Sanningen om Alice

Tidigt i läsningen av ”Sanningen om Alice” dras mina tankar till Margaret Atwoods lysande roman ”Rövarbruden” från 1993. Nu är ju Rebecca James ingen Margaret Atwood, det hade ju i så fall varit en sensation, men hon är en nog så habil spänningsförfattare, helt i klass med (ja, faktiskt en bra bit bättre än) Stephenie Meyer som hon jämförts med i marknadsföringen.

”Rövarbruden” (läs den om du inte gjort det!) handlar om den karismatiska och manipulativa Zenia, som med en egen agenda nästlar sig in hos huvudpersonerna och får dem att känna sig speciella och utvalda.

I ”Sanningen om Alice” (på engelska Beautiful Malice – en ordlek som inte följde med den svenska översättningen) är det Alice som med charm och livsglädje kastar sig in i huvudpersonen Katherines liv. Det blir en välkommen vänskap för Katherine, som dragit sig inom sig själv efter sin lillasysters död, tyngd av skuldkänslor och sorg. Ganska så snart förstår man dock att vänskapen med Alice inte bara är av godo. Inte alls faktiskt.

Författaren debuterar med den här boken, och hon har valt ett intressant grepp genom att berätta historien via både framåt- och tillbakablickar. Efter hand får vi veta vad som egentligen hände med Katherines syster och varför hon plågas så svårt av skuld, samtidigt som gåtan Alice nystas upp.

”Sanningen om Alice” kategoriseras som en psykologisk thriller, och visst är det spännande. Men ännu bättre är i mitt tycke beskrivningen av den livsviktiga kärlek och vänskap som byggs upp när man precis är på väg att bli vuxen och vännerna blir familj. Skildringen av relationerna mellan bokens huvudpersoner är inkännande och på pricken. Att sedan gåtan kanske är en aning lättlöst får man leva med. Det här är riktigt bra underhållning en sträckläsningskväll i soffan. I den växande bokfloran för dem som kategoriseras ”unga vuxna” står boken sig mer än väl. Jag läser gärna mer av Rebecca James framöver.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro