Gästbloggare: Mina & Magnus Dennert

"Journalisten Roya Zand kämpar dagligen mot lögnerna och hatet som sprids på internet. Hon har skapat en nätrörelse som på kort tid blivit en viktig röst för mänskliga rättigheter i landet och satt käppar i hjulen för högerextremismens framfart.

När en kvinna med kopplingar till Royas kamp hittas mördad i ett vattentorn i Göteborg misstänker Roya att någon gjort verklighet av hoten. Tillsammans med en kollega börjar hon granska de som hatar och förstår snart att det inte rör sig om en ensam galning, utan ett organiserat nätverk."

“Ni har inte funderat på att skaffa hund?” 

Polismannen lyfte lite menande på ögonbrynen som om det skulle vara något vi självklart borde gjort redan. 

Arbetet med föreningen #jagärhär hade visat sig inte vara så okontroversiellt som vi hade trott. Att stå upp för mänskliga rättigheter och kämpa mot hot och hat i kommentarsfälten var minerat område, tydligen fanns det många som kände sig hotade av att inte få sprida desinformation och hata fritt. Och ju mer gruppen på Facebook växte, desto mer intensivt flödade hatet.

Vid det här laget, när polisen föreslog oss att skaffa hund, hade #jagärhär över 70 000 medlemmar i Sverige, spred sig internationellt och vi hade levt med hoten över oss under ett par års tid. Vi hade gradvis hunnit vänja oss vid allt grövre saker och det som borde ge kalla kårar passerade obemärkt. Det fanns inte utrymme, varken känslomässigt eller tidsmässigt att reagera på annat än de riktigt allvarliga sakerna.

Lögnerna som spreds i alternativa medier drev ständigt upp nya attacker. Det som börjat med hatiska meddelanden i kommentarsfälten på sociala medier övergick alltmer i direkta mordhot. Grannar fick falska inbjudningar till avskedsfester hos oss, eftersom vi snart skulle dö, medlemmar hängdes ut med namn och adress, släktingar fick patronhylsor skickade till sig på posten och vi fick veta att “jaktsäsongen” på såna som oss var igång. På något sätt gick det att hitta en vardag i det där också men när vänner frågade om vi inte borde resa bort och bo någon annanstans ett tag så kröp verkligheten nära inpå. Det var givetvis en helt orimlig situation att arbete och leva i. Att som mamma behöva prata med barnen innan man åker till jobbet och på allvar känna att det inte är säkert att man kommer ses igen. Det fanns klockslag och platsanvisningar angivna om när morden skulle ske.

Och mitt i det här, någonstans där i kaos, ilska, rädsla och beslutsamhet föddes idén till thrillern Tystnadens torn. Vi ville berätta om hur det är på mottagarsidan, på andra sidan skärmen och kanske nå en bredare publik än den vi lyckades nå. Kunde vi nå igenom lögnerna som spreds om oss ända fram till dem som hatade? Så växte Roya och Natalie fram, huvudpersonerna i boken, som får se precis hur illa det kan gå - när hoten blir verklighet. Men som också har kraften och modet att göra motstånd. 

Och just det, hunden ja. Hur gick det med hunden? Jo, det slumpade sig så lyckligt att en släkting hade en hund de inte kunde behålla längre. 

Så nu är vi vaktade av Caspian, han håller dörren i vått och torrt. 

En Cockerspaniel.

// Mina & Magnus Dennert