Sektspänning med frågetecken

Mitt intresse för sekter får nog sägas överskrida det normala. Det har gått så långt att min make varje gång jag föreslår att vi ska se en dokumentär alltid inleder med brasklappen: Bara det inte är en sektdokumentär till! (Jag sköter nu mitt tittande i enrum.)

Det jag främst fascineras av är vad det är som får människor att gå med. Och att sedan stanna kvar. Tänker att det är längtan efter gemenskap parat med rofylldheten i att inte behöva fatta alla beslut själv. Att inte vara ytterst ansvarig för sitt liv. Att ha ett rättesnöre att förhålla sig till. För visst känner vi alla så ibland? Att det vore så himla skönt om någon annan bara kunde ta tag i ens liv och styra upp det lite?

Sedan förstår man ju att det inte börjar med allsköns koko-övergrepp, ekonomisk ruin och allmän nedbrytning. Gissningsvis verkar allt ganska härligt och vettigt i början, medlemmarna är glada och snälla och sunda. Idéerna något man kan skriva under på. Tänker att det är som ett våldsamt förhållande. Det börjar med kärlek, förälskelse och bekräftelse. Först senare kommer kraven, det krympta livsrummet, så förtrycket, det verbala våldet, slagen... En process där referensramarna långsamt skalas av så att det "normala" inte längre fungerar som jämförelsematerial.

Som ni förstår av resonemanget ovan var jag väldigt nyfiken på Mariette Lindsteins Sekten på Dimön som så lämpligt har kommit i pocket lagom till sommarsemestern. Lindstein har själv erfarenhet av hur det är att leva i en sekt. I 20 år var hon medlem i scientologerna, innan hon lyckades fly (för det var verkligen en flykt det handlade om, ni kan läsa mer här). Hon vet därför mer än väl vad hon pratar om, och jag tänker att hon om någon kommer att kunna förklara för mig vad den där dragningen egentligen handlar om.

Nu är det inte en självbiografi hon skrivit, utan en roman. Den utspelar sig på en vindpinad ö utanför Bohusläns kust, där en New Age:ig sekt har slagit sig ner i ett gammal slott. Deras ledare Franz Oswald, en karismatisk man med ett dunkelt förflutet, har utvecklat Via Terra, en lära som ska skapa själslig frid och kroppslig balans. Den unga studentskan Sofia Bauman dras till läran. Charmad av Oswald och angelägen att lämna Lund och en sprucken relation bakom sig antar hon erbjudandet om att förestå rörelsens bibliotek. Hon flyttar ut till ön och till en början är det mesta frid och fröjd. Ganska snart börjar hon dock märka att Oswald driver sin personal oresonligt hårt. Men när hon väl börjar tvivla på allvar har det blivit omöjligt att lämna Via Terra.

Som sagt, jag hoppades att Sekten på Dimön skulle ge mig några nycklar. Varför går man med? Varför stannar man kvar? Första frågan får väl ändå sägas bli besvarad. Sofia saknar riktning, är sårbar efter en destruktiv relation, blir sedd och uppskattad och får en uppgift. Och Via Terras enkla filosofi tilltalar henne. Men sedan går det alldeles för snabbt. Jag får ingen känsla av att de positiva upplevelserna skulle kunna uppväga de snabbt accelererande övergreppen och galenskaperna. Det blir inte trovärdigt. Och hade jag inte sett alla dessa scientologidokumentärer hade jag nog trott att författaren överdrivit Oswalds järngrepp om sina anhängare.

Men spännande är det. I slutet så till den milda grad att jag får gå över från ljudbokslyssnande (för långsamt) till pappersläsning. Som lättsmält sommarläsning är det perfekt. Som svar på djupare existentiella frågor – not so much. Men vem orkar tänka på det på semestern?

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro