Jonas Gardell på krigsstigen

"De behandlade oss som skit... Jag hatar dem allihopa. Må de brinna i helvetet. Jag är så arg!"

Jonas Gardell intervjuas i senaste Vi läser, och han skräder inte med orden när han pratar om den kampanj som bedrevs mot homosexuella i vissa medier under 1980-talet.

När jag lyssnar på hans nya roman (del ett i en planerad svit om tre) Torka aldrig tårar utan handskar - Del 1. Kärleken vibrerar hans ilska hela tiden i texten. Ibland svagare, oftast starkt. Och jag blir oerhört berörd när den där tiden i början av 80-talet, då AIDS var den stora, skamliga faran, den oundvikliga döden, görs tydlig för mig igen. Jag var liten då, men minns rapporteringen framför allt från tv-nyheterna. Minns hetsen mot bögar och knarkare. Minns "bögpesten". Rädslan för offentliga toaletter och myggor. Sighsten Herrgård. Vem kan bli smittad? Hur? Men i min barnvärld var detta trots allt periferi.

Jag minns inte den fruktansvärda brutaliteten mot dem som drabbades. Från samhällets sida. Från etablerade instanser som sjukhus och tidningar. Men Jonas Gardell minns, och för oss som var för små eller som glömt är den här boken en brysk påminnelse. Researchen är oerhört noggrann, i vissa avsnitt förvandlas författaren till allseende berättare och guidar oss genom tidens nyhetsflöde, genom nutidshistorien. Artiklar citeras, fakta presenteras. Men det blir aldrig torrt och tradigt. Bara glasklar, fruktansvärd läsning.

Men det här är också Rasmus och Benjamins bok. Rasmus som 1982 lämnar lilla Skit-Koppom för Stockholm. Lämnar uppväxtårens mobbning och utanförskap för att äntligen få vara den han är. Tillsammans med andra som är som han. Göra förnedringen till identitet. Till styrka. Äntligen få leva fullt ut. Älska och bli älskad.
Ljuvliga Benjamin, Jehovas vittne, ett föredöme i sin församling, föräldrarnas stolthet, som en julafton ringer på hos den fantastiska, hejdlösa Paul. Där finns Rasmus. Där finns kärleken.

Och det är berättelsen om personerna runt omkring. Om Rasmus och Benjamins familjer. Om den familj de själva väljer; Paul, Reine, Bengt, Lars-Åke... Om alla dem som drabbades den där tiden när unga män började insjukna, tyna bort och dö.

Någonstans i boken står det att detta är den ljusa delen av historien; historien om kärleken (de kommande delarna, Sjukdomen och Döden, kommer ut nästa år). Och jag tänker - om detta är det ljusa... hur blir det då sedan? För hela tiden lurar döden i skuggorna. Döden och vreden och sorgen och skräcken. Jag lyssnar och lyssnar och liksom... sjunker samtidigt. Vill så gärna att det ska sluta lyckligt. Att kärleken ska få segra. Och toleransen. Och livet. Vet att det inte blir så. Vet det från första sidan.

Gardell säger att han jobbat med de här böckerna i åratal. Resultatet? Mycket bra. Mycket gripande. Måste läsas.

Författarens egna inläsning är för övrigt fantastisk. Det tillför mycket att höra Gardells egen röst läsa texten så som han tänkt sig att den ska läsas. I ett verk som så uppenbart är ett av hans absolut viktigaste. Jag väntar otåligt på nästa del.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro