Kate Mortons Huset vid sjön påbörjades lämpligt nog vid sjöstranden i försomras. Avslutades gjorde den dock först en regnig decemberkväll. Jag vet inte vad som distraherade mig (det var en konstig sommar, konstig höst), men länge låg boken halvläst trots att Mortons alster brukar vara av kasta-sig-över-kvalitet. Kanske längtade jag bara efter annat. Ett St Aubynskt avsgrundsdjup, eller Ferrantes våldsamma Napoli?
För jag får aldrig riktigt till det med detta engelska hus. Även om romanen innehåller allt det som vanligtvis får min knarrigt anglofila puls att öka. För vad finns att inte gilla med det här?
"1933: Alice Edevane är en brådmoget begåvad sextonåring med författardrömmar. Men det mysterium hon skriver på är ingenting mot det som hennes familj snart dras in i.
På familjens lantgods vid sjön i Cornwall hålls det årliga midsommarfirandet med hundratals gäster. När den storslagna festen är slut upptäcks att familjens yngste son, elva månader gamla Theo, är spårlöst försvunnen. Han återfinns aldrig och tragedin splittrar familjen för all framtid.
Sjuttio år senare anländer Sadie Sparrow till sin älskade morfars gamla stuga i Cornwall för en påtvingad semester från sitt arbete som polis i London. Efter ett besvärligt fall anses hon behöva ta igen sig. Men när hon snubblar över det övergivna huset vid sjön och hör talas om pojken som en gång i tiden försvann, börjar hon gräva i historien.
Alice är nu en gammal dam och framgångsrik deckarförfattare, som lever ett välordnat liv i sin eleganta våning. Tills en ung polis börjar ställa frågor om hennes familjs historia. Hemligheter som hon ägnat hela sitt liv åt att undfly riskerar att komma upp till ytan."
Det är något fel. För istället för att suktande sjunka in i berättelsen retar jag mig på Sadie, hittar logiska luckor och frustrerande många vändningar. Samtidigt märker jag ju att det egentligen är fullgod mysspänning (tuuuuusen gånger bättre än Black Rabbit Hall som ju trots allt även den fyllde sitt syfte).
Kanske har det med min spleen att göra. Att jag tillhör den sortens läsare som inte vill ha något lättsamt när svärtan sätter in. Känslorna ska vara stora och svulstiga och på riktigt. (Helst skulle jag läsa Wuthering Heights gång på gång ute på någon vindpinad hed). Jag vill inte ha tröst. Jag vill ha någon att ha det eländigt tillsammans med.
Då blir det trots försvunna barn och förlorad kärlek helt enkelt för soft och… mysigt där i Huset vid sjön. Jag tror inte det var du den här gången Kate, det var jag. Jag och min jäkla spleen.
Susanna Mattsson
Killbergs / Akademibokhandeln Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar