Plockat ur bokhyllan: "Djur" av Joyce Carol Oates

Ibland funderar jag på att bli sträng mot mig själv enligt den sparsamma, "läs först det du redan har hemma"-principen. Men jag brukar snabbt slå bort tanken med att det faktiskt är mitt jobb att hänga med i det som ges ut. Så enkelt kan man förklara ett oproportionerligt stort bokkonto (utan förlagens läsex hade jag varit bankrutt för länge sedan, tack för dem).
Å andra sidan har jag nog oproportionerligt många olästa böcker hemma, för så fort vi rear ut något som verkar bra i butiken är jag där och lägger vantarna på det. Sedan hamnar boken i någon (av de fyra) "att läsa"-hyllorna hemma och där blir den alltför ofta stående. Så var det till exempel med Joyce Carol Oates kortroman Djur. Tills jag häromdagen helt sonika plockade ut den ur hyllan och läste den (se där, det gick ju!).

Boken handlar om collegestudenten Gillian Brauer som blir handlöst förälskad i sin litteraturlärare Andre Harrow och dennes hustru, skulptrisen Dorcas. Gillian är dock inte ensam om att beundra professorn. Svartsjukt bevakar flickorna på poesiseminariet honom och varandra. Alla vet att han har favoriter, men ingen avslöjar vad som verkligen händer när man blir hembjuden till Harrow och hans hustru. Samtidigt härjar en pyroman på collegeområdet. Eldar flammar upp än här, än där (symboliskt så det förslår). Ännu har ingen blivit skadad...

Jag tycker mycket om Joyce Carol Oates, det har jag gjort sedan jag först stiftade bekantskap med henne (med Foxfire och Dom där i slutet på tonåren), men jag läser inte allt hon ger ut. Tycker att hon kan vara ganska ojämn och försöker plocka ut det jag tror att jag skulle gilla. Djur hör definitivt till gilla-kategorin. Oates lyckas redan från första sidan få till en sådan där fantastiskt olycksbådande det-här-kan-väl-aldrig-sluta-väl-stämning som gör att man håller andan under hela läsningen. Det är en kort roman (jämfört med vissa av JCO:s tegelstenar känns den nästan som en novell), och det gör att språk och intrig tvingas bli föredömligt stramt hållna och handlingen är tät, tät hela tiden. Och som alltid hos Oates ligger kärleken och undergången nära sammanflätade. Det är helt enkelt fruktansvärt spännande. Och fruktansvärt bra. Blir sugen på att rota fram lite mer av den goda Joyce Carol ur hyllan här hemma.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro