Människor är obehagliga

Detta är en text om del två i Veronica Roths Divergent-serie. Spoilervarning utfärdas!

De tappra, De ärliga, De osjälviska, De fridfulla, De lärda... För länge sedan delades staden där Tris lever in i falanger. För att upprätthålla ordningen. För att människor skulle kunna uppfylla sin sanna potential. De osjälviska sattes vid makten, eftersom de ansågs bäst lämpade att leda. Och under en lång period levde befolkningen i fred.

Men så började De lärda hetsa mot De osjälviska, hungra efter makt och efter de hemligheter som bara De osjälviska kände till. Det är där Insurgent börjar, precis efter De lärdas attack. Tris har fått se båda sina föräldrar dö och hon har själv tvingats döda en av sina närmsta vänner. Men hon har också lyckats stoppa De lärda. Frågan är bara för hur länge. Falangerna tvingas välja sida. Och rusta för krig.

I skuggan av kriget både prövas och sviks lojaliteter. Tris plågas av starka skuldkänslor och relationen till Tobias blir lidande. Falangsystemets baksidor blir allt tydligare. De tappras dumdristighet och brist på empati, De ärligas själviskhet, De osjälviskas brist på självbevarelsedrift, De fridfullas rädsla för konflikter och De lärdas grymhet och hänsynslöshet...

Tris och Tobias är båda divergenta och uppfattar systemet allt mer som en låsning. De får kontakt med de falanglösa, den förtryckta grupp som lever utanför samhället. Även där sjuder revolutionslusten. Är ett liv utan falanger en lösning? Eller innebär den bara ytterligare en konflikt? Kanske kan en enda människas offer lösa den hopplösa situationen? Tris är villig att försöka...

Bok två i Divergent-serien är allvarligare i tonen, och fördjupar konflikterna från den första delen. Letar man efter ljus och hopp och verklighetsflykt är Insurgent kanske inte boken man ska läsa. För precis som i verkliga livet sprider bokens människor bara kaos och förödelse. Jag, som vanligtvis hyser en ganska kärleksfull inställning till människosläktet, skulle ljuga om jag sade att jag inte förtvivlar av nyhetsrapporteringen just nu. Människor är obehagliga. Verkliga som fiktiva.

Men likväl är det här en engagerande historia om politik, vänskap och kärlek. Och de beroendeframkallande kvaliteterna från ettan är intakta. Jag blir mer och mer förtjust i Tris, kanske framför allt för att hon inte är allt igenom god och duktig, utan uppvisar en hel del befriande osympatiska drag. Kan till och med förlåta de för genren obligatoriska irriterande kärleksproblemen som såklart dyker upp. Och när slutet kommer, ja då kastar man sig direkt över bok tre.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro