Gästbloggaren: Christina Erikson

Jag hade nästan gett upp den där drömmen om att lyckas få ett större förlag intresserat av det jag skrev. Mina tidigare böcker hade jag skrivit för det jag trodde skulle kunna vara en potentiell publik. Det var mer anpassat och avvägt för att tillfredsställa någon annan. När jag skrev Din vän Forsete gjorde jag det främst för min egen skull, för att jag hade en berättelse i mitt huvud som bara behövde komma ut. Jag hade aldrig kunnat drömma om att den skulle läsas av andra!

I samma veva som jag skrev Din vän Forsete så skrev jag på en annan bok som var mer faktabaserad. När jag kommit en bit på vägen med den så bad jag en lektör att titta på den eftersom jag var osäker på om den var något att ha. Feedbacken jag fick var att det nog var intressant men att man skulle kunna göra en deckare av den. Jag svarade honom att det hade jag redan gjort. När han läst även det lät han mig förstå att jag var tvungen att gå vidare med det. Vilket jag gjorde och det är jag väldigt tacksam över idag.

Min resa har inte varit varken rak eller okomplicerad. Jag startade min författarresa med att ge ut min första bok på ett hybridförlag och fyra år senare hamnar jag på mitt absoluta drömförlag. Det är svårt riktigt begripa att det här är på riktigt trots att boken faktiskt finns ute i handeln. Jag kommer att få blåmärken av att ha nypt mig i armen så många gånger.

Jag får ofta frågan om var jag hämtar min inspiration och det enkla svaret är från verkligheten. I de flesta fall handlar det om verkliga kriminalfall som jag exempelvis hör om på radio eller via någon av de poddar jag lyssnar på. När jag har blivit nyfiken på något så går jag vidare och läser in mig på ett fall, kanske lyssnar på ljudupptagningar från rättegångar eller dylikt. Men det kan lika gärna vara ett människoöde som jag burit på länge. Min uppväxt på landet och mitt i frikyrkobältet i Småland har definitivt bidragit till inspiration av alla karaktärer som stökar runt i mitt huvud.

När jag hittat en historia jag vill berätta så handlar det mycket om att lyssna på vad karaktärerna vill förmedla. I mitt huvud pågår ständiga diskussioner och små filmsekvenser som spelas upp. Jag ser definitivt i bilder när jag skriver.

Jag trivs bäst med att jobba fritt och bara låta texten flöda. När jag nu skrivit på uppföljaren till Din vän Forsete så hade jag ambitionen att jag skulle följa en plan. Att jag skulle skriva ett synopsis och en ordentlig kapitelindelning. Det sprack efter ungefär femtio sidor. Jag tappade motivationen och rösterna tystnade. Till slut struntade jag i planen och bara skrev och då lossnade det. Nu har jag påbörjat arbetet med den tredje boken i serien och rösterna är högljuddare än någonsin.

Din vän Forsete är starten på en tänkt serie där vi får följa kriminalkommissarie Elias Svensson vid Nationella Operativa Avdelningen i Stockholm och författaren Cornelia Lind som är specialiserad på psykopater i vardagen. Hon och jag har haft många intressanta samtal. Elias jagar en gärningsman och han är säker på att han vet vem som är skyldig men han kommer ingen vart. I periferin finns också någon som kallar sig Forsete efter den fornnordiska guden för rättvisa. Vän eller fiende? Länge visste jag inte det själv ens.

I allt jag skriver så vill jag att läsaren ska tänka efter, att man ska få en medvetenhet för vad som pågår i samhället. Frågor om barns och kvinnors rättigheter och skyddsnät är det som driver mig. Det som kommer fortsätta att driva mitt berättande.

Idag är jag otroligt tacksam över att ha fått möjlighet att skriva och att få fortsätta skriva på heltid.

Mitt tips till den som vill bli författare är att fortsätta skriva och fortsätta läsa och lära. Få författare blir antagna eller berömda med sin första bok. För de flesta av oss handlar det om ibland omänskligt slit. Att skriva och skriva om och ta till sig av kritiken man får och sen skriva om och skriva om igen. Man kan aldrig ge upp utan det är bara att fortsätta utvecklas.

Jag hoppas att ni ska tycka om det jag skriver. 

Även om jag bara skrivit för mig själv den här gången.

Kärlek vänner // Christina Erikson