Eländes elände

Den andra boken i Patrick Melrose-serien utspelar sig knappt 20 år efter den första (rec här). En 22-årig Patrick, helt borta på heroin och diverse andra substanser, reser från London till New York för att hämta hem sin fars aska. Under några kaotiska dygn besöker han begravningsbyrån, träffar faderns vänner, ger sig ut på desperat jakt efter heroin, är på väg att dö flera gånger, ringer flickvännen och älskarinnan och ger sig sedan ut på jakt efter någon att tillbringa natten med.

En mycket stor del av Patricks tid går ut på att räkna ut hur han ska kunna sluta med heroinet, en ännu större del åt att planera exakt hur han ska kunna ta maximalt mycket droger utan att dö (han klarar det med knapp nöd). 

För en mindre drogerfaren individ som jag själv är det ganska spännande (ja, spännande - hur låter det egentligen? Som någon som pundade Christiane F:s självbiografi i tidiga tonår) att få ta del av den där besattheten, få en liten liten aning om hur det kan vara att ridas av beroende. Hur det konsumerar all tid och tankeverksamhet. Hur kan man ha ett pågående vanligt liv utanför den verkligheten? Tja, för Patrick Melrose går det väl – sådär. Samtidigt har St Aubyn i intervjuer sagt att heroinet räddade livet på honom. Ingen som har läst första delen i serien tvivlar på det. Det är ingen skrattfest direkt. Det är en ångest som kräver att dämpas.

Därför vet jag inte riktigt hur jag ska kunna erkänna hur mycket jag skrattat åt det här helvetiska eländet (väldigt mycket!) utan att känna mig som en dålig människa. Men St Aubyns torrt iakttagande ironiska blick knäcker mig helt. Det är så briljant. Fantastisk litteratur!

Susanna Mattsson
Killbergs/Akademibokhandeln Jägersro