Vi befinner oss i något slags dystopiskt framtida Chicago. Krig har för länge sedan slagit sönder såväl demokrati som samhälle. För att upprätthålla ordningen har invånarna delats in i fem falanger baserade på egenskaper: De osjälviska, De ärliga, De fridfulla, De tappra och De lärda. Det år stadens ungdomar fyller 16 genomgår de ett lämplighetstest. Därefter väljer de falang. Beatrice Pryor har vuxit upp bland De osjälviska, men har aldrig lyckats leva upp till deras krav på total självförnekelse. Hon längtar efter frihet, så när det blir dags att välja falang söker hon sig istället till ett vilt och gränslöst liv hos De tappa. Men falangens initiationsriter visar sig vara både grymma och livsfarliga. Klarar man dem inte väntar ett liv som falanglös, något som Tris (som hon väljer att kalla sig när hon lämnar De osjälviska), fått lära sig är ett öde värre än döden. Konkurrensen med de andra noviserna är stenhård, Tris får kämpa för att visa sig värdig sin plats, och det är svårt att veta vem som är vän eller fiende. Samtidigt måste hon hemlighålla sina testresultat. Att vara divergent, det vill säga att visa lämplighet för flera olika falanger, är nämligen förenat med livsfara.
Veronica Roths Divergent-serie har länge varit en storsäljare den Unga Vuxna-skiktet, men det tog mig ett bra tag att komma till skott och läsa den. Jag tror att jag måste ompröva min litterära självbild. Ofta verkar jag fortfarande leva i illusionen om att jag är en sådan som bara läser Kafka (jag har för övrigt aldrig varit en sådan som bara läser Kafka, så fråga mig inte var jag har fått det ifrån). Men jag behöver ju bara slå en snabb blick bland mina texter i den här bloggen för att inse att jag har fel. Ska tänka på det nästa gång jag står och vrider på en ungdomsdystopi och funderar på att läsa.
För boken visar sig såklart passa som handen i den berömda handsken, denna min urban fantasy-präglade sommar. Den är oerhört lättläst, men utan att för den skull göra avkall på vare sig språk (helt ok, och helt utan Mortal Instruments longörer) eller mer djuplodande ambitioner (grupptillhörighet/avvikelse/klass, identitetsproblematik, auktoritetstilltro/individens frihet, kärlek/uppoffring, mod/feghet...). För den som saknar Hungerspelen är Divergent ett givet val. Eftersom boken dessutom är hyfsat beroendeframkallande är det också glädjande att det finns ytterligare två delar (plus en spin-off).
Uppläsningen då? Den står Anna Maria Käll för. Och hon är stabil. Om ni inte gjort det så lyssna genast på hennes inläsning av Mississippi av Hillary Jordan. Den har såklart ingenting med Divergent att göra, men det är en så illans bra bok att alla måste läsa. Mer om den här.
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar