"Det där som nästan kväver dig" av Chimamanda Ngozi Adichie

Akunna vinner ett green card i ett lotteri, men när priset hon måste betala för husrum hos farbrodern i USA blir för högt flyr hon och tar jobb på en restaurang. Hon har inte längre råd att studera, men träffar en kille; vit, student, upplyst, passionerat intresserad av Afrika. Första gången de går ut och äter tillsammans får Akunna två lappar i sin lyckokaka, båda tomma. Innan hon ska somna på kvällarna kommer den där kvävande känslan över henne, som något som slingrar sig runt halsen och vägrar släppa greppet.

Jag brukar tycka att det är svårt att läsa novellsamlingar. Att ständigt tvingas hoppa till en ny historia precis när man fastnat i den man nyss läst. Eller, ännu värre, när det känns som att författaren valt formatet för att det är ”lätt”, för att liksom slippa skriva färdigt. Att skriva bra noveller är inte lätt, det är svårt. Alice Munro kan. JD Salinger kunde. Och att Chimamanda Ngozi Adichie (hon som tidigare lyckats med bedriften att skriva en bladvändare om Biafrakriget) också kan står klart efter att jag läst hennes senaste bok ”Det där som nästan kväver dig”.

Novellsamlingen är istället nästan för enkel att läsa. Nej förresten, för enkel är fel uttryck. Det låter som att det här är en lättviktare till bok. Det är det inte. Snarare är det så Adichie lyckas gripa tag i läsarens uppmärksamhet, för att sedan inte släppa den förrän sista sidan är avklarad. Varje historia är i sig tillräckligt intressant för att räcka till en hel roman, ändå stör det korta formatet inte alls.

Boken består av tolv noveller. Alla handlar de om kvinnor, alla handlar de om att på något sätt stå med ett ben i varje läger, inte höra till, ett främlingskap, en dubbel blick, något som skaver. I det stora eller lilla. De utspelar sig i Nigeria eller USA (de länder som också författaren delar sin tid mellan).

Ibland är det nästintill outhärdligt, som i ”Den amerikanska ambassaden” där en kvinna söker asyl efter att ha förlorat sitt barn, eller i ”Äktenskapsarrangörerna”, där Chinaza (eller Agatha som hennes man envisas med att hon ska heta i USA) finner sig fast i ett äktenskap arrangerat på falska premisser.
Ibland är det istället mer krypande obehagligt, som i ”Jumping Monkey Hill”, som utspelar sig under en workshop för afrikanska författare, där en Oxfordutbildad litteraturexpert i stråhatt och mögelgröna framtänder anser sig sitta på sanningen om Den Afrikanska Erfarenheten och Verkligheten.

Den sista novellen är inget annat än en glimrande pärla med en inte så liten blinkning till Chinua Achebes klassiker ”Allt går sönder” (ett annat läsmåste). Och här finns också hopp, välkommet efter alla de kvävande verkligheter man som läsare fått besöka i samlingen.

Efter att ha slagit ihop Adichies tredje bok och tyckt om den minst lika mycket som hennes tidigare står det klart för mig. Jag har fått en ny favoritförfattare. Sådant gör en glad.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro