Lena Andersson... Vilket kärt återseende!

När jag får lite drygt ett år sedan läste Lena Anderssons "Egenmäktigt förfarande" höll jag på att bli tokig på huvudpersonen Ester Nilsson (här kan ni läsa mer om det). Så när jag började läsa uppföljaren "Utan personligt ansvar" var jag mentalt förberedd på ännu en irritationschock. Den visade sig dock utebli. Istället blir jag nu otippat tokförtjust i Ester.

Lite om handlingen först. Det har gått några år sedan relationen med Hugo Rask havererade innan den knappt hann börja. Ester har vårdat sitt trasiga hjärta och bestämt sig för aldrig mer. Aldrig mer att hon ska hamna i en snedvriden, outtalad, dödfödd relation. Aldrig mer att hon ska bli den andra kvinnan. Sedan slår kärleken till igen. Den här gången i form av Olof Sten, en gift skådespelare som mer än gärna träffar Ester, men mindre gärna lämnar sin fru. Hon är fast. Igen. Arma människa.

Ester försöker fåfängt applicera sitt knivskarpa logiska tänkande, sin analytiska förmåga, sin glasklara tanke på relationen med Olof. Det går, milt talat, sådär. För hur hitta logik i en man som gång på gång upprepar mantrat "Vi har ju ingen relation du och jag" samtidigt som han mer än gärna ligger med en? Hur överhuvudtaget hitta logik i kärleken?

Även denna bok är en ypperlig studie i över- och underordning. Olof har stenkoll på det känslomässiga balanskontot. Varje gång han behandlat Ester lite för illa och hon är på väg att dra sig undan släpper han efter. Varje gång hon kommer för nära drar han sig undan. I vad som känns som en evighet pågår denna kärlekens katt- och råttalek.

Det är alltså samma gamla sång om och om igen. Ändå blir jag inte alls arg på Ester den här gången. Jag tycker faktiskt att hon har rätt att begära kärlek och närhet av Olof. Även om jag tydligt ser att hennes ansträngningar knappast kommer att bära frukt. Även om jag vill ruska henne och säga åt henne att sluta med de här omöjliga schnubbarna. Istället blir jag liksom varm i hjärtat av hennes fåfänga ansträngningar. Och full i skratt åt all denna absurda eländighet. För Lena Andersson är ju så vansinnigt rolig i denna genialiska, eländiga fallstudie.

I förlagets säljtext står det "Ester Nilsson är tillbaka. Och hon har inte lärt sig någonting." Inte trodde jag väl att jag skulle bli glad över detta faktum. Men det är som att jag lärt känna Ester nu. Förstår hur hon är funtad, och accepterar det.

Samtidigt som jag har full förståelse för att till och med hennes vänner måste göra slut med henne ibland.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro