En kedja av röster

"Kanske borde vi fått träffa en psykolog" reflekterar vid något tillfälle en av de hundratals kvinnor som Svetlana Aleksijevitj pratar med i Kriget har inget kvinnligt ansikte. Citatet är ett av många som ringar in den totala övergivenhet som drabbade de kvinnor som kämpat i röda armén under andra världskriget.

De kämpade sida vid sida med männen. Var prickskyttar, chaufförer, ingenjörer, sjukvårdare, läkare, spanare, stridsvagnsförare, piloter. Men hjältar var de aldrig. Den rollen var förbehållen männen. Efter att ha varit systrar och kamrater på slagfältet bemöttes de kvinnor som återvände istället med misstänksamhet, skepsis, förakt. Vad för slags kvinna lämnar sina barn och ger sig ut i krig? Det vet man väl vad som pågick där ute på fälten, bland alla män?


Svetlana Aleksijevitjs bok är ett mastodontprojekt, reserachen löper över nästan 15 år. Det färdiga resultatet bildar en kedja av röster, av berättelser, en slags själens väv. Hon ger det obegripliga ett mer begripligt, ett mänskligt, ett kvinnligt ansikte. Det är ett storslaget projekt. Ett stycke bortglömd och förträngd historia som får komma till ytan.

Berättelsen som växer fram är i det närmaste outhärdlig läsning. Men samtidigt djupt engagerande, nästan förtrollande. Den här blicken på kriget är ny. Långt, långt bort från framryckningar, slag, segrar, kartor och diagram. Det är människans historia. De unga frivilliga flickornas historia. De som bytte klänningar mot uniformer, klippte håret och stred för fosterlandet. Uppoffringarna. Vidrigheterna. Blodet. Övergreppen. De personliga förlusterna. Men också övertygelsen, kamratskapen, kärleken.

Det är också de gamla kvinnornas historia. De som ser tillbaka på sitt liv och vad det blivit. Vad kriget gjorde dem till. Vilka efterverkningar det fått. Många är de som inte kan med färgen rött. Som inte kan se styckat kött efter hemkomsten. Som tigit om sina upplevelser för att de inte passar in i historiens narrativ. Som nu vill berätta.

Ur inledningen: 
Männen... De släpper ogärna in kvinnorna i sin värld, på sitt territorium...
På traktorfabriken i Minsk sökte jag efter en kvinna, hon hade varit prickskytt. Om henne hade man åtskilliga gånger skrivit i fronttidningarna. Hennes hemtelefonnummer fick jag av hennes väninnor i Moskva, men det var gammalt. Och efternamnet jag antecknat var hennes flicknamn. Jag gick till fabriken där hon arbetade, till personalavdelningen, och där fick jag höra av männen (fabrikschefen och personalchefen): »Finns det verkligen inte tillräckligt många män? Varför skall ni lyssna på dessa kvinnohistorier. Kvinnofantasier...«
Jag kom till en familj... Både mannen och hustrun hade deltagit i kriget. De hade träffats vid fronten, och där hade de gift sig: »Vi firade vårt bröllop i skyttegraven. Inför en strid. Jag sydde mig en vit klänning av en tysk fallskärm.« Han var kulspruteskytt, och hon var »sambandskvinna«. Mannen skickade genast ut kvinnan i köket: »Du kan väl laga till något åt oss.« Tevattnet hade redan kokat upp, smörgåsarna var bredda, och hon slog sig ner hos oss, men mannen fick henne genast på fötter igen: »Men var är jordgubbarna? Var är sylten vi hade med oss från landet?« Efter min enträgna vädjan lämnade han ovilligt ifrån sig sin plats med orden: »Berätta nu som jag har lärt dig! Utan tårar och en massa kvinnliga detaljer: hon ville vara vacker, förstår ni, så hon grät när de klippte av henne flätan.« Senare erkände hon viskande för mig: »Hela natten har han studerat »Andra världskrigets historia« med mig. Han var orolig för mig. Och nu är han rädd för att jag skall minnas fel. Att jag inte skall berätta på ett
Så var det åtskilliga gånger, i åtskilliga hem.
Visst gråter de ofta. Och skriker. När jag har gått tar de hjärtmedicin. Eller kallar på ambulans. Men ändå ber de: »Du kan väl komma! Du måste komma! Vi har tigit så länge. I fyrtio år har vi tigit...«

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

30+ days of Light

"Du har just blivit biten och smittad av någon form av... virus. Du kan inte äta vanlig mat. Silver bränner mot din hud. Dagsljus är direkt dödligt.
Du bor i Gällivare. Ovanför polcirkeln. Samtidigt som du blev smittad så inträdde sommarsolståndet."

Ok. Förbered er på årets bästa pappahumor/Göteborgsskämt…

 "Sucks to be you!"

