När förväntningarna ställer sig i vägen – ”Och allt skall vara kärlek” av Kristian Lundberg

Ibland ligger ens förväntningar en verkligen i fatet. Jag ljuger inte när jag säger att ”Yarden” av Kristian Lundberg är något av det bästa jag läst. Alltså som i något av det bästa jag läst i hela mitt liv. Förutsättningslöst öppnade jag den tunna, bruna volymen som visade sig innehålla precis allt man kan begära av en fantastisk bok. Innehållsmässigt pratar vi sprängstoff; skildringen av slitet på Yarden, bemanningsföretagen som återskapare av statarsamhället, den omvända klassresan, ifrågasättandet av den egna identiteten…
Språkligt är det poetiskt, precist och vackert också när det allra tyngsta och mörkaste avhandlas. Jag har tidigare här i bloggen dristat mig att kalla det en fulländad roman och det är precis vad det är.

Det tyckte dock inte författaren själv, som i den fristående uppföljaren (ja, det står så på omslaget) ”Och allt skall vara kärlek” funderar över om den bok han släppte ifrån sig verkligen var den bok han ville skriva. Han fick inte med det viktigaste; kärleken, nåden i att vara älskad och bli förlåten.
Återigen får vi besöka uppväxten, den sjuka modern, missbruket, vännerna som dukade under. Och återigen får vi besöka Yarden, förmynderiet, de papperslösa utan rättigheter. Men här finns också en gammal kärlek som blommar upp på nytt. En chans att göra rätt allt det som gjordes fel för länge sedan. Kanske går det faktiskt att sona gamla synder och bygga nytt.

Det här är en av de böcker jag sett fram emot allra mest i vår. Och hade jag fått den i händerna innan jag läste ”Yarden” hade jag med största säkerhet jublat. För det är ju bra, jag förstår ju det när jag läser. Lundberg är ett språkgeni, innehållet intressant, viktigt. Och ändå, ändå hittar jag inte fram. Min upplevelse av ”Yarden” ställer sig i vägen som en stor och klumpig mur. Det blir helt enkelt aldrig lika fantastiskt som jag hoppats. Skitförväntningar! Jag ville ju älska den här boken. Visste att jag skulle älska den här boken. Och nu vet jag inte alls vad jag tycker. Kanske borde jag läsa om den om ett par månader. Det känns nästan så. Det måste ju vara mig det är fel på.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro