För några år sedan jobbade jag på bokmässan i Göteborg, och omgavs då dagligen av kända författare. Vilken lycka för en bokälskare!
Vad som aldrig riktigt föll mig in var att få autografer. Har blivit jätteglad när jag fått signerade böcker - men har aldrig riktigt aktivt traktat efter det. Tills jag fick syn på "Muminvärlden och verkligheten" - den låg plötsligt framför mig på ett bord - och det skulle bli en signering. Toppen, tänkte jag. Jag köper den till Josefin (äldsta dottern och också hon stort Tove Jansson-fan), får den signerad och det blir den perfekta födelsedagspresenten.
När författareventet väl kom igång, försökte jag hålla koll på kön för att snabbt och smidigt kunna hoppa in alldeles på slutet och få mitt lilla födelsedagsprojekt signerat. När siste man lämnat kön skuttade jag glatt fram och förklarade att jag har en dotter som älskar mumin, Tove, hennes biografier och allt annat som ingår i Tove-världen varpå jag får "Till Josefin" inskrivet på förstasidan och två signaturer.
Jag är väldigt nöjd och börjar precis tacka och förklarar hur glad jag är...
Men nu har jag börjat fundera lite på vilka som egentligen är här och signerar - att jobba på bokmässan är hektiskt och intensivt och jag har inte riktigt koll på just den här montern och dess gäster. Jag tittar ner i boken och ser.
Ser att det står Sophia.
Sophia? Inte Sophia Jansson väl?
Jag tror att jag på något sätt måste ha frågat om hon är DEN Sophia Jansson.
Med ett litet leende bekräftade hon att det är hon.
Jag har aldrig fått en så hög puls på så kort tid. Blodet rusar i huvudet och det enda jag tänker är: Detta är Sophia Jansson, Toves brorsdotter, och hon är ju såklart också på något sätt Tove Jansson.
Hennes blod.
Hennes DNA.
Så jag sträcker fram handen och rör vid hennes arm och tusentackar ännu en gång.
Efteråt kan jag bara tänka på att jag på något sätt rört vid Tove Jansson.
Och än idag kan jag känna i fingertopparna hur det kändes.
//Silja, Akademibokhandeln Killbergs Helsingborg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar