måndag 8 augusti 2016

Kärlek i Berlin

Om Berlin, i Berlin.

Så mycket gott har jag hört om Douglas Kennedy, och så mycket gott har jag hört om Ögonblicket att jag sparat boken som en karamell, en present till mig själv att läsa på plats. I år fick den följa med på den numera traditionsenliga Berlinvistelsen. Och den som väntar på något gott... Ja, kanske väntade jag faktiskt lite för länge. Förväntningarna var högt uppskruvade.

Visst är det en fantastisk känsla att sitta på sitt lokala hak i Prenzaluer Berg, ett stenkast från Kollwitzplatz, och läsa om densamma. Fantisera bort den välmående medelklassomgivningen och känna, om än bara för ett ögonblick, hur det kan ha varit att leva här under kalla krigets dagar. Och vore det bara för miljöbeskrivningarna skulle den här boken kvala in som årets läsning.

En vintermorgon anländer det, paketet som vänder upp och ner på Thomas Nesbitts värld. Thomas är en medelålders, frånskild författare som dragit sig undan till det lantliga Maine för att finna sig själv efter ett långt äktenskap. Paketet han mottar den där vintermorgonen är från en kvinna vid namn Petra Dussmann –- en kvinna han hade ett passionerat förhållande med i det kalla krigets Berlin på 1980-talet.

Då Thomas öppnar paketet är det början på en resa in i det förflutna, till en tid då allt ställdes på sin spets när han träffade den undersköna Petra som var på flykt från diktaturens DDR. För första och kanske enda gången i sitt liv erfor Thomas vad riktig kärlek var. Men det var en förälskelse med många förhinder och de där dramatiska månaderna i Berlin kom att prägla honom för all framtid. Sedan dess har han kämpat för att hålla de smärtsamma minnena borta. Det gick ända tills paketet anlände.


Själva intrigen är det ju som ni ser heller inget fel på, den har egentligen så kallat allt: En moraliskt komplex kärlekshistoria, politiska ränker och dubbelspel mot en historiskt intressant fond. Persongalleriet är toppen. Alla från vår plågade unga hjälte till hans love interest Petra, lägenhetskamraten Alastair (mycket förtjust i Alastair), till den ohyfsade arbets"kamraten" Pawel. Händelseförloppet är möjligen lite sökt, men skildrat med sådan detaljrikedom att jag hela tiden ser handlingen framför mig som på film (åh, det skulle bli en bra film - John Irving möter Weissensee!).

Men så är det alla ord! Ingenting förblir outtalat. Allt, precis allt skrivs ut, tills det inte finns något utrymme kvar för den egna tanken. Mycket snart har jag tröttnat på Thomas förnumstiga inre monologer, som ofta resulterar i rena plattityder. Stryk! Stryk! Vill jag ropa. (Och ja här kommer det igen...) Show don't tell! Sorry Doulgas, där ryker toppbetyget.

Ändå lyckas Ögonblicket vara en sådan där bok som läser sig själv. Jag läser girigt, kanske inte så mycket för bokens kärlek i Berlin som min egen kärlek till Berlin. För att få känna historiens vingslag. För stadens skull.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

1 kommentar:

  1. Jag förstår inte allas heja-rop angående den här boken! Jag håller med dig om att det inte är nåt fel på storyn, nej, det är inte det. Jag kan inte riktigt förklara, men jag tror inte på att det hänt. Även om storyn i sig är bra, känner jag, när jag läser, att detta är uppdiktat. Så vill jag inte det ska kännas. Jag vill bli övertygad och tro på vad jag läser, även om jag läser fantasy. Nej, stor besvikelse det här.

    SvaraRadera