Tidigare i sommar gästbloggade jag hos Boktugg, om min syn på pappers- kontra ljudbok. För dig som tycker det är läskigt att klicka på länkar och gå till andra sidor än de du är van vid re-publicerar jag nu texten i sin helhet här på trygga gamla Bokboxen. Varsågod. :-)
Vi befinner oss mitt i en ljudboksrevolution!
De säger att en tredjedel av läsandet nu sker digitalt,
mestadels via streamat ljudbokslyssnande då e-boken aldrig riktigt verkar slå igenom här på hemmaplan.
Som fysisk bokhandlare talar jag självklart i egen sak
här, men jag föredrar verkligen den klassiska gamla trädmördande pappersboken.
Jag har försökt att hoppa på ljudbokståget, men det är
inget för mig.
Jag förstår att mängder av människor tycker det är praktiskt,
och att många som tidigare kanske inte läste böcker alls nu kastar sig hejdlöst
in i mängder av romaner, deckare och annat kul.
Själv tappar jag bara bort mig i handlingen när jag
försöker lyssna. Varje avbrott, vare sig det är hojtande barn, irriterande telefonsäljare
eller trafikinformation i bilradion, sabbar både fokus och upplevelse för mig.
Sen tar det så evinnerligt lång tid att lyssna på en bok!
500 sidor text kan ju ligga på 14 - 15 cd-skivor och ta upp till 18 timmar innan
man får veta att det var butlern som gjorde det.
Det kan jag läsa med ögonen på långt under halva tiden.
Jag har förstått att man kan öka hastigheten på
uppläsningen i vissa tjänster, men utsikten att höra Mimmi Pigg läsa upp Håkan
Nessers nya lockar inte så där jättemycket …
Och på tal om rösten.
Tänk om den är helt fel? Jag och förlaget har kanske helt
olika åsikter om hur Joona Lina ska låta?
Sen, och jag vet att jag nu kanske får bannor av
kultureliten, brukar jag lyssna på musik när jag läser.
Sätta stämningen för en rysare med lite gammal gothrock.
Lite klassisk Bowie till en hjärtskärande roman. Lite
somrig pop till en feelgood.
Jag är väl inte ensam om detta?
Även om jag inte brakar på med maxvolym så krockar ändå
soundtracket med uppläsaren.
Det finns en handfull undantag där ljudboksformatet och
jag kommit överens.
Författare som David Sedaris t.ex. Hans underbara ”Let’s explore Diabetes with Owls” fick
mig att garva högt (och dra på mig rätt många konfysa blickar) på stranden i
Sarasota häromåret.
Perfekt för ljudboksformatet tycker jag. Små, finurliga
essäer.
Eddie Izzards självbiografi ”Tro mig – en memoar om kärlek, död och jazzkycklingar”, där
världens roligaste man själv läst in ljudboken, kan också varmt rekommenderas
till intresserade öron.
Men nej, jag håller mig nog huvudsakligen till det
klassiska formatet.
Det är ändå något speciellt med hur en bok känns, luktar,
gör sig som konversationsstartare hemma i bokhyllan, kan ges i present och lånas
ut till vänner och bekanta.
Förr skickade förlagen ut stora tjocka pappersbuntar med
manus, eller så ramlade okorrade förhandspoddar ner i brevlådan.
Nuförtin´ skickas det ut pdf:er och word-dokument i
mailen istället.
Och visst, det kommer inte hindra mig från att läsa det
jag är intresserad av.
Dimper det ner ett nytt Backmanmanus i inkorgen lär jag
ju knappast vänta bara för att jag måste läsa det på min iPad. Men jag vill
inte ta ut den i min soliga trädgård, än mindre till Falsterbo strand.
Står valet mellan digitalt manus eller fysiskt förhandsex
vinner alltid det senare.
Kalla mig teknikfientlig (är jag inte) eller gammal gubbe (hör jag ändå av barnen hemma) om ni vill, men så länge som
pappersboken finns kvar som alternativ kommer den vara mitt förstahandsval.
Sen vore det väl tjänstefel av mig som bokhandlare om jag
inte lämnade er med några sommarläsningstips. Två nya inbundna och två pocket
begränsar jag mig till.
Stina Jacksons debut ”Silvervägen” (Albert Bonniers Förlag) är kanske den bästa svenska
spänningsroman jag läst sedan Johan Theorins ”Skumtimmen” eller Åsa Larssons
tidiga romaner.
”Styrkan”, av
Don Winslow (Harper Crime). Korrupta New York-snutar i en oavbrutet spännande
polisroman som bara skriker ”Gör TV-serie av mig!!”.
Karin Alfredssons ”Skrik
tyst så inte grannarna hör” (Bokfabriken). En gripande och skakande roman
om systerskap och mäns våld mot kvinnor. #metoo
”Dodgers” av
Bill Beverly (Southside Publishing). Välförtjänt Golden Dagger-vinnare för
bästa kriminalroman 2016. En spännande, våldsam och underhållande roadmovie.
// Johan Zillén, Akademibokhandeln Center Syd
Om gästbloggaren:
Johan Zillén, 45-årig deporterad Stockholmare, har drivit
Akademibokhandeln/Killbergs Bokhandel på Center Syd sedan 2002. Han bor bland
fru, diverse barn, skog och många bokhyllor utanför Lund i Skåne. Ni kan läsa
mer av hans tankar om bokbranschen, samt boktips och recensioner på Bokboxen
,
eller följ Sveriges roligaste bokhandel på FB: Akademibokhandeln Center Syd
Håller verkligen med! Lyssnade på min första ljudbok för någon månad sen bara, har inte förstått charmen sen innan och gör det fortfarande inte. Tycker precis som du att det är svårt att koncentrera sig fullt ut, och att det tar sån tid att läsa vilket känns som "slöseri" med tid. Kanske måste man komma in i det, men har lyssnat på ett par till efter den första och förstår forfarande inte riktigt tjusningen.
SvaraRadera