Tillbaka från en semester där det har lästs förfärande lite. En bok lyckades jag dock avsluta under flygresorna till och från yogafestivalen i Frankrike där jag tillbringade större delen av min lediga tid. Och det var en bok som det verkligen var på tiden att jag läste.
Sturskt gick jag ju ut i vintras och hävdade att jag skulle ta mig igenom Siri Hustvedts hela (skönlitterära) produktion. Det torde ju inte vara oöverstigligt, allt som allt finns det fem romantitlar och en diktsamling att sätta i sig (och så ”Den skakande kvinnan” som jag också känner borde ingå, även om den är mer faktabetonad). Ändå har projektet framskridit med skamligt låg hastighet. Tur då att jag till sist tog mig i kragen och läste debuten ”The Blindfold”. Tur, inte minst, för att den var så bra.
Boken handlar om Iris Vegan, en universitetsstuderande ung kvinna i åttiotalets New York. Historien utgörs av utsnitt ur hennes liv under ett par år, lite som långnoveller med samma huvudperson. Kronologin är uppbruten, och inledningen är egentligen den del av historien som kronologiskt kommer sist. Det är inte dunder och brak som för handlingen vidare, snarare visar Hustvedt redan här på sin otroliga skicklighet som författare genom att låta huvudpersonens liv skildras med sådan skärpa och psykologisk insikt att minsta lilla detalj känns omvälvande, oroande eller fantastisk. Ett märkligt extrajobb, en sjukhusvistelse, en översättning av en bok, får oväntade konsekvenser. Sällan förstår man från början vart historien tänker ta vägen. Dessutom var det en fantastisk bok att ha som reslektyr, eftersom jag trots alla de avbrott man bjuds på under en resa hela tiden kände mig som fastnaglad i texten.
Som debut betraktat är det rent mästerligt. Även om jag fortfarande håller ”Vad jag älskade” för Hustvedts bästa bok. Får se vad jag säger efter ”The Summer without men” (kommer alldeles strax i svensk översättning). Förhoppningsvis ska det inte dröja ett halvår innan jag läser den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar