Vatten över huvudet?

"Little fish. Big fish. Swimming in the water.
Come back here, man. Gimme my daughter."

Det är naturligtvis ingen barnlek att följa upp en megasuccé som "Kvinnan på tåget".

Närmare tjugo miljoner sålda böcker världen över, framgångsrik filmatisering med Emily Blunt i huvudrollen, topp tio-listan över högst betalda författare 2016 osv.

Kan tänka att pressen från förlag och läsare är hård när det är dags för den andra boken.

Men nu är den här.

Nel Abbott hittas död på botten av floden som går Beckford.

Tidigare på sommaren mötte en utsatt tonårsflicka samma öde. 

Hänger deras öden ihop?

Kvar finns Nels dotter Lena, en ensam femtonårig tjej och Jules, Nels syster, som tvingats tillbaka till den plats hon aldrig ville återvända.

"I djupt vatten" är en klart svårare bok att komma in i än vad "Kvinnan på tåget" var.
De första hundra sidorna snurrar det i huvudet över alla olika karaktärer som envisas med att berätta historien ur sina egna perspektiv.

Det blir bitvis riktigt rörigt faktiskt.
Vänta nu, vem fanken var Sean igen? Var han lillebror till Katie? Nej, det är 2015 och inte 1983 i det här kapitlet. Var det han som var son till Patrick som var ihop med hon som drunknade eller dränktes förut, eller var det han som var gift med Louise som var arg på Nel för att hon visste vad Mark hade sagt till Lena om vad han tyckte om Katie som blev förkrossad av att Josh visste att Helen visste att ...
Och var fanken kommer häxan in i bilden?

Jag kan tycka att en vänlig redaktör borde tagit fru Hawkins, om inte i örat så i alla fall, lite i armen tidigt här och bett henne städa upp i alla sidohistorier och skära ner antalet berättarröster sisådär 25%.

Men det tar sig. Härda ut.
Halvvägs in ungefär börjar berättelsen skära igenom bruset. Vi förstår vad som är viktigt och kan fokusera på den huvudsakliga intrigen.
Nu blir det spännande på riktigt.
Hade jag varit Magnus Utvik eller Yukiko Duke skulle jag i morgonsoffan ha gett bokens första halva en tvåa och den andra halvan en fyra.
Vi får landa på en stark 3:a helt enkelt.

Det är inte fy skam.
Och oroa er inte för Paula Hawkins.
Hon klarar sig.
"Kvinnan på tåget"-cashen räcker nog för att i lugn och ro skriva nästa bok också. Och nästa efter det. Samt tio till misstänker jag. :-)


// Johan Zillén, Akademibokhandeln Center Syd