Mitt ljudbokslyssnande tenderar att släpa efter utgivningen på ett helt annat sätt än min pappersläsning. Helt i enlighet med detta har jag just lyssnat klart på den populära kriminalförfattarduon Roslund och Hellströms nio år gamla debutbok Odjuret.
Förr om åren läste jag väldigt lite deckare (förutom den där sommaren mellan A- och B-kursen i litteraturvetenskap då jag plöjde Patricia Cornwell, Sue Grafton och Minette Walters), och när jag läste Odjuret kom jag på varför. För varför ska jag frivilligt utsätta mig för allt detta våld, misär och svartsynthet?
Sedan jag började arbeta i bokhandel igen har deckarläsandet gått upp. Först var det en medveten strategi, var fjärde bok skulle vara en deckare, för att överhuvudtaget ha någon koll på vad som skrevs och hur det skrevs. Nu går det av sig självt. Och i takt med det toleransen för brutaliteter, blod och skräck (nu inte sagt att kriminalgenren skulle vara ensam om dessa attribut, men de förekommer onekligen med större frekvens).
Odjuret bjuder dock på grovheter som tangerar gränsen för vad jag orkar läsa (eller snarare höra - kanske är det värre när någon berättar rakt in i ens öra, man kan liksom inte skumma). Grovt sexuellt våld mot små flickor. Detaljerat beskrivet, med många upprepningar, som för att riktigt gnugga in vidrigheterna i min läsarhjärna.
Här har ni handlingen i korthet:
Två barn hittas döda i ett källarförråd. Fyra år senare rymmer deras mördare från en fångtransport. Polisen är övertygad han kommer att mörda igen. I en svensk småstad lämnar en pappa sin femåriga dotter ovanligt sent på dagis. Bara några timmar senare är hon försvunnen. Hur kunde detta hända? När polisen står maktlös tar pappan saken i egna händer.
Ingen munter historia. Och värre blir det vad det lider. Jag kan förstå vad det är författarna gör. Visar kriminalitetens skitiga och sorgliga verklighet (hade jag några som helst planer på att bli yrkeskriminell ändras de efter läsningen av Odjuret). Och visst kan det vara skönt med en kriminalroman helt utan vålds- och brottglorifierande tendenser.
Jag kan också förstå författarnas popularitet. Det är inte oävet skrivet. Och de ställer många viktiga frågor om moral och livets okränkbarhet. Men det är för mycket för mig. Får dra på rehab med en ny Louise Penny.
Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar