Autofiktion. Plötsligt var den överallt. Den ena författaren efter den andra vred ut och in på sig själv, sina relationer, sina barn. En slags förlängda facebookstatusar. Förment verklighet silad genom tolkningsföreträdet hos den som håller i pennan. Visst börjar det kännas lite urvattnat nu (Knausgård - du är undantaget)? Längtar man inte efter en allt översköljande, episk våg?
När Kerstin Ekman tar sig an begreppet blir det däremot en underhållningens forsränningsfärd. Grand final i skojarbranschen har tydliga drag av författarens eget liv, men svävar ut i den fullständigt osann(olik)a berättelse om Lillemor och Babba. Två kvinnor som i ungdomen ingick en pakt som nu håller dem båda fångna.
Det är Uppsala, femtiotal, och den refuserade Babba Andersson jagar upp en bekant, Lillemor Troj, och ber henne att vara ansiktet utåt i en novelltävling. Babba är nämligen ingen skönhet och socialt är hon en katastrof. Och livrädd att ännu en gång avvisas. Lillemor däremot, är kvick och snygg, en perfekt skyltdocka.
Planenligt blir novelltävlingen vunnen, men samarbetet stannar inte där. De skriver en deckare, sedan en till... De gör succé. Eller, Lillemor Troj gör succé. För ingen vet ju att Babba finns. Förrän Lillemor en dag får ett manus i knät, ett manus där Babba avslöjar hela sanningen.
Boken kan såklart läsas på många sätt. För mig blir Lillemor och Babba sidor av samma person. Tillsammans representerar de den komplexitet som ryms inom en människa. Lillemor, den polerade, välformulerade, salongsfähiga. Kvicksilver. Och Babba, den tunga, svartsynta, brutala. Gyttja. Samarbetet är sällan smärtfritt, de parasiterar på snarare än berikar varandra. För läsaren (mig) är deras relation oavbrutet spännande.
Ekmans porträtt av den litterära världen är både beskt och ömsint, allvarligt och roligt. Den rådande trenden, med författaren i starkt fokus (både i och utanför pärmarna) får sig en rejäl och välförtjänt känga. Beskrivningen av arbetet i akademien är däremot mycket mildare och varmare än jag förväntat mig (Lillemor lämnar inte sin stol, som en gång Ekman). En slags nostalgi över en svunnen tid?
Väldigt fint är det också att följa Lillemors och Babbas tankar kring skrivandet, och få se Ekmans produktion i retrospektiv, genom deras ögon, lite modifierad, men klart igenkännbar.
Grand final i skojarbranschen är underhållande rakt igenom, utan att för ett ögonblick rucka på den litterära kvaliteten. Tänk om det kunde vara så här att läsa böcker jämt. Ljuva tanke.
Och tänk att jag hade glömt att Ekman är så djefla bra! Har inte läs henne sedan tidigt nittiotal, men den skadan ska nu tas igen.
Just det, just det, just det... boken lämpar sig ypperligt för lyssning. Uppläsning med bravur av Katarina Ewerlöf. Perfekt present till en skumögd mor- eller farförälder. Eller till dig själv! Pocketaktuell är den förresten också.
Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar