Jag ska börja den här recensionen med att skriva en några ord jag aldrig trodde att jag skulle komma att yttra. Jag är glad att Jo Nesbø slutat skriva om Harry Hole. För hur mycket jag än älskar Oslos trasigaste snut (och jag älskar honom verkligen, se till exempel här och här och här), så är det lite med Hole-serien som med säsong 7 av "Sons of anarchy". Historien har oundvikligen virdits i en riktning där det bara finns våld och svärta kvar. Och det blir helt enkelt - väldigt tungt.
Nu inte sagt att Nesbøs nya "Sonen" är någon lättsam historia. Långt därifrån. Men den har det där som jag älskar med de tidiga Harry Hole-böckerna. Utöver en rasande spännande historia och en rejäl dos mörker och blod finns här nämligen utrymme för inkännande karaktärsbeskrivningar, ett lugnare tempo och, för en före detta bosatt i grannlandets huvudstad, efterlängtade Oslovyer. Det slumpar sig nämligen så att en stor del av handlingen utspelar sig i mitt gamla kvarter på Ila, och läsningen bjuder på såväl igenkänning (till exempel i form av hasande missbrukare på väg till och från härbärget - minns fortfarande de där karaktäristiska morfinstinna stå-sovarna på busshållplatsen på Waldemar Thranes gate) som chockartade insikter ("Va!! Finns Tranen inte kvar längre?" För er som undrar var Tranen en mytomspunnen krog i den lägre klassen där en man vid namn Arnie "Skiffle Joe" Norse spelade country och cyklade enhjuling på helgerna. Tydligen ligger där nu istället ett fräsigt bageri. The horror! The gentrification! Okej, nog med utvikningar).
I fokus för handlingen står Sonny Lofthus, missbrukare, helare, hämnare. Hans liv rasade samman när fadern, lysande (men korrumperad) brottsutredare, tog livet av sig.
Sonny har därefter tillbringat hela sitt vuxna liv på "Staten", Oslos fängelse, där han resignerat sonar andras brott i utbyte mot en aldrig sinande dos heroin. Samtidigt är han känd bland de andra fångarna som något av en Buddha-gestalt, med förmågan att ge syndernas förlåtelse. Men så en dag får han vetskap om något som ruckar hans världsbild i grunden. Han lämnar fängelset och ger sig ut på en hämdturné. Nu ska synderna sonas.
"Sonen" bjuder på en skarpvässad Jo Nesbø. Skillnaden är milsvidd från "Huvudjägarna" (den förra icke-Harry-boken - en kort lättviktare till actionroman som jag skriver mer om här). Det här är ju bra på riktigt. Harry-bra. Bra Harry-bra. Missbrukaren Sonny är en fantastisk anti-hjälte. Han är mild, ödmjuk, känslig och klok. Och mördare. Som läsare blir man en ivrig, om än ambivalent påhejare till hans framfart bland Oslos kriminella. Och den oförtröttlige utredaren Simon Kefas. Han gick rakt in i hjärtat. Åh, vad jag önskar att jag kunde läsa mer om honom. Gillar också bokens lite pretentiösa anslag med tung, biblisk tematik.
Detta är helt enkelt krim av allra finaste sort. Tack Jo! Du levererar helt enligt förväntan.
Johan har också läst. Såhär tyckte han.
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar