Häromdagen kom en kvinna in i butiken och frågade efter "Pojken som kallades det" av Dave Pelzer. Det hör inte direkt till vanligheterna längre. Och det fick mig att fundera. Vad har egentligen hänt med mis-litten? Altså den litterära genre som präglas av idel vedervärdiga barndomar med ovan nämnda bokserie som klarast lysande fixstjärna.
När jag återinträdde i bokhandelns tjänst efter ett antal avfällingsår var mis-litten fortfarande en genre som efterfrågades stort bland många läsare och hade så gjort sedan 90-talet. Daniel Sjölin beskrev i ett avsnitt av Babel sin mammas läsvanor och hur de gått från 80-talets paleontologiska erotik (a.k.a. "Grottbjörnens folk") till 90- och 2000-talets känsloporr.
Vad har då hänt? Varför är trasiga barndomar inte lika hett längre? Inte kan det väl vara så enkelt som att "Pojken som kallades det" gått ur tryck? Och inte kan det vara så att målgruppen slutat läsa?
Vi måste alltså tänka ersättningslektyr. Kändisbiografier? Som i Zlatan, Patrik Sjöberg, Petter och Ken... (ett visst mått av där, kan man lugnt säga)? Rockbiografier? Bruce? Mötley? Keith? Neeej, ursäkta ett eventuellt muggigt genustänkande, men jag tror att det är för gubbigt. BOATS-läsarna är till övervägande del kvinnor.
Jag att svaret stavas Mr Grey. Vi har helt enkelt gått varvet runt. Från (paleontologisk) erotik, till elände, och tillbaka till erotik. Jag skrev för ganska länge sedan om att erotiken var den nya vampyrismen. Jag vill revidera den utsagan. Erotiken är det nya eländet. Kanske är erotiken det nya allt.
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar