måndag 19 mars 2018

Gästbloggaren: Johan Ripås

 
 
Det är lätt att drabbas av existentiella tankar när man betraktar solen gå ner över Kivusjön i östra Kongo-Kinshasa. 
 
På den ena sidan sjön ligger Rwanda, där folkmordet utspelade sig 1994 och på den andra sidan har mångfalt fler dött i till synes eviga konflikter.
 
Bukavu ligger på den kongolesiska sidan. Staden klättar ner över kullarna och ut på fingrar i Kivusjön. Här och var skymtar bedagade belgiska kolonialbyggnader i Art déco-stil och ute på sjön paddlar de sjungande männen kanoterna i bredd på väg hem från dagens fiske. I fonden tronar de vulkaniska bergen och i skogarna trängs gerillor med gorillor. 
Södra Kivu är en av Afrikas vackraste platser, i mitt tycke. Jag är svag för Swahilikustens tusenåriga historia, Madagaskars Baobabträd och för Västra Kapprovinsens dramatiska fall ner mot havet också. 
 
Jag säger det här som en person som nästan aldrig har turistat i Afrika, men ändå besökt omkring trettio länder söder om Sahara. Eftersom jag arbetar som Afrikakorrespondent för SVT på kontinenten sedan drygt sex år har jag sett många konflikter, kupper, terrorattentat och katastrofer. 
 
Inte mycket att vara avundsjuk på kan tyckas. Men, det är det faktiskt. Särskilt på det som aldrig syns i teve. Svåra situationer tenderar att ta fram det värsta och det bästa i människor. Det värsta är det som hamnar i nyheterna, men det bästa är det som jag upplever när jag stängt av kameran. 
När alla människor omkring en har huvudet nerkört i nuet skalas ängsliga sidor som avund, prestige och småaktighet bort. Ni vet, som när människor i Stockholm öppnade sina dörrar efter terrorattentatet på Drottninggatan. 
 
När man sitter ett utmattat gäng i skymningen och sippar på varsin flaska kallt vatten i den fuktiga värmen vid Kivusjöns strand börjar samtalen nästan automatiskt kretsa kring ämnen som familjen och livet. Saker som betyder något. På riktigt. Det är som om människor slutar snegla över axeln på nuet och istället upplever det. 
 
Någon nämner kanske Gud. Själv brukar jag fyllas av det helt galet obegripliga i att ofantliga mängder själlösa atomer som spriddes efter en gigantisk explosion för en så där fjorton miljarder år sedan nu har organiserat sig i mig på ett så fiffigt sätt att jag kan sitta där i Kongo och fnissa i smyg åt en fånig bild jag precis skickat via Snapchat till en kompis på en ö i Stockholms skärgård. 
 
Är inte livet sällsamt, så säg. 
 
Det är inte särskilt svårt att hitta inspiration till skrivande i de miljöer jag reser runt i. Tid finns konstigt nog oftast också. Det kan vara en stund innan man somnar, eller i väntan på en taxi som är några timmar sen. 
 
Min nya bok Skuggmakten utspelar sig inte i Bukavu, utan i Nairobi och Stockholm. Men handlingen i uppföljaren, som jag skriver på nu, tar sin början i Bukavu och i Saltsjöbaden. Var de två platserna har gemensamt får ni se så småningom.
 
"Samma dag som journalisten Johns mamma avlider på sjukhuset går han fylld av sorg in i en kyrka i centrala Stockholm. Där ligger en kvinna blodig i en kyrkbänk. Trots att hon är döende vill hon inte ha hjälp. Istället lämnar hon över ett usb-minne med orden: Åk till Kenya … ensam. Hitta Stella Mwangi från Kiambu.Samtidigt vaknar en kenyansk kvinna upp bredvid en död människa på ett hotellrum i kuststaden Mombasa. Utanför på gatan ser hon en vit man ge order till några poliser. När mannen vänder sin blick upp mot henne inser hon att hon måste fly.

Skuggmakten är en thriller som rör sig mellan löpsedlarnas Stockholm och den internationella underrättelsevärlden i Kenya. Det blir en jakt på liv och död, där ingen vet vem de kan lita på."
 
// Johan Ripås
 
Johan Ripås, född 1974 i Kummelnäs i Nacka, är för närvarande bosatt i Johannesburg med fru och tre barn. Han är SVT:s Afrikakorrepondent med 44 länder att bevaka. Han har tidigare producerat tv-program som Kobra och var en av upphovsmännen bakom programserien Värsta språket, som belönades med Stora journalistpriset för årets förnyare 2003. Han har även varit verksam vid Dokument inifrån på SVT. Skuggmakten är hans debut som spänningsförfattare.
 
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar