Rona Jaffes Klassträffen stod i en kompis mammas bokhylla på 80-talet. Omslaget skvallrade om tantsnusk, men vi bläddrade förgäves i den efter svulstiga sexscener à la Jackie Collins. Har inte knutit någon kontakt med den goda Jaffe sedan. Förrän nu, när hennes genombrottsroman Det bästa av allt från 1958 ges ut i, vad jag gissar är, svallvågorna efter Mad Mens segertåg i rutan (Don Draper citeras på omslaget, första gången jag sett en blurb av en fiktiv person).
Det är 50-tal, New York, förlagshuset Fabian Publications, arbete, kärlek och vänskap. Men så mycket Mad Men är det inte, om man nu väntat sig det.
Boken handlar om Caroline, April, Gregg och Barbara. Fyra unga kvinnor som försöker få livet att fungera på bästa sätt. Caroline tar jobb i New York efter en uppslagen förlovning. Hon börjar som sekreterare i havet av kontorsflickor, men hennes ambitioner sträcker sig högre. Att bli redaktör är målet och hon manövrerar sig fram genom en tillvaro av slemma chefer och missunnsamma överordnade.
Lantlollan April kommer till sina drömmars New York, med en förhoppning om att bli skådespelerska. Ganska snart inser hon att hon inte har vad som krävs och hamnar även hon som kontorsflicka på Fabian Publications. Troskyldig och naiv längtar hon efter den stora kärleken. Och när den kommer gör hon allt som krävs för att hålla den kvar.
Gregg däremot, är skådespelerska på riktigt, även om hon hankar sig fram på tillfälliga påhugg och radioreklam. Men inombords är hon skör och det blir inte bättre av att hon inleder en relation med en ökänd producent.
Barbara slutligen, är ensamstående med sin lilla dotter efter en skilsmässa. Hon delar ett kyffe med modern vars hela tillvaro framlevs framför tv:n. Pengarna räcker knappt till det nödvändigaste, och det är svårt att se hur situationen skulle kunna förändras. För vem vill gifta sig (självklart framstår detta som enda alternativet) med en ensam mor?
Först är jag överförtjust, boken väcker den gamla flickboksläsaren i mig, jag slukar kapitel efter kapitel. Trots att den kan låta lite klyschig såhär snabbt rekapitulerad så gillar jag verkligen storyn (Rona Jaffe ger liv och trovärdighet åt de fyra inbördes mycket olika huvudkaraktärerna), tidsskildringen, den pragmatiska livsinställningen hos framför allt Caroline (så skönt med en kvinna som tillåts ta sig vidare istället för att älta och analysera i oändlighet).
Förlaget beskriver boken som en Sex and the city för 50-talet. Men är knappast någon drömtillvaro som målas upp, långt därifrån. Det är hårt slit (om än emellanåt i tjusiga klänningar, klunkande martini), vardag och längtan efter en kärlek som när den väl dyker upp sällan är vare sig välgörande eller lycklig. Det är inget snack att det inte var någon dans på rosor att vara kvinna på 50-talet. Valen är få: Hitta en man, gift dig, skaffa barn. That's it. Kanske jobba några år före äktenskapet. Men inte för länge. Inte ens våra huvudpersoner ifrågasätter egentligen den där ekvationen i någon särskild utsträckning, men de sliter med de motstridigheter som det innebär att försöka leva ett fullt liv i en alltför snäv ram. Och mycket känns trots allt aktuellt, mänskliga känslor och reaktioner har inte förändrats något vidare på 50 år. Rona Jaffe skriver rakt på sak, med bett i repliken och ett snett leende. Jag förstår att boken var en het potatis när den kom ut. Den här typen av frispråkighet kring unga kvinnors villkor kan inte ha hört till vanligheterna. Och det håller fortfarande. Nästan hela vägen.
Men, och här kommer nu det stora men:et. Efter två tredjedelar märker jag att mitt intresse svalnar. Jag är fortfarande lika förtjust i flickorna, vill fortfarande veta vad som ska hända dem, men boken är för låååång. När jag till slut bara väntar på att Jaffe ska knyta ihop säcken, och så är det 150 sidor kvar! "Jag var stolt över att förläggaren inte gjorde några ändringar alls utom av grammatik- och stavfel" skriver författaren själv i sitt förord. Jag önskar att han (för jag gissar att det var en han i slutet av 50-talet) sagt åt henne att korta.
På det hela taget då... ändå klart läsvärt, rappt och underhållande. Inget litterärt storverk, men en alls inte oäven skildring av kvinnoliv, arbetsliv, kärleksliv. Med mycket hjärta. Och svärta.
Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar