Gästbloggaren: Stina Jackson

Jag skrev Silvervägen med hemlängtan som bränsle. Eller Norrlandslängtan, snarare. Efter tolv år i USA så har saknaden efter skogarna och människorna och de långa ljusa nätterna växt sig allt starkare. Det är som en sång inuti mig som aldrig tystnar. Norrlandssången.
 

Min man och jag hade precis sålt vårt hus och i väntan på att hitta något nytt så bodde vi i en liten förfallen lägenhet i utkanten av Denver. Jag satt i sängen och skrev om morgnarna, omgiven av kackerlackor och röklukten som hängt sig fast i väggarna och golvet efter den förre hyresgästen. Utanför fönstret krälade en högt trafikerad motorväg och trots att man kunde skymta Klippiga Bergen i fjärran så hade jag aldrig känt mig så långt ifrån naturen som då. Så totalt insnärjd i betong. Räddningen blev att skriva sig hem, att sätta sig i bilen tillsammans med Lelle och köra genom barndomens marker för att upptäcka dem på nytt. Norrlandssången växte sig till en hel symfoni den sommaren.
 

Fröet till Silvervägen såddes när jag såg en dokumentär om en motorväg i Kanada som fått öknamnet Highway of Tears, tårarnas motorväg, efter att ett stort antal kvinnor och flickor försvunnit längs vägen under de senaste fyrtio åren. Den storslagna kanadensiska naturen förde tankarna till Norrland och jag började fundera på vad som skulle hända om unga kvinnor försvann längs en väg i det norrländska inlandet. Platsen som sjöng i mitt huvud. Det var så det började.

Den första karaktären som kom till mig var Lelle, den plågade pappan som letar efter sin försvunna dotter. Jag såg honom så tydligt redan från början, där han satt bakom ratten, att scenerna nästan skrev sig av sig själva. Han är en människa som förlorat allt, som lever sin värsta mardröm, men som samtidigt vägrar att ge upp. Jag tror och hoppas att han är en karaktär som berör läsaren och som stannar kvar långt efter resans slut.

Meja kom till mig i en helt annan takt, mer smygande och hemlighetsfull. I början visste jag inte riktigt vad hon ville eller vart hon var på väg, men jag har förstått nu i efterhand att det var det som var poängen. Vi fick famla oss fram tillsammans.

Jag har fått en väldigt fin respons från läsare just för mina fascinerande och lite udda personporträtt. Det är en samling livsöden som kryper in under huden och är svåra att värja sig ifrån.  

 Min ambition med Silvervägen var att skriva en litterär spänningsroman som berör på djupet och låter Norrland utgöra en egen karaktär. Jag ville skapa en berättelse som är lika vacker som den är skrämmande. Precis som sången i mitt huvud. 

// Stina Jackson

Du kan läsa vad Johan tyckte om Silvervägen här.

Och senare i veckan kommer vi ge fem lyckliga läsare chansen att vinna att alldeles eget exemplar av boken! Watch this space!