Extrem igenkänningsfaktor i "Söta pojkar är bara på låtsas"

Redan när jag slår upp första sidan i Söta pojkar är bara på låtsas känner jag att det här blir bra. Boken inleds med ett citat ur Holes "Violet". Jag älskar den låten. Jag älskar Live Through This. Den kom ut 1994. Den skivan är 1994 för mig. Jag var 19 år då, ett kaosår, himmel och helvete.

Och trots att Moa Eriksson Sandbergs debut utspelar sig några år senare (den baseras på författarens dagböcker mellan 1997-1998) så hade den kunnat handla om mina tonår. Så mycket att jag har svårt att bena ut varför jag egentligen gillar boken. Är det av en slags sentimentala igenkänningsskäl eller för att den helt enkelt är en grym skildring av några otroligt viktiga år i livet? Jag frågade min kollega, som också läst boken och inte alls känt igen sig vad hon tyckte. Hon gillade den också mycket. Alltså bestämmer jag att det lutar åt det senare. Grym bok!

Det handlar om Ella, hon går första året i gymnasiet. Hon vill hångla med söta pop-pojkar. Och så vill hon bli skådespelerska på Dramaten. Hon vill ha hela världen. Det är skola, det är vardagsliv, kompisar, killar, drömmar, musik, romantik, sprit, sex. Ett vanligt liv helt enkelt, hela tiden med den där starka tonårsotillfredsställelsen i botten. Längtan efter att det ska hända. Ella använder sexualiteten, flirtar, hånglar eller ligger när hon får tillfälle. Ibland för att hon så himla gärna vill. Ibland förstår hon inte ens varför. Jag känner så väl igen den där känslan av att behöva forcera; reaktioner, händelser, något. "There's more to life than this".

En av de saker jag gillar mest med boken är att den visar hur sexualiteten faktiskt är något man kan utforska, vill utforska, på flera sätt. Att kåthet är något man får och kan bejaka. Utan att vara upp över öronen förälskad. Även som ung tjej. En ny superstark drivkraft som plötsligt pockar på att få utlopp. Ett nytt sätt att känna makt, nyfikenhet, närhet eller kärlek. Även om det kan leda till att man ibland råkar passera gränser, sina egna och andras. Därför att man använder ett nytt verktyg, som man inte känner till fullt ut.

Det slår mig också hur jäkla utsatt man kan känna sig som tonåring, när allt, precis allt som sker runt omkring sker i berg-och-dalbanehastiget på blodigt allvar och vilken styrka man kan uppbåda för att ta sig vidare och igenom. Bokens Ella är en kämpe, och ta en titt på vilken högstadie- eller gymnasieskolgård som helst. Där går ett gäng krigare.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro