I sängen med ”I det förflutna”

Häromdagen klev jag inte upp ur sängen. Visst, det regnade. Och visst, jag var ledig från jobbet. Men felet var till största delen Kate Mortons. Tack vare henne befann jag mig nämligen på en av mina litterära favoritplatser, på ett dragigt och eftersatt gammalt slott på den engelska landsbygden.

Jag har läst Mortons tidigare (”Dimmornas lek” och ”Den glömda trädgården”) men tror att nyutkomna ”I det förflutna” är min favorit så här långt.
I början gick det i och för sig lite trögt, minns att det varit så även med hennes andra böcker. Jag upplever att det finns en viss klumpighet i språket, något av en övertydlighet i beskrivningarna. Märkligt nog försvinner känslan efter ett tag, och ersätts av det där fantastiska ”jag vill inte släppa boken förrän jag får veta exakt hur det gått”-kravet. ”I det förflutna” har alltså alla de där mellanlandningskvalitéerna som jag önskade mig av men inte hittade i "Alla själars natt"och det är bara att tacka och ta emot.

Det börjar med ett förkommet brev. Ett brev som legat bortglömt i 50 år och som plötsligt hamnar hemma hos Meredith Burchill, mor till huvudpersonen Edie. Det visar sig att Meredith varit evakuerad under andra världskriget, på det mytomspunna Milderhurst Castle, och nu gör det förflutna sig påmint igen. Edie fäster först ingen större uppmärksamhet vid brevet. Men när hon av en slump hamnar på slottet och träffar dess invånare, de åldrade tvillingsystrarna Percy och Saffy Blythe, samt deras yngre syster, den psykiskt sjuka Juniper blir hon besatt av att lösa slottets gåta. Varför vill hennes mamma inte tala om vad som hände under kriget? Och vad orsakade Junipers sjukdom?

Historien utspelar sig i flera tidsplan (dels i ”nutid” 1992 och dels under krigsåren) och berättas ur de olika karaktärernas perspektiv. På så sätt får man som läsare en fylligare bild av vad som egentligen inträffade än någon av de inblandade. Jag gillar det, att det blir tydligt att ingen ensam kan berätta en hel historia. Så på med pyjamasen, sätt på en kanna te och kryp ner under täcket med ”I det förflutna”! Vindpinad mysläsning väntar.

Trist bara att omslagen till Kate Mortons romaner alltid signalerar betydligt sämre kvalitet än vad som döljer sig innanför pärmarna. Den där kiosklitteraturvibben tror jag gör att böckerna missar många potentiella läsare.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro