måndag 11 januari 2016

Loving the Alien



Du Dave.
DU KAN FAN INTE GÖRA SÅHÄR!!
Man är inte knäpptyst i nästan tio år, dyker upp igen ur tomma intet och släpper två fantastiska skivor för att sedan hänga upp hatten för gott!
Din överenskommelse med oss fans var ju att DU ALDRIG SKULLE DÖ FÖR I HELVETE!

Försvinna in i någon slags självvald mytisk obskyritet.
Visst.
Kidnappad av ett UFO.
Sure.
There’s a Starman waiting in the sky.
Men på riktigt, på fullt allvar, faktiskt , verkligen DÖ!
Omöjligt!!

Visst reagerade jag också när jag såg bilderna från Lazaruspremiären i New York i december.
Fanken vad smal du hade blivit, och gammal.
Du såg ut som din pappa på bilder från 1940-talet.
Men å andra sidan vägde du ju knappa femtio kilo i mitten på sjuttiotalet också.
Du har alltid varit smal.
Kokain och Marlboro lights liksom.
Men det var då. Nu har du ju en fru och en femtonårig dotter att ta hand om.
Cancer? Inte fan får en levande Gud cancer!?
Och, btw, #fuckcancer !

Jag trodde inte det var sant i morse.
Läste nyheten på ditt officiella Twitterkonto, innan det började pratas på nyheterna.
Skrattade, tänkte att kontot blivit hackat. Flera andra skrev samma sak. ”Det är ett hoax!”, ”Det är inte sant!”, ”Det kan inte vara sant!”
Sen började de rapportera om det på tv och i radio.
Sen såg jag Duncans tweet: ” Very sorry and sad to say it's true. I'll be offline for a while. Love to all“.
Först då sjönk det in.
Det här händer faktiskt.
Åkte till jobbet med gråten i halsen.
Sa till personalen att jag inte ville prata om det. De förstod.
Har bitit ihop hela dagen. 

När jag kom hem idag stod barnen i hallen och väntade på mig med en stor gruppkram.
Då brast det för mig. Tårarna bara forsade. De rinner nu också.

2003 såg jag och Moana dig spela på Globen.
En fantastisk konsert. Du var på så jäkla bra humör, skojade med publiken, och sjöng som en Gud!

Det var första gången jag hörde dig framföra ”Loving the Alien” live. (Den enda riktigt bra låten på, rättmätigt så, utskällda plattan ”Tonight”. Det hafsverk med lite nytt och några covers du gav ut 1984 för att snabbt casha in på ”Let’s Dance”-succén.) Fast nu i en magisk avskalad, akustisk version.

Idag lägger alla upp dem av dina låtar som betytt mest för dem.
För att hylla dig. För att minnas. För att fira att musiken alltid kommer finnas kvar.
Jag tar den. 




För att vi alltid kommer att älska dig.
Vår rymdvarelse.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar