Det går inte att sticka under stol med att anledningen till att jag ville läsa novellsamlingen Grand Mal (trots att det fantastiska spöklika omslaget sände ut små lässignaler av alldeles egen kraft från hyllan - boken är extremt snygg) stavas Karl Ove Knausgård. För har man väl börjat tugga sig igenom hans självbiografiska/autofiktiva/vaddennuskakallas svit så går det inte att undvika en viss nyfikenhet på personer i hans närhet. Som hustrun Linda, författare även hon. Jag tycker att det är lite pinsamt med den här personfixeringen, för jag vill verkligen hellre vara en sådan där typ som låter böckerna tala för sig själva. Men det är bara att erkänna. Jag är lite starstruck när det kommer till Karl Ove Knausgård.
Noveller är annars inte riktigt min grej. Jag gillar att läsa i sjok, långa sittningar, tränga in i sidorna och komma upp, lite yrvaket, helst flera timmar senare. Noveller kräver egentligen en annan slags läsare. Mer eftertänksam. En läsare som lägger ifrån sig boken och låter texten och historien sjunka in. Inte en litterär bulimiker som bara glupar efter mer, mer, mer! Ska jag plocka upp en novellsamling krävs speciella skäl. Som att jag sedan tidigare uppskattar författaren (Det där som nästan kväver dig av Chimamanda Ngozi Adichie) att författaren är tokhyllad (Alice Munro) eller som nu, att författaren råkar vara gift med en annan författare som jag älskar. Och i det här fallet var det ju en herrans tur att hon var det. För tänk om jag missat Linda Boström Knausgårds bok!
Grand Mal, stor sjukdom, ett gravt epileptiskt anfall. Kanske bryter det inte alltid ut på sidorna i Boström Knausgårds novellsamling. Men även då det inte gör det, ruvar det ändå någonstans, strax under ytan, oroande, obönhörligt, redo att explodera. Tonen slås an i inledningsnovellen där berättaren vänder sig med en bön till en utomstående betraktare som på något sätt ändå har makten över henne och hennes familj. "Jag har en önskan. Den är oerhörd. Men jag vill att du ska lyssna till den. Jag vill att du ska ge mig det jag ber dig om... Jag vill att du lovar att alla ska leva. Barnen. Min man. Jag vill att de ska leva. Ingenting får hända dem."
Ibland gränsar det till sagan, framför allt i novellen "Vitbjörn Kung Valemon", en slags blodig Prins Hatt-historia. Ibland till skräck, som i rysningsframkallande "Babyalarmet". Ofta är det mer vardagligt, uppväxtminnen, föräldraskap, kärleksrelationer... alla med det här svindlande djupet under historien.
Novellerna är korta, oftast bara ett par sidor, ögonblicksbilder. Men som varje riktigt skicklig författare målar Boström Knausgård av dessa korta bilder upp stora skeenden, hela liv som sträcker sig långt utanför boksidorna. Historierna gäckar min fantasi, skapar (oftast inte helt behagliga, emellanåt genuint obehagliga) stämningar som dröjer sig kvar. Jag tycker mycket, mycket om det.
Och tack Modernista för det fina signerade recesionsexemplaret. Det kommer att pryda sin plats i bokhyllan.
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar