat en del flickor och kvinnor. Kvinnan som stod framför mig befriade mig från allt mitt sökande i minnet. Hon berättade att hon hette Pia och gick i samma klass som mig i trean, fyran och femman.
Plötsligt framträdde Pia lite tydligare och när vi kramades som om det var i går, försvann åren.

Vi stod och pratande en stund efter det att hon köpt den senaste romanen "Byggfirman" och så sa hon någonting mycket sant innan vi skildes år:
– Inte kunde någon tro att du skulle bli författare.

Jag gick inte så ofta till skolan. Jag hade mer skolkdagar än skoldagar. De dagar jag var i skolan blev jag alltid kallad för dumhuvud. Jag var mycket dålig på att läsa och skriva, men var bättre på att slåss och jag tror att det var just det Pia kom ihåg.

När barnavårdsnämnden, efter mycket om och men lyckades placera mig på ett fosterhem utanför Tranås, rymde jag. Jag cyklade under en vinternatt, mycket dåligt klädd, på en stulen cykel ca två mil in till Tranås. Därifrån kom jag efter ett par dygn till Stockholm, och efter att polisen funnit mig i en kolonistuga transporterades jag till Danderyds sjukhus och psykavdelningen.

Där höll de mig inlåst i flera månader och hade jag inte rymt därifrån en vårdag så hade jag med all säkerhet blivit lobotomerad, fått en nerv avskuren i huvudet och blivit förstörd som människa.
Efter en tid med bus på Stockholms gator och sovandes i portar blev jag omhändertagen av Frälsningsarmén och skickad till ett hem för missanpassade barn på Svartsjölandet. Det dröjde inte länge förrän jag förstod att det var ett hem för missförstådda, inte missanpassade barn.

Tre år senare, sjutton år gammal, gick jag på Eriksdalsskolan på söder i Stockholm och läste in sjuan, åttan och nian på ett år, med bästa betyg. Motiverad till tusen och fast besluten att bli någonting.
Jag pluggade på och jobbade samtidigt på byggen. Bygga blev mitt liv med två andra jobb emellan. Ett på IBM och det andra som marknadschef på WANG, IBMs största konkurrent.

Min karriär blev solklar och ingenting fick hindra mig från att nå framgång med det jag tog mig för. Men en sak kom att bli mycket viktig under resans gång; jag skrev alltid och läste mycket.
På så vis började jag skriva musiktexter och musik. De ord jag inte kunde stava till bytte jag ut mot andra med samma mening och som jag kunde stava till perfekt. Det i sin tur innebar att mitt ordförråd växte, ord som senare kom att få betydelse.

Jag kom att skriva texter och musik som både Py Bäckman och Tommy Nilsson tillsammans med mig förevigat på skivor fram till 1994.

När jag 2005 blev chef för byggprojekt i Thailand och tillsammans med min sambo Maria bestämde mig för att sprida kunskap om människohandel och prostitution, som fanns i vår omgivning, kom skrivandet tillbaka. Men på ett lite annorlunda sätt.

Under de första två åren levde vi nära byggarbetarfamiljer och de relationsproblem som uppstod genom att mannen i familjen ofta besökte barer och bordeller. Nu pratar vi inte om turisterna, utan de lokalt födda. 75 till 80% av nyttjarna är asiaterna själva. Därutöver kommer turisterna från alla delar av världen.

Mina funderingar blev många om på vilket sätt jag skulle informera om problemen, när det gällde köp av prostituerade, både av lokala män och turister. Att informera via skolor, samarbeta med resebyråer, verka via sociala klubbar och media var några möjliga vägar, men en sak var säker: ingen skulle läsa ett instruktionshäfte på några sidor om hur man skulle förhålla sig till prostitutionen som turist eller som infödd.

Tiden gick och jag blev tvungen att resa till norra Laos för att försöka finna på en leverantör av trä för produktion av dörrar till byggprojekten.
Efter flera dagars resa upp i norra Laos, kom vi hungriga, törstiga, och trötta efter en färd i dimma och tjock rök från brända bergstoppar, fram till orten Phonsavan och Crater bar.
Det låter fint men det kan jag säga att ingen normal människa skulle gå in i en byggnad som var byggd av flygplansvingar och plåt från flygplan som störtat efter det att de blivit nedskjutna under Vietnamkriget, men inget annat alternativ fanns.

Jag och Maria blev sittande där tillsammans med tre tyskar som redan suttit där i två timmar i förhoppning att få någonting till livs.
Det fick vi veta en timme senare när vi började prata med varandra i samband med att vi alla hörde ett jävla liv från andra sidan en tunn plåtvägg av korrigerad plåt, när en höna som inte ville släppa livet till en gryta, skrek hejdlöst.

När det hade dröjt ytterligare någon timme innan maten kom in på bordet, hade jag börjat intressera mig för bombkartor, bilder på män från CIA, amerikanska soldater och noter under bilderna som berättade om hur CIA byggde upp den hemliga armén med hjälp av Hmongfolket. Det är en folkgrupp som utvandrade från södra Kina i början av nittonhundratalet, till Laos, Kambodja, Thailand och Burma. De ogillade kommunismen och var en lättmanipulerad folkgrupp för CIA. Lätt att få dem till samarbete med USA och kriga mot kommunismen i Laos och Vietnam.
Detta innebar att Hmongerna blev till stora delar helt isolerade efter kriget och för att få mat på bordet sålde de vapen som de kunde finna i grottor utefter gränsen till Vietnam, opium från bergstopparna och döttrar till bordeller.

Nu ledde Gud mig till en plats med historia, en bakgrund och en tydlig signal.
Efter de första timmarna i Phonsavan, timmar som kom att bli dagar, grodde detta så mycket i mitt huvud att jag nästan tappade fokus på vad skälet till vistelsen i området var, att finna en träproducent.
Min kommunikation med Maria blev mycket fåordig, så pass att hon trodde jag blivit sjuk.
Jag var sjuk, jag led av nyfikenhet och misstänksamhet.

Plötsligt började jag prata och då kom allt, alla mina tankar. Någon där uppe sa till mig att jag skulle skriva en roman, en dokumentär roman och i den ta in allt som jag nu lärt mig och som jag senare skulle komma att lära mig.
Dela med mig av hur handeln med människor kan se ut, få historien om Prim, hennes liv tillsammans med mamma Lu ut i världen, väcka kunskapen om trafficking genom en spänningsroman som kom att bli en trilogi.

Följa "Samnang Tiggarpojken" i hans liv under tiden i Phnom Penh fram till Bangkok och därefter de bägge kvinnorna som under lång tid blivit utnyttjade och våldtagna under hemska förhållanden, hur de finner kärleken hos varandra i romanen "Sista färden", där natten faller mörk och rummet fylls av tystnad men Prims närvaro skänker ljus till Bees liv.

Fyra år och fyra dokumentära romaner senare står jag på bokmässan och presenterar "Byggfirman" för hundratals människor som frågar om mitt researcharbete. Jag berättar då att det tog fyra år att samla all fakta för "Under floden" med massor av resor runt om i regionen samtidigt som vi köpte ut flickor från bordeller som efter flera år ville berätta sina historier.
Det kommer ofta över mig minnen; om då vi var tvungna att springa för livet från direkt farliga platser, från bordeller och slumkvarter där taxin vägrade att åka in, men där jag smög med min kamera medan den lokala taxiföraren stack, medveten om faran.

Jag har i samband med den senaste romanen fått frågan om jag känner rädsla när jag skaffar in faktamaterial. Mitt svar har varit: Jag måste, jag lever och mår bättre om kunnandet når ut till världens folk.

Maria har en annan analys: Hon säger att det säkert har att göra med min egen barndom, att min tröskel för rädsla är lite högre än många andras.
Utom när det kommer till mörka rum.
Detta är den sista raden i vad jag vill ge till den det berör, en rad som kan leta sig till en fråga och jag vill tacka min Gud för att han var hård mot mig under en lång tid som barn. Det har gjort mig till en hel och stark människa.

Staffan N



Staffan Nordstrand är byggherren som blev författare. Han debuterade 2011 med romanen "Under floden". "Byggfirman" är hans fjärde bok och handlar om korruption och människohandel i den svenska byggbranschen.

13 kommentarer:

  1. Oerhört spännande läsning! Det är en del av mörkret vi aldrig får se i Sverige, det som Tiggarpojken skildrar. Har inte läst Byggfirman än, den är på min "läsa-lista" :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visste ni att Staffan Nordstrand har en egen facebook grupp? Den heter I ärlighetens namn
      https://www.facebook.com/pages/I-%C3%A4rlighetens-namn/732194693497145
      Gilla sidan för att följa hans dagliga arbete :)

      Radera
  2. Mycket spännande alla tre. Kan dock erkänna att Byggfirman var min favorit då jag bor i Stockholm och tycker att den boken skildrar en verklighet vi aldrig någonsin hört eller sett här.
    Bra gjort Staffan!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visste ni att Staffan Nordstrand har en egen facebook grupp? Den heter I ärlighetens namn
      https://www.facebook.com/pages/I-%C3%A4rlighetens-namn/732194693497145
      Gilla sidan för att följa hans dagliga arbete :)

      Radera
  3. Grym bok - Tiggarpojken. Det är den enda jag har läst. Oerhört tragiskt att det faktiskt går till på det där viset. Det ödet önskar man ingen.
    Väldigt bra skrivet Staffan!
    Keep up the good work!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visste ni att Staffan Nordstrand har en egen facebook grupp? Den heter I ärlighetens namn
      https://www.facebook.com/pages/I-%C3%A4rlighetens-namn/732194693497145
      Gilla sidan för att följa hans dagliga arbete :)

      Radera
  4. Otroligt spännande läsning om ditt liv Staffan, Gud har en plan för oss alla och du är en hjälte i mina ögon! Jag har två av dina böcker kvar att läsa nu, de sparar jag till julledigheten och skänker en tanke till de som inte har det lika bra ställt som oss som har lyxen att sitta inne framför en varm brasa och läsa en bok.

    SvaraRadera
  5. Linda Gunnarsson26 november 2014 15:22

    Det var roligt att höra din histora Staffan. Jag vill passa på att tacka för dina böcker, de har skänkt mig väldigt mycket tankar och fått mig att vidga mina vyer. Tack!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visste ni att Staffan Nordstrand har en egen facebook grupp? Den heter I ärlighetens namn
      https://www.facebook.com/pages/I-%C3%A4rlighetens-namn/732194693497145
      Gilla sidan för att följa hans dagliga arbete :)

      Radera
  6. Fredrika Wahlsten26 november 2014 16:09

    Det är en helt otrolig historia som du har Staffan! Är glad att jag hittade det här inlägget, det var kul att få lära känna dig lite närmare.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visste ni att Staffan Nordstrand har en egen facebook grupp? Den heter I ärlighetens namn
      https://www.facebook.com/pages/I-%C3%A4rlighetens-namn/732194693497145
      Gilla sidan för att följa hans dagliga arbete :)

      Radera
  7. Gillar boken skarpt. Helt sjukt att vi i väst inte har fått höra mer om denna vidrigt sjuka marknad!
    Fortsätt kämpa på Staffan! Kan tänka mig att man blir illamående ganska ofta när man ser sådana här hemskheter.
    Vi måste börja bekämpa det här på en högre nivå!

    SvaraRadera
  8. Har läst alla dina böcker. Rekommenderade dem till vårt bibliotek som köpt in alla!
    Mest skrämmande är att de bygger på en verklighet som pågår! Ser framemot nästa....

    SvaraRadera