Moa-hahahah. Get it? Sucks. Och du är vampyr.
Inte? Nähä. Var en tråkmåns då.

Till boken.
Jag älskar vampyrhistorier.
Stephen Kings Staden som försvann (Salem’s Lot). Anne Rices Lestatböcker (De första fem innan hon blev nyfrälst eller vad det nu vad som hände i alla fall). Cronins Passage-serie (Äntligen kommer del tre i maj!!). Del Toro & Hogans Släktet-trilogi (förhoppningsvis lyckas The Strain-serien få till ett bättre slut än den något religiösröriga bok tre…).
Och så klart. John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in. 
Alla favoriter i den Zillénska bokhyllan.

Och det är en rekommendation från ovan nämnda Ajvide som drar mig till Johannes Pinters 1007.

"Klaustrofobisk, hallucinatorisk, minimalistisk." –John Ajvide Lindqvist

Jag får instämma. Det här är en liten höjdare.
Liten på riktigt. Knappa 200, intensiva och blodiga, sidor.
Idén – en slags omvänd variant på 30 days of Night, där ett vampyrgäng har kalas i en småstad under den månadslånga Alaskanatten – är smart och skrämmande.
Mycket filmisk.
Knappast manus till en hel långfilm, men en kortskräckis på 45 minuter skulle jag gärna vilja se.

Insert skämt av typen "… med bett i…" här.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

Bokslut januari

Varning för skryt.

Jag deppade ju en del efter mitt påvra årsbokslut 2015. Men jag var uppe på fem tydligen, för januaris lässaldo pekar i en betydligt mer positiv riktning. Man kan om man vill alltså. Och jag vill! För det är grymt mycket skönare att läsa en bok på kvällen än att ligga och slöpilla med mobilen och läsa stressig skärmtext om jordens nära förestående undergång.

Tre böcker läste jag förra januari. I år var det tio. Fortsätter det såhär kommer årsbokslutet att vara i paritet med mina mest ensamma högstadieårs läskvot. Det där lät ju inte så bra... men böcker är alltid bra! Liksom Ella i Det som hände i källaren skulle jag stått mig slätt utan skolbiblioteket.

Vad har jag då plöjt (några har jag hunnit skriva om, men långt ifrån alla. Ännu)?
Here goes:

Sjuka själar av Kristina Ohlsson
Det som hände i källaren av Rebecka Åhlund
En annan gryning av Camilla Sten
Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj
Det är svårt att vara Elvis i Uppsala av Nina Hemmingsson
I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv av Tom Malmquist
Gånglåt av Elin Olofsson
A god in ruins av Kate Atkinson (på svenska i mars)
Fader vår av Inger Edelfeldt
Illyria av Elizabeth Hand

Ingen var dålig och de flesta var dessutom riktigt bra.  Det bådar gott. Ser fram emot resten av läsåret 2016 (har klämt två böcker till i februari). Vad tycker ni att jag ska ta mig an härnäst?

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Jag vet allt det här

Jag vet att en bok är bra när jag inte vill sluta läsa.
Jag vet att berättelsen har tagit sig in i hjärtat när jag inte kan sluta tänka på den.
Jag vet att jag inte vill åka och jobba just nu.
Jag vet allt det här.

Silja Stråhle
Killbergs Bokhandel Helsingborg

Övernaturlig högstadieångest

Ni vet när man läser en bok och hela tiden vill utropa: "Exakt så där är det!". Ja, ni vet. Exakt så där är det med Rebecka Åhlunds böcker om Ella. I Det som hände i källaren har vi kommit fram till tredje boken och Ella ser fram emot att börja högstadiet. Men det blir inte alls som hon har tänkt sig. Under Ellas trista torpsommar har hennes bästa kompisar börjat hänga med den två år äldre Isabella och hennes gäng. Istället för gymnastikträning och basket är det folkölsfester i Isabellas källare som gäller. I den gemenskapen har hon ingen självklar plats.

Som tur är har hon fortfarande vänskapen med Dylan, och med Asta, den gamla kvinnan som Ellas föräldrar köpte sommarstugan av. Och nu berättar Asta för Ella att hon är en särskild sort. En sådan som kan se mer än andra. Och efter händelserna på kollo (i Ibland blir skogen vred) går det rykten om Ella på skolan. Att hon är mystisk, att hon drar till sig spöken.

Det är just de här egenskaperna som gör att Isabella trots allt bjuder in Ella till källaren. Hon har hittat sin mormors gamla ouijabräde och nu ska de göra anden i glaset. Men för att det ska funka måste det vara någon övernaturlig med. Någon som Ella. Och funkar det när Ella är med då? Ja, det kan ni skriva upp!

Som vanligt skildrar Rebecka Åhlund den sena barndomens, eller den tidiga ungdomens, värld och intriger med absolut gehör. De där livsviktiga och samtidigt sköra vänskapsrelationerna i tidig tonår. Högstadiets hierarkier och överlevnadsstrategier (varav en visar sig vara skolbiblioteket, så himla fint). Hon fångar det precis. Samtidigt som hon lyckas skapa underbart läskig skräck för de barn och vuxna som likt mig älskar att bli skrämda.  Men till skillnad från min näst senaste skräckis ("Sjuka själar") där det var hemskheterna i sig som gjorde boken läsvärd, får jag med Rebecka Åhlunds böcker känslan av att hon skulle kunna skriva om precis vad som helst.  Det skulle ändå vara outsägligt spännande. Det är vad som kännetecknar en verkligt bra bok.

Här och här kan ni läsa vad jag tyckte om de tidigare böckerna om Ella, Flickan på tavlan och Ibland blir skogen vred. Och här kan ni läsa Rebeckas gästblogg från 2013.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Gånglåt

"Den kända sångerskan och låtskrivaren Sonia "Salida" Sallström åker till sin gamla släktgård i Gärningsberg i Jämtland för att skriva sin självbiografi. På gården väntar Gun-Britt, Sonias syster, som driver servering och loppis och tycker att hela världen borde skärpa sig. Inte minst Sonia. Där finns också Jenny, Gun-Britts dotter, som lovat hjälpa sin moster med boken men som hela tiden sneglar oroligt mot stugan uppe vid berget. Dessutom finns det björn på trakten, som gräver i gårdagens sopor. Det blir en sommar av lust och olust, i takt och otakt till tidens egen gånglåt."

Elin Olofssons tredje roman, efter Då tänker jag på Sigrid och Till flickorna i sjön, är hennes starkaste hittills. Det är en roman rakt upp och ner, utan krusiduller, om kärlek, syskonsämja/strid, familj och landsbygd.

Det är en finstämd slice of life-historia där - miljöskildringar och biroller i all ära - de tre starka kvinnoporträtten, den åldrande divan Sonia/Salida, den bittra "systern-som-blev-kvar" Gun-Britt och hennes dotter Jenny, är vad som verkligen lyfter romanen från mängden.

Kanske kan man kalla det en "kvinnoroman", d.v.s. en massa prat om känslor och relationer, total brist på seriemördande datahackers med autismspektrum samt rosaaktigt omslag med kvinna i klänning.
Men, trots alla mina Y-kromosomer, så fångas jag av historien. Grips av den.
Sitter till och med och försöker lista ut melodierna till Salidas sångtexter som inleder varje kapitel.
Det måste väl vara ett bra betyg?

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

Otäckt så det förslår, men varför så många ord?

"Först sattes träd i brand. Sedan öppnades portarna till helvetet.
Lukas försvinner några dagar innan han ska ta studenten. Tre veckor senare hittas han medvetslös med stora skador. Ingen förstår vad som hänt honom. Inte ens han själv. Det enda han och alla andra vet är att ytterligare två personer försvunnit på samma sätt. Men Lukas är den enda som har kommit tillbaka.
Tio år senare återvänder han till sitt föräldrahem, plågad av ovissheten om vem som en gång förstörde hans liv. På andra sidan gatan bor en man som aldrig förlikat sig med att han inte fick veta vad som hände hans dotter Fanny. Och som tror att Lukas har svaret.
Samtidigt flyttar Anna och David in i den gamla prästgården. Här ska de börja sitt nya liv. Men huset väcker stark oro hos Anna. När hon senare hittar ett järnkors nedgrävt i trädgården förstår hon att det finns någon som vill dem illa. Riktigt illa. Anna försöker vettskrämd rädda både sig själv och David. Men är det redan för sent?"


Jag läser som ni vet inte särskilt många svenska deckarförfattare. Men alla gillar ju Kristina Ohlsson och när hon nu släpper en bok i en genre jag gillar, och vi dessutom får ett läsex av till jobbet (tack Piratförlaget!), tänker jag att det är dags.

Det första som slår mig är att hon använder så himla många ord. Brukar hon skriva så? Det tar ett tag att hitta in i stilen när min inre redaktör hela tiden knackar med pennan i skrivbordet och utropar "Det där har du redan sagt!". Men historien är tillräckligt spännande för att jag ska fortsätta, och efter ett tag vänjer jag mig.

För kusligt är det. Så kusligt att jag med bultande hjärta får lägga ifrån mig boken när jag läser den ensam hemma på kvällen (den stora, mörka skogen utanför...).

Inget för lättskrämda alltså. Och inget för litteratursnobben. Men vill man ha en stunds skrämmande underhållning (och något förhöjd puls) är det perfekt.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro