"Varma kroppar" av Isaac Marion

R är en ung man som genomgår en existentiell kris av sorts – han är en Zombie.

Han hasar fram tillsammans med sina odöda gelikar genom ett samhälle förstört av krig, på jakt efter blod och mänskligt kött. Hjärnor speciellt. Men R vill ha någonting mer. Han saknar kanske minne, identitet och puls. Men inte drömmar….

Efter att ha slafsat i sig en ung mans hjärna upplever R hans minnen och hans kärlek till flickvännen Julie (som står skrikande precis intill). R bestämmer sig för att rädda Julie från sina zombievänners attack. Plötsligt så är vi mitt inne i litteraturhistoriens kanske mest udda kärlekshistoria…

Alla eventuella likheter med en viss vampyrfilm är sannolikt helt avsiktliga...

Varma kroppar har jämförts mycket med Meyers Twilight-böcker. Mycket orättvist så tycker jag, framförallt så skriver inte Isaac Marion som en kärlekstörstande tolvåring… Både idén och prosan är fyndig och njutbar. Det tonårskärleksdravel, som det finns en del av måste erkännas, får mig i alla fall inte att vilja krossa mitt eget huvud med en tegelsten inslagen i en snuttefilt (som med Meyer).

Jag brukar inte vara något större fan av sk ”öppna slut”, dvs när en berättelse slutar mitt i en handling och läsaren uppmanas lista ut vad som händer sen alldeles själv. Det kan funka ibland, men oftast får jag bara känslan att författaren bara gjort det enkelt för sig själv.

Varma Kroppar lider av det precis motsatta problemet. Slutet är inte bara sirapssött utan lämnar inte heller något till läsarens egna fantasi. Synd på så rara ärter.

Bokens själva grundidé – att Zombies bara minns sina tidigare liv när de äter av människors kroppar, och ser våra när de äter våra hjärnor – tycker jag är riktigt bra. Den är även väldigt rolig bitvis, men långt ifrån ett mästerverk i genren (som Max Brooks Världskrig Z tex). Absolut läsvärd dock! 6 av 10.

Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd