tisdag 17 november 2020

Gästbloggaren: Malin Tuvesson - När mammor dör


Mitt namn är Malin Tuvesson och jag är en av författarna i antologin
När mammor dör – en bok om att mista sin mor som kom ut på Ordberoende förlag den 25 september i år.

Den här boken vänder sig kanske främst till personer som mist en förälder eller står nära någon som går igenom sorg och vill förstå hur det är för att kunna hjälpa till. I boken finns historier skrivna av kvinnor som mist sin mamma som barn, tonåringar, unga vuxna, i vuxen ålder eller när de blivit äldre. Den gemensamma nämnaren är sorgen efter sin mamma och vilken stor omställning det kan bli och hur det kan påverka ens vardag och liv. I boken skriver flera hur de hanterade sorgen eller hur de valde att inte hantera den utan istället skjuta den på framtiden. Många berättar om den akuta sorgen som var överväldigande och svår. Många av texterna i boken nämner en dikt av Göran Tunström och därför är titeln på boken hämtad från dikten.

När mammor dör,

då förlorar man ett av väderstrecken.

Då förlorar man vartannat andetag:

då förlorar man en glänta.

När mammor dör,

då växer det sly överallt.

 

Det var i januari i år som jag fick frågan om jag ville skriva om min sorg och vara med i antologin. Min vän Emelie skulle vara med och frågade om inte jag också skulle vara med. Det var inget svårt beslut att fatta utan jag tackade ja nästan direkt. Det finns ingen liknande bok på marknaden och jag minns att jag kände mig otroligt vilsen i min sorg när min mamma gick bort. Det kändes viktigt att ställa upp och dela med mig av mina upplevelser och vad jag har varit med om även om jag förstod redan från början att det skulle vara en svår text att skriva.

Min mamma var en väldigt varm och hjälpsam person och jag vet att hon hade varit stolt över mitt val att dela med mig för att hjälpa andra hantera sin sorg. Om den här boken kan hjälpa en enda människa så känner jag att det har varit värt det. Det känns fint om det är så att vi mitt i allt det sorgliga, det hemska, det irriterande, det sjuka i att hon inte fick vara kvar med oss längre, kan hjälpa någon annan. Det är den största anledningen till att jag tackade ja till att vara med.


Min mamma gick bort när jag var mitt i livet och hon var inte gammal. Jag hittade inte något att relatera till eftersom de böcker som funnits tidigare generellt sett vänt sig till barn som mister sina föräldrar. Jag hoppas att den här antologin kan skapa igenkänning hos läsaren och ge hopp att det blir lättare även om sorgen alltid finns kvar. Att skriva den här texten har betytt otroligt mycket för mig och det har varit läkande att få skriva om min sorg och dela med mig av den.

 Jag var 32 år när jag förlorade min mamma till lungcancer. Hon blev bara 60 år och hade varit sjuk under två år. När min mamma dog var min son liten, jag var sambo och vi hade flyttat till vår gård som vi höll på att renovera. Det blev en tung smäll för mig att hon gick bort även om jag på något vis förberett mig och tagit ut en del av sorgen i förskott under hennes sjukdomstid så går det inte att förbereda sig helt. Döden kommer alltid ändå plötsligt och jag var inte redo att bli vuxen på det sättet som man genast blir när man mister en förälder. Trots att jag varit vuxen i flera år innan och själv hunnit bli mamma så var det en stor omställning.

Jag tror aldrig man blir riktigt redo även om jag kände, den där sista dagen på sjukhuset, att jag var klar, färdiguppfostrad och skulle klara mig i livet. En del av mig är tacksam över just den tanken som slog mig när hon lämnade oss men jag var ju inte redo. Det blev ett hårt slag och det har varit svåra år efteråt. Det är ju intensivt under de åren när man bildar familj. Nu har det gått snart sex år och jag har landat så mycket som det går. Jag saknar min mamma varje dag men det blir lättare, även om det inte känns så i den akuta sorgen, så blir det enklare. Det går att andas efter ett tag, att tänka på annat, att skratta igen och leva vidare.

Jag hoppas att mina och mina medförfattares ord kan komma att hjälpa dig eller någon som du känner att hantera er sorg.

 // Malin Tuvesson


1 kommentar:

  1. Cherstin Juhlin26 november 2020 10:05

    Tack Malin! Jag läser aldrig böcker som denna eftersom jag mår dåligt av berättelserna, och relaterar till min egen familj. Det som jag läser här berör mig mycket, och jag kan inte annat än ge dig en lång, och varm styrkekram -på avstånd. Jag är själv 72, min kära mor 96 och frisk. Livet är orättvist, och du skulle inte mista din mamma, eller barnen sin mormor, vid 60. Jag hoppas du har styrkan att gå vidare. Kram Cherstin

    SvaraRadera