Power Play från Backman

”Vad betyder ett lag för en stad? Vad betyder en sport för en familj? Vad betyder en enda match för ett samhälle som kämpar för sin överlevnad?
Bara allt. Den betyder bara allt.
Björnstad är den första delen i en serie om en liten plats med stora drömmar. Den handlar om 15-åriga flickors odödliga vänskap och 17-åriga pojkar som spelar hockey med en hel stad på sina axlar. Men den handlar också om ett oförlåtligt brott, hur snabbt ett samhälle kan lära sig att blunda, och de fruktansvärda saker vi ibland är redo att göra för framgång.
Mitt i allt står Peter, som flyttar hem efter livet som hockeyproffs för att bygga upp sin moderklubb, och Mira, som slits mellan advokatkarriären och ett tyst liv i skogen som fru och mamma. Det är en saga om idrott och familj, och om hur långt vi är redo att gå för att skydda våra barn.”

Backman placeras ofta, lite slentrianmässigt, i ”feelgood”-facket tillsammans med författare som Jonas Jonasson, Mikael Bergstrand m.fl. Lite orättvist kan jag tycka, då styrkan i hans texter (bortsett från hans magiska ordtrollande) är samspelet mellan humor och tragik. Som ingen annan modern svensk författare är han en mästare på att få dig att vika dig av skratt på en sida och att fontängråta som Lille Skutt på nästa.

När han la upp novellen ”Och varje morgon blir vägen hem längre och längre” på sin blogg förra hösten var det nog fler än jag som misstänkte att nästa romanprojekt skulle slå an en allvarligare ton.

Läs den här. Meddtag näsdukar.

”Björnstad” var verkligen inte alls vad jag väntade mig dock.

Berättelsen om den lilla bruksorten där allt kretsar kring det lokala hockeylaget kan bli en vattendelare för hans läsare. Det är inte omöjligt att en del ”Ove”-älskare tycker att den är för mörk. För hård. För tragisk.

Andra kommer nog se det som nästa steg i hans författarskap.

Många som tidigare kanske fnyst åt hans böcker (”Ligger det på topplistan? Ska det vara roligt? Det tänker jag minsann inte läsa!”) bör definitivt ge ”Björnstad” en chans.

Det är inte så att hans karriär hänger på att de gör det dock. ”Ove”, ”Mormor” och ”Britt-Marie” har alla sålt i skvadriljonupplagor världen över. Han kommer nog att ha råd med kepsar, antika skrivmaskiner och mackor med alldeles för mycket bacon på även i framtiden om de inte ser ljuset …

Själv tycker jag det är fruktansvärt bra.

Det är en gripande och stark berättlese. Vi kommer verkligen innanför skinnet på huvudpersonerna.
Och, trots att jag är hockey-analfabet, gillar jag miljön (Jag ser Furudal i Dalarna framför mig hela boken igenom. Också en liten ort där hockeyn är central.). En del kanske kommer att se det som en bok om hockey. Jag ser det snarare som en bok om vänskap, föräldraskap, lojalitet och svek – i en hockeymiljö.

Gränsar det lite till Young Adult (vilket det har ryktats en del om)?
Nja, det skulle jag inte påstå. Visst finns det likheter med s.k ”crossoverlitteratur”, men här får ungdomar och vuxna ungefär samma screen time (page time?). I de flesta YA-böcker får ju föräldrarna till tonårstjejen som är kär i den sexiga vampyren/ängeln/trollet bara vara bleka bifigurer i två scener i bokens början.

”Björnstad” är första delen i en planerad serie.

 

// Johan Zillén, Akademibokhandeln Center Syd

 

p.s Inget ont på något sätt om Jonas Jonasson och Micke Bergstrand förresten. Bägge är utomordentligt duktiga humorförfattare. Det är inte heller så att de spelar i en annan liga jämfört med Backman. De spelar helt enkelt olika sporter helt och hållet.