Levande karaktärer – på riktigt
”Vilken härlig nyckelroman du skrivit”, skrev en läsare till mig. Hon hade läst "Bara människor". Min debutroman som kom ut i september 2013. ”Nu väntar jag på fortsättningen. Och jag är så nyfiken på vilka som får vara med nästa gång.”
Nu kan hon läsa den fristående uppföljaren, Vanliga människor glömmer och går vidare. En historia om vad hämnden gör med oss, om när offret blir förövare. Det är en historia fylld av intriger, men också om relationer och längtan efter tvåsamhet.
I en nyckelroman hittar man verkliga personer, lätt förklädda. Karaktärerna i mina romaner är resultatet av min fantasi, brukade jag vara noga med att påpeka. Jag skapade dem och jag formade dem. Jag har gjort dem till de typer jag vill att de ska vara. Och jag har tvistat till dem lite extra för att jag tror att de blir intressantare på det sättet. En vanlig människa blir rätt trist i text. Så jag har hittat på. Det allra mesta.
Men trots försöken att tvista personligheterna så hör läsare av sig. ”Är det inte hon, eller han? Visst känner jag igen dragen hos honom.”
Först tänkte jag att det kanske blir det roligare att läsa om vi tror oss känna igen dem vi läser om? Men så hände det saker.
Som författare har man olika källor att ösa ur när man skriver. Fantasin är en, egna upplevelser är en annan och research är en tredje. Men gränserna kan vara diffusa. Inte minns jag exakt vilka jag mött eller vad jag varit med om under mina levnadsår. Erfarenheterna från min debutroman har fått mig att inse att det kan vara så att det undermedvetna spelar mig små spratt och lyfter fram personer och händelser som jag stuvat långt ner i ryggsäcken.
Vid en signering i min gamla hemstad Skara stövlade en äldre herre rakt in i bokhandeln. Han slängde upp portföljen på kassadisken och skrek högt: ”Hej, det är jag som är Per Norder.”
Då vill jag påminna om att Per Norder, en av karaktärerna i min bok "Bara människor", inte är en allt för sympatisk person. Detta verkade inte hindra besökaren. Den här mannen var både stolt över och övertygad om att jag använt honom som förebild för Per Norder. Han slängde fram handen, presenterade sig som Leif Nordh och berättade att han till yrket hade varit bankdirektör i staden. Precis som min karaktär. Och det var i detta ögonblick som jag började fundera över mitt undermedvetnas påverkan på min fiktiva historia.
Vi använder oss av det vi har och tar reda på det vi måste veta för att skapa en trovärdig historia. Däremellan svävar upplevelser som små luddiga moln. Mina alldeles egna tolkningar av livet och det jag mött. De färgar historierna, gör dem lustiga, eller sorgsna. Det är fluffet som gör det till min historia, och skapar mina karaktärer. Jag trodde de var produkter av min vilda fantasi, men kanske finns de på riktigt?
Eller hur var det nu?
Anne Liljeroth är född och uppvuxen utanför Skara i Västergötland men bor sedan länge i Stockholm. Hon driver egen verksamhet, som frilanskonsult och kombinerar uppdragen med sina två passioner – skrivandet och yogan. Hon är diplomerad mentor och är aktiv som mentor i föreningen Sveriges Kommunikatörer. Dessutom sitter hon i styrelsen för föreningen Tjejzonen. Anne debuterade på Hoi Förlag hösten 2013 med boken "Bara människor".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar