onsdag 4 september 2013

The Return of the Back


”- Du har … du har förstås läst den! ursäktar hon sig hastigt och ser ut som om hon vill rycka tillbaka boken ur Elsas händer och springa därifrån. 
Elsa skakar på huvudet och håller den hårt.
– Nej, ljuger hon. 

För hon är artig nog att förstå att när någon ger dig en bok så är du skyldig den personen att låtsas som att du inte har läst den. Eftersom den riktiga gåvan är att få ge bort en läsupplevelse, inte att ta emot den. Det är grundläggande förbaskat hyfs att veta det, faktiskt, om man inte är ett smarthuvud.”

Som bokälskare njuter man naturligtvis i fulla drag av ett sådant påstående.
Som bokhandlare instämmer man självklart till fullo.  

En man som heter Ove slog ner lite grann som en bomb i bokhandeln förra året. Suget efter roliga romaner för vuxna har varit stort ända sedan Jonas Jonassons Hundråringen… (En bok som Ove lite orättvist ofta har jämförts med) hamnade i ett par miljoner svenska hem.
Men det var nog först nu under den gångna sommaren som boken verkligen letade sig in i folkhjärtat. Pocketboken har legat etta på topplistan hela jun-aug-perioden (då det säljs mest pocket under hela året) och nyfikenheten hos läsarna på en uppföljare är märkbar.

Låt oss då redan från början klargöra: Detta är inte En man som heter Ove del 2.
Boken rör sig kanske i samma kvarter (metaforiskt talat) som Ove bor i och den framkallar ungefär lika många skratt och tårar, men i övrigt tar likheterna slut. Oroa dig inte dock, Backmans humor och värme är lika välkomnande som i Ove.

Jag får vibbar av Trollkarlen från Oz, Roald Dahl och kanske till och med lite Neil Gaiman.
Men detta är inte ett försök att casha in på den lukrativa ”Crossover-Ängel-eller-Vampyrtonåringar-som-är-olyckligt-kära”-marknaden. Historien är på något sätt lika jordnära som den är fantasifull.

……..

” Elsa är sju år gammal och rätt störig. Eller hon uppfattas i alla fall så eftersom hon inte är helt blåst i skallen och den gällande samhällsnormen är ju att sjuåringar ska vara det. 

Mormor är hennes bästa vän. Hennes enda, faktiskt. Mormor brukade vara ett geni och jobba som kirurg, men nu kör hon bil utan körkort och står på balkongen med öppen morgonrock och skjuter på oanmälda besökare med paintballgevär. 

Folk säger att hon är annorlunda. Galen. Men mormor har ett hemligt språk och ett eget kungarike, "Miamas", och där är allt annorlunda. Det är dit mormor tar med Elsa när Elsas föräldrar skiljer sig och när Elsa blir slagen i skolan för att hon inte är som alla andra sjuåringar. Miamas är deras frizon, tills mormor en dag blir sjuk och får veta att hon är döende. 

Som ett sista äventyr ger hon då Elsa en serie brev, där mormor ber sina grannar om ursäkt. De leder Elsa till en trappuppgång fylld av militanta bostadsrättsivrare, fanatiska kaffedrickare, kamphundar, monster, fyllon och helt vanliga kärringar. Men de blir också upptakten på en historia där ett barn försöker lära sig acceptera att alla man älskar ska dö, och där hon bit för bit får veta sanningen om både kungariket Miamas och sin mormor.” 

………

Backman har på ett mycket skickligt sätt lyckats skriva en berättelse som samtidigt spelar på både hjärtsträngarna och tårkanalerna. Jag säger inte att du är känslokall om du inte gillar den här boken, men jag antar att du inte är så pigg på hundvalpar, solsken eller barnskratt heller. Riddar Katos kalla stenhjärta skulle banne mig smälta om han läste det här.
Just saying.
Du kanske borde gå i terapi eller nåt.

Det är ett imponerande romanbygge för en så grön författare som han (och med grön menar jag ny i gamet. Inte miljövänlig. Med tanke på hur mycket bacon Backman, enligt egen utsago, konsumerar är han sannolikt en av Sveriges största miljöbovar).
Sjuåriga, Harry Potter-älskande språkpolisen Elsa kommer att bli en klassisk huvudperson. En modern Lotta på Bråkmakargatan. Jag älskar både henne och resten av persongalleriet (Worsen påminner på många sätt starkt om min familjs saligt hädangångna labrador Ludde).
Ingen i världshistorien/världslitteraturen har nog någonsin haft en så cool mormor.

Så, ”Den svåra andra boken”? Not so much.
Älskade du ”Ove” kommer du älska den här.
Det ska bli otroligt kul att se var det här författarskapet tar vägen någonstans.

Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd


2 kommentarer:

  1. VART det här författarskapet tar vägen, Johan... ;-)

    SvaraRadera