Bellman Noir - Niklas Natt och Dags "1793".

"Året är 1793. Gustav III är död sedan mer än ett år. Sverige styrs med järnhand av friherre Gustaf Adolf Reuterholm. Ingen litar på någon. Överallt frodas paranoia och konspirationer.

I oktober hittas ett stympat lik i den stinkande sjön Fatburen på Södermalm i Stockholm. Kroppen saknar både armar och ben och har vanställts bortom all igenkänning. Trots att Cecil Winge vid Stockholms poliskammare är dödsmärkt av lungsoten åtar han sig att lösa mysteriet med Fatbursliket. Snart fastnar han i en väv av mörka hemligheter och bottenlös ondska vars trådar leder högt upp i samhällets topp."

Hur kan man inte vara nyfiken på Niklas Natt och Dags debutroman? I åratal har Fredrik Backman i sina krönikor lovordat "sin vän N"s talanger och litterära begåvning.
Nu är det upp till bevis.

Jag har dock av någon anledning alltid dragit mig för att läsa historiska romaner.

Kanske har det att göra med de Fogelström-böcker vi tvingades genomlida i gymnasiet.

(Ja, förlåt till mina gamla lärare, men de är så otroligt eländiga. Kanske inte precis vad en sjuttonåring behöver för att förälska sig i litteraturen ...)

Så det är med viss tveksamhet jag beger mig till det sena 1700-talets Stockholm. Men det dröjer inte många sidor innan de molnen skingras.

Jag sugs snabbt in i miljöerna och språket. Det är skitigt och eländigt. Lerigt, kallt och allmänt överjävligt för nästan alla inblandade. Om ni tror att vår i lungsot döende hjälte Cecil Winge har det illa, så är det en barnlek jämfört med vad andra olycksaliga stackare råkar ut för ....

"Bellman Noir" kallar förlaget genren. Mycket passande.

Det här är lite svensk "Les Misérables" (dock utan sånginsatser av Wolverine och Gladiator, tack och lov). Höglitterär historisk spänning. "Samhällets olycksbarn" möter "När lammen tystnar" ungefär.
Det må skilja dem nästan 150 år åt, men det här är det bästa jag läst i genren sedan Tom Rob Smiths fantastiska Stalinrysare "Barn 44".



// Johan Zillén, Akademibokhandeln Center Syd