Den vanligaste frågan jag får av journalisten, på föredrag
och av nyfikna läsare är: ”Varför går man med i en sekt?” Svaret är inte så
invecklat som man skulle kunna tro, för det gör man egentligen inte. Det finns
ingen som vaknar en morgon och säger: ”Jag tror jag ska gå med i en sekt.” Det
är något som händer långsamt och gradvis. I mitt fall tog det över ett år. Jag
läste böcker, gick på föredrag, pratade med intressanta människor och till slut
bestämde jag mig för att ta en kurs.
Och mycket senare, när en rekryterare föreslog att jag skulle började jobba på Scientologikyrkan,
var jag helt övertygad om att den inte alls var någon sekt.
Och sedan tog det flera
år innan jag blev en hängiven Scientolog.
Numer ser jag
på den långa processen som förvandlade mig till en sektmedlem som hjärntvätt.
Den sker systematiskt: Ta bort individernas kontakt med omvärlden. Få dem att
tro att omvärlden är farlig. Peppa dem på ett högre syfte. Mata dem med samma
information om och om igen. Och när man hör något tillräckligt många gånger
tror man till slut att det är sant.
Det var just den
långa, systematiska processen jag ville beskriva när jag började skriva trilogin
om Dimön. Utmaningen var att skriva på ett underhållande sätt, inte predika och
försöka mata läsarna med fakta. Istället ville jag låta dem uppleva hur det går till när man dras in
i en sekt. Och i andra boken vad som händer efteråt – om man vågar tala ut. Och
slutligen, i Sektens barn: konsekvensen
för framtida generationer.
Det blev
verkligen en utmaning. Men det blev också min terapi.
Nu när jag ser
tillbaka på de tre åren när jag skrev trilogin kan jag bara säga att allt som
plågade mig då har försvunnit: mardrömmarna, självanklagelserna och ångern över
de bortkastade åren. Jag utkämpar inte längre något krig mot Scientologerna. Ämnet
är mycket bredare än så. Manipulation. Härskartekniker. Hjärntvätt. Sektproblematiken
letar sig in överallt: i förhållanden, på företag och i skolor. Genom de
hundratals mejl och meddelanden jag fått från läsare har jag förstått att det
som hände mig i sekten bara är ett exempel på ett mycket större problem.
Det känns trots
allt lite sorgligt att ta farväl av Dimön med den sista och avslutande delen i
trilogin. Men det finns mer att skriva om sekter. Nästa serie kommer att handla
om deras frontgrupper och bulvaner, och ja det finns gott om dem även här i
Sverige.
Det fanns ett
förord in mina böcker som jag senare bestämde mig för att ta bort. Jag ville
att böckerna skulle få leva sitt eget liv som den fiktion de trots allt är.
Men förordet var
något liknande det här:
Detta hände.
På en plats någonstans långt borta från
civilisationens hummande och brummande gick det till så här.
Människor levde sådana här liv.
Många tvingas i dag leva med ärren från
övergreppen och förnedringen.
Det är för dem jag har skrivit de här
böckerna.
Det är något alldeles speciellt med
att andas frisk luft när man har varit fången under en längre tid. Världen ser
annorlunda ut. Färgerna är klarare. Smakerna starkare. Måhända förlorade jag
många viktiga år av mitt liv, men tänk vad som har hänt sedan jag bestämde mig
för att tala ut. Jag har fått nya vänner över hela världen. Förhoppningsvis gör
jag nytta. Om jag kan förhindra en enda tonåring från att ta resan jag tog när
jag gick med i en sekt är det mödan värt.
Ordet är fritt
här i Sverige. Låt det alltid förbli så.
// Mariette Lindstein, författare
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar