Roy Andersson - Hu' go som helst?

Jag är Roy!

Apropå texten om "Utan personligt ansvar" tidigare i veckan kände jag osökt mig manad att skriva några rader om vådan av att läsa in verklighet i fiktionen. 

"Jag är Hugo Rask" hojtade Roy Andersson frejdigt tidigare i höstas. Och förstörde således läsningen av "Egenmäktigt förfarande" för de stackare som ännu inte tagit del av Kultursveriges sämst bevarade hemlighet. Under de senaste månaderna har jag hört flera av mina vänner beklaga sig över hur Roy liksom tvingar sig in i deras läsning. Hur de än försöker skapa sig en egen Hugo står Roy där i kulissen, redo att rycka av sig lösmustaschen.

När jag läste litteraturvetenskap (detta var 90-talet, autofiktion var ännu inte så stort) var biografisk läsning the big no-no. Kanske kvästes min nyfikenhet redan där av poststrukturalismens sanningskritiska filt. För jag är glad att jag läste boken innan jag "visste". Märkligt nog var jag nämligen helt ointresserad av vem den verkliga förlagan till Hugo Rask var. Jag kunde göra mig helt egna bilder av huvudpersonerna i Lena Anderssons bok. Skapa en läsning som bara var min, utan inblandning av den så kallade verklighetens skvallerhets.

I en tid när vi vet alldeles för mycket om de allra flesta kändes det skönt att låta romanen få vara just en roman. I mitt facebookflöde märkte jag dock mycket snart att det inte var så för alla. Det var också där jag fick reda på vem Hugo var "i verkligheten". Lena Andersson hävdar å andra sidan fortfarande bestämt att hon faktiskt producerat ett fiktivt verk.

Jag är Lena!

Min Ester Nilsson har för övrigt alltid varit en karbonkopia av Lena Andersson. Där fick väl jag för önskan om fiktion.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro