En liten Backman

"Farfar och Noah sitter på en bänk och pratar. Under bänken växer hyacinter, just de blommor som farmor odlade i sin trädgård.

Farfar och Noah kan prata med varandra om allt. Om livets alla frågor, både de största och de minsta. Under samtalet med Noah kan farfar inte låta bli att minnas hur det var att förälska sig i farmor, och hur det var att förlora henne. Han kan fortfarande se henne framför sig och fruktar den dag då han inte längre kommer att minnas henne.

Farfar inser att den värld han känner håller på att förändras. Därför vill han stanna här på bänken med Noah, där doften av hyacinter fortsätter vara så stark. Men minnena blir allt svårare att fånga och farfar och Noah är nu tvungna att lära sig att göra det svåraste av allt: ta farväl."

 

 

Två saker måste sägas omedelbart.

1. Fan ta Fredrik Backman för att han återigen sabbar min macho-image med att få mig att sitta och böla mitt på ljusan dag.

 

2. Alla måste läsa den här boken. Oavsett hur det påverkar omgivningens uppfattning av er.

 

De här är en så fruktansvärt fin historia om att förlora någon man älskar, fast de fortfarande finns kvar.

Blir du inte berörd av detta har du ett kallare hjärta än Riddar Kato.

 

Precis som i "Björnstad" visar "Och varje morgon blir vägen hem bara längre och längre" oss nya sidor av Backmans författarskap. Han är en så odrägligt jädra begåvad ordkonstnär den saten!

Vare sig han får oss att skratta eller gråta kan man inte sluta förundras över hans förmåga att manipulera orden.

 

Det enda negativa är ju att boken är så snabbläst, men den funkar skapligt som en liten abstinensfix tills "Björnstad 2" utkommer till hösten.

 

Det har debatterats länge om man inte borde införa ytterligare kategorier på Augustprisgalan, för bl.a. bilderböcker, lyrik och noveller.

Gör det, tycker jag, och tilldela den här novellen priset.

 

 

// Johan Zillén, Akademibokhandeln Center Syd

 

 

 

p.s. Om du tycker att handlingen verkar bekant kan det kanske vara för att Fredrik la upp den här novellen alldeles gratis på sin blogg för snart två år sedan. Men du borde köpa boken ändå. Inte bara för att den är så bra, och lätt att bära, utan även för att författaren själv donerar 100% av sin royalty för boken till Hjärnfonden.

Är det så att du av någon anledning vill rädda världens få kvarvarande träd och vägrar köpa en pappersbok när man kan läsa allt alldeles fritt på nätet kan du ju skicka en slant eller två till Hjärnfonden på bankgiro 901-12 55 ändå.