"Jag ska egentligen inte jobba här" av Sara Beischer

Moa ska bli skådespelare. Och för att bli det bör man bo i Stockholm. Så direkt efter gymnasiet flyttar hon, och tar tillfälligt jobb på ett äldreboende. Palliativ vård? Nej, ingen erfarenhet av det. Men allt som krävs är ju "lite sunt bondförnuft" säger chefen, och Moa ska ändå snart sluta. Hon ska ju bli skådespelerska. Liljebacken är en mellanlandning. Snart står hon på de stora scenerna. Så tänker hon.

Sara Beischers debutroman Jag ska egentligen inte jobba här är fin på många sätt. Många är vi väl som tagit jobb där vi känt oss som främlingar samtidigt som vi längtat efter något annat. Moa känner sig främmande på jobbet, men hon är också främmande i Stockholm (känner ingen, bor svart i andra hand i ett studentrum) och i skådespelaridentiteten (provar att ringa Marika Lagercrantz för att få coachningshjälp inför sökningen scenskolan - nähä, var hon upptagen..?). Hon ägnar mycket tid åt att försöka bygga upp och tänka kring den där drömtillvaron. Samtidigt fylls dagarna på jobbet av kroppsvätskor, ångest, död och stressiga arbetsvillkor. Förvirrad och chockad försöker Moa sköta jobbet så gott det går. Fattar inte hur Eva kan stanna kvar efter arbetstid för att ta hand om någon av de gamla. Fattar inte hur arbetskamraterna kan tacka ja till fast tjänst när de precis som Moa säger sig jobba där tillfälligt. I väntan på något bättre.

Boken är en arbetsplatsskildring och utvecklingsroman i ett. En vardagsberättelse som går snabbt att läsa. Men det gör den inte mindre spännande. Mitt i all Carema-skandal känns det också fint att läsa om en plats där människor försöker skapa en dräglig tillvaro för andra. Trots stress och knappa villkor. Trots att det är svårt och bär emot. För livet är komplext. Inte minst det knegiga vardagslivet på ett äldreboende. Det får Moa märka och det får henne att förändras. De gamla på hemmet förvandlas så småningom, från identitetslösa vårdpaket till individer: Elna som tror att hon är en fågel, Gullan med sina bjärta plastclips i öronen och till och med Urban, den gamle prästen som ömsom åkallar Gud, ömsom vrålar obsceniteter. Sara Beischer beskriver både Moa och tillvaron på Liljebacken realistsikt och kärleksfullt. Jag blev glad av att läsa.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro