tisdag 3 juli 2012

Gästbloggaren: Olle Lönnaeus

 Skepparp, Österlen

Första meningen är avgörande. Den sätter tonen, den förflyttar läsaren i tid och rum.
Så här börjar min senaste roman En enda sanning: ”Strax efter midnatt knuffade Joel Lindgren upp dörren och klev ut på farstutrappan för att lyssna på stormen.
Jag har arbetat som journalist i tjugofem år. En sak vet jag fullständigt säkert: Fångar du inte läsaren i ingressen så har du förlorat henne.
Samma risk löper författaren.
”Han kände lukten av svavel och järn.”

En enda sanning utspelar sig som mina tidigare böcker i trakten av Tomelilla på Österlen. En snöstorm rasar över bygden.
Egentligen tror jag bara att det är vi som själva har vuxit upp och levt i sydöstra Skåne som vet vad ett snöoväder härute innebär. Det ryker och ylar som ingen annanstans. Folk hukar i stugorna. Vägarna fyker igen. Bara arméns bandvagnar tar sig fram för att undsätta de nödställda. Allt lamslås. Ute på åkrarna fryser kråkorna ihjäl på nedisade elledningar och faller döda ner i drivorna.

Fast nu är det sommar. Tidig morgon.
Solen torkar daggen ur gräset. En koltrast sjunger från taket till vedboden. Vinden får paradisbuskens rosa blommor att dansa runt och nere vid ån hör jag gröngölingen hojta.
Första meningen …
Jag funderar över det där.
Efter den tredje boken ska det komma en fjärde.
Det finns ju några klassiker som man bara kan avundas:
”Äntligen stod prästen i predikstolen.”
”Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.”
Och mer samtida:
”Laurids Madsen hade varit i himlen, men kom ned igen tack vare sina stövlar.”

Jag dricker ur den sista slurken av mitt kaffe och lämnar vårt sommarhus som ligger på den vackraste av platser i Verkeåns dalgång, nästan exakt på gränsen mellan Tomelilla och Simrishamns kommuner.
Från den lilla kullen, vår utkiksplats, spanar jag ut över Brösarps böljande backar och bort mot Ravlundas vitkalkade kyrka. Ger mig så in i skogen med ek och bok, vars kronor bildar tak i grönskimrande lövsalar.
Ett rådjur sprätter till och flyr bort i snåren.
Efter någon kilometer öppnar sig heden och jag ser havet. Underbara dofter av backtimjan och guldgult gräs.

Vårar och höstar dundrar tyska Leopardstridsvagnar fram här. Skjuter så det bullrar som åska över Hanöbukten. Det sägs att larvfötterna, som river i marken, är bra för gulmåra, mossor och lavar och annan växtlighet.

Nu är det stilla. Tyst så när som på vinden och fåglarna. Ovanför ekarna vid sandstupet kraxar ett par korpar.
En plats att födas, en plats att dö.
Här, tänker jag. Just här ska det börja.
Den tar form i mitt huvud nu. Den första meningen som ska förflytta läsaren i tid och rum.

Olle Lönnaeus

PS Om du inte känner igen de ovan citerade romaninledningarna så är de hämtade från Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga, August Strindbergs Hemsöborna och Carsten Jensens Vi, de drunknade. DS




Olle Lönnaeus är sedan tjugo år journalist på Sydsvenska Dagbladet där han skriver om politiken, samhället och människan. Han har vunnit Guldspaden för grävande journalistik tre gånger och nominerats till Stora journalistpriset. Olle Lönnaeus bor i Lund.

Han vann Svenska Deckarakademins debutantpris och Studieförbundet Vuxenskolans författarpris 2009 för Det som ska sonas. Vann Sydsvenska Deckarpriset 2011 och nominerades till årets bästa deckare 2010 för Mike Larsons rymliga hjärta. Han är utgiven i nio länder och har legat på topplistorna i Italien.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar