Är det inte ovanligt mycket landsbygd i det svenska romanlandskapet nuförtiden? Eller märker jag det bara för att jag själv numera dväljs bland skog och ängar irl? I vilket fall som helt så gillar jag det.
Elin Olofssons debutroman utspelar sig i Gärningsberg, en jämtländsk by, till vilken huvudpersonen Hanna återvänder efter en sårig kärleksrelation med en gift man. Där finns Hannas pappa, som klippt banden till sin familj. Där finns Kalle på byn, fina Kalle som hjälper till med lite av varje. Och där finns Sigrid. Hannas farmor, som hon aldrig fått träffa, men om vilken hon bara hört bittra historier berättas. Sigrid sitter nu senil, oskadliggjord(?) på ett vårdhem. Men när Hanna beslutar sig för att ta kontakt rullas de gamla historierna upp. Kanske finns det ännu tid för läkning? Såväl för Hanna som för resten av familjen.
Hanna finner sig tillrätta på släktgården, Storgårda. Tassar med raggsockar på dragiga golv, stegar med stövlar på frusna åkrar i skogsbrynet. Tillvaron är långt ifrån den hon lämnat, som AD på en reklambyrå i Stockholm. Istället önskar hon ta upp målandet, som liksom fryst fast inombords och inte vill hitta till duken. Länge sitter hon framför den där tomma duken. Hoppas på bilder.
Hon är mån om detaljerna, Elin Olofsson, och Då tänker jag på Sigrid är genomgående fint berättad. Landskapet, dialekten och de mellanmänskliga relationerna (de mjukt ömsinta såväl som de taggiga) får ta plats. Och trots den mörka starten genomsyras berättelsen av hopp. Visst finns det förlåtelse och förståelse. Visst?
Jag tyckte mycket om den här boken och kommer definitvt att läsa Elin Olofsson igen så fort tillfälle bjuds. Det enda jag är lite besviken på är slutet. Men så är jag inte riktigt någon romantiker heller.
Elin Olofsson har förresten gästbloggat hos oss. Om ni inte redan gjort det kan ni läsa hennes inlägg här.
Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar