Bokboxen är inte din vanliga litteraturblogg. I Bokboxen trängs de riktiga bokexperterna. De som vet vad du faktiskt vill läsa. Som kan alla nyheter och alla klassiker.
De är bokhandlarna.
Bläddrar i senaste Vi Läser och upptäcker till min fasa att Marian Keyes, denne pålitliga semesterläsningsproducent, byter spår. Enligt utsago slutar hon skriva romaner och kommer istället ut med.... en bakbok! The Horror! För det första: Är inte kändiskokböcker så förra decenniet? Och för det andra: Inga fler romaner? Är hon galen på riktigt?
Saved by cake ska handla om bakningens terapeutiska effekter (Keyes själv har de senaste åren lidit av svår depression - jag har bara väntat på att hon ska bli frisk och börja producera nya böcker). Förlaget väntar sig (föga förvånande) en storsäljare. Något som författarens senaste roman The brightest star in the skytydligen inte blev. Den sålde nämligen hela 42 procent sämre än föregångaren This charming man. I artikeln dras slutsatsen att detta skulle vara ett tecken på genrens nära förestående död. Tydligen hänger jag inte alls med eftersom det verkar vara chicklit och inte kändisbakböcker som är så förra decenniet.
Men skulle det inte istället kunna vara så att The brightest star... helt enkelt inte var särskilt bra (jag läste några sidor, men lade den sedan åt sidan)? Och att Keyes bara behöver ta lite nya tag? För inte kan det väl vara så illa att hon tänker fortsätta banan som kokboksförfattare?
Nä, så illa visar det sig som tur är inte vara! För i ett inlägg på sin hemsida daterat januari 2012 avslöjar att hon nästan är klar med en ny roman. Den kommer i höst och handlar om Helen Walsh, yngsta systern i familjen Walsh som vi fått träffa i flera av Keyes tidigare böcker. Ha! Det blir visst fler böcker signerade allas vår irländksa chicklit-drottning! Och mer semesterläsning för mig framöver! Är boken bra förlåter jag henne kakboken, det lovar jag. Så länge får jag väl krypa till korset och prova att läsa The brightest star in the sky igen. Kanske... baka en kaka?
Här kan ni läsa mer om hur Marian Keyes har haft det sedan sist, om hennes passion för svenska och danska kriminalserier och hur mycket hon hatar Margaret Thatcher. Roligt att du frisknat till, Marian!
Sist i hela Sverige (känns det som - Felicia försvann är förra månadens mest recenserade bok enligt Svensk Bokhandel) har jag läst uppgörelseboken som Felicia Feldt skrivit om sin mamma - barnuppfostringsexperten Anna Wahlgren. Och den gjorde mig förvirrad.
För jag förstår inte riktigt vad det här är för slags bok. Den är inte klassad som självbiografi. Ändå säger Feldt själv tydligt i intervju på intervju att det handlar om henne själv och hennes mamma. Formen är fragmentarisk, dagbokslik, icke-kronologisk. Så uppstyckad att det är svårt att bilda sig en egentlig uppfattning om innehållet. Framför allt gäller detta de delar av boken som skildrar Felicias vuxenliv.
Barnet Felicia är tydligare. Och barndomsminnena är hiskeliga. Ja, ingen har väl undgått vad som finns där... Alkoholism, bestraffningar, sexuella övergrepp, ständiga flyttar, utrfrysning, barnen som lämnas ensamma - ibland i dagar, män som kommer och går. En uppväxt mil ifrån bilden av den kärleksfulla storfamilj som porträtterats på tidningssidorna.
Felicia Feldt kan skriva, inte tal om annat. Men jag har ändå problem med boken. Med perspektivet som är så obändigt ensidigt. Inget utrymme för nyanser, rösten är hela tiden det rasande barnets (det här är en bok som handlar om rätten att inte behöva försonas). Med den uppstyckade formen som gör det svårt att hitta en sammanhängande berättelse. Med att det mest av allt känns som ett terapiprojekt. Och jag är inte säker på att vi andra hade fått läsa om det inte var för att modern var så känd. Jag funderar också på varför den som så våldsamt protesterar mot att figurera i offentligheten som barn även vill göra det som vuxen. Men man förstår att behovet av att få skriva sin egen historia, att själv få definiera sin verklighet är skriande hos Feldt.
I en intervju i Svenska Dagbladet säger författarinnan: "Man måste inte förlåta eller försonas med sin mamma. Man klarar sig ändå, det finns andra sätt att bli hel. Det är den historien jag velat berätta snarare än att göra ett porträtt av min mamma. Eller hämnas. Det sista tror jag inte på. Det blir bara geggigt, fult, bittert och eländigt i en bok."
Och i den meningen ser jag plötsligt mitt problem med boken. För jag får inte alls känslan av att hon klarar sig ändå. Felicia försvann lämnar mig med känslan av en människa som inte alls är hel. Kanske är det därför jag blir så förvirrad.
Har precis läst ut sista delen Suzanne Collins Hungerspelstrilogi och kan inte annat än konstatera att det var beroendeframkallande läsning. Inte någon gigantisk läsupplevelse, till och med lite tjatigt emellanåt, men beroendeframkallande. Har alltså i snabb takt klämt Hungerspelen, Fatta eld och Revolt, de tre böckerna om sextonåriga Katniss Everdeen.
Hungerspelen utspelar sig i en framtid där vår nuvarande civilisation gått under. Ur det som varit Amerika har Panem uppstått. Landet består av Huvudstaden och ytterligare tolv distrikt. I Huvudstaden lever invånarna gott, i distrikten ser det annorlunda ut. Distrikt 12, som Katniss kommer ifrån, är ett fattigt kolgruvesamhälle. När Katniss var elva år förlorade hon sin pappa i ett gruvras. Sedan dess har hon fått försörja sin familj som tjuvjägare i skogarna runt distriktet. För att kunna ta hand om mamman och lillasystern har hon tvingats bli hård och pragmatisk. Den enda hon litar på är bästa vännen Gale.
Många år tidigare försökte distrikten revoltera, men upproret slogs brutalt ned av regimen. Som en påminnelse om invånarnas maktlöshet väljs vart år två barn ur varje distrikt, en pojke och en flicka, ut för att delta i Hungerspelen. En tv-såpa som går ut på att deltagarna tar livet av varandra i direktsändning, slåss till det bara finns en kvar. Vinnaren som firas i hela landet.
Bok ett börjar på dagen för Slåtterfesten. Så kallas den dag då lottningen till Hungerspelen äger rum. Trots att Katniss gjort allt hon kan för att skydda lillasystern Prim, är det hennes namn som dras (detta händer under bokens allra första sidor så jag avslöjar inte allt för mycket här). I förtvivlan beslutar sig Katniss för att ta hennes plats. Tillsammans med Peeta från Distrikt 12 färdas hon till Huvudstaden för att delta i det dödliga spelet.
Första boken är nog den jag tyckte bäst om i serien. Dels därför att historien var ny, karaktärerna (som ärligt talat är lite platta) hade inte hunnit nötas ut. Det är gruvligt spännande nästan helt från början, och Katniss är en skön hjältinna såtillvida att hon egentligen inte ens är särskilt trevlig. Hon är kategoriskt självisk, misstänksam och allmänt rasande. Ändå hejar man på henne. Och visst förstår man att det också bor andra känslor djupt inne, men efter faderns död har det funnits väldigt lite plats för dem.
Den framtid boken utspelar sig i är en tillspetsad version av vår egen verklighet. Reality-såpor, diktaturer, grymheter. En dystopi, visst, och möjligen överdrivet grymt på sina ställen, men egentligen kanske inte. Meningslös slakt pågår ju hela tiden i "vår" värld. Grymheterna är liksom bara lite mer uttalade i Panem. Boken är kategoriserad för "Unga vuxna", men jag - en helt oung vuxen - läste den med behållning. Och kastade mig direkt över nummer två i serien när jag läst klart. För även om boken har en någorlunda avslutad historia måste jag ju få veta hur det gåååår.
SLUTA LÄSA HÄR OM DU INTE VILL VETA HUR DET GÅR I FÖRSTA BOKEN!
I Fatta Eld får vi följa Katniss och Peeta efter att de båda överlevt och vunnit Hungerspelen. Genom att manipulera tävlingen har de gjort sig till farliga fiender till presidenten. Katniss trotshandling har gjort avtryck ute i distrikten där upprorslustan vaknar på nytt. Under segerturnén genom landet får de på nära håll uppleva hur grymt regimen slår ned på sina fiender, och det dröjer inte länge förrän presidentens blick riktas mot Katniss och Peeta. Han låter Katniss förstå att det hänger på henne att kväsa den gryende revolten. Hon måste övertyga landet om att hennes desperata agerande i slutet av Hungerspelen var ett uttryck för kärleken till Peeta, inte en upprorshandling.
I del två börjar jag reta mig lite på de ständiga upprepningarna. Istället för att karaktärerna utvecklas låter Collins dem tugga runt i samma gamla tankar, samma slags handlingar. Katniss inre monolog känns stundtals enbart som en transportsträcka på väg till nästa konkreta händelse. Ibland verkar hon till och med lite trög. Suzanne Collins låter läsaren förstå lite väl mycket och Katniss lite väl lite tycker jag. Det här känns som en typisk mellanbok, ett stopp på väg mot upplösningen som man vet ska komma i trean. När twisten kommer så har jag för länge sedan räknat ut vad som ska hända. Men fortfarande är jag fast, måste, måste veta hur det går.
SLUTA LÄSA HÄR OM DU INTE VILL VETA HUR DET GÅR I ANDRA BOKEN!
I Revolt kommer avslutningen jag väntat på. När Katniss transporterats bort från arenan efter sitt andra Hungerspel får hon ett nytt hem i Distrikt 13. Distriktet som startade upproret förra gången och som officiellt jämnades med marken har överlevt under jord. Och här planerar man att störta presidenten. I Panem råder kaos, distrikten är i uppror, folket reser sig mot regimen och vad man behöver är en enande kraft. Någon som får vågen att tippa över till rebellernas fördel. Trettons president Coin har ögonen på Katniss. Hon vill att Katniss ska bli Härmskrikan, symbolen för revolutionen. Men Katniss tvekar. Vill hon ännu en gång bli en marionett? Först för Huvudstaden. Nu för revolten.
Jag börjar gilla Katniss allt mer i den här boken. Dels har hon utvecklat fler mänskliga drag, men hon representerar också en sund skepsis i sin syn på vad revolten kan innebära. Rebellernas kamp är kanske inte enbart god, Katniss slåss med samvetskval över vad hennes egna handlingar har fått för konsekvenser. Många människor har förlorat sina liv för att hon slagits för att behålla sitt eget. Förhållandet till bästa vännen Gale blir allt mer spänt i takt med att han blir mer och mer hängiven revolutionen. Det är egentligen den största behållningen med boken, viljan att nyansera det godas kamp mot det onda. Till skillnad från många andra böcker på samma tema vägrar Suzanne Collins att måla i svartvitt.
Mina invändningar finns kvar, det blir en del longörer och upprepningar. En sträng redaktör hade kunnat göra Collins en stor tjänst genom att tajta upp och jobba hem som vi brukade säga när jag pluggade på journalisthögskolan. Men någonting betyder det trots allt när man slukar tre böcker i samma serie i febrigt snabb takt. Beroendeframkallande som sagt. Och läsvärt hela vägen. Och vilken grymt bra film det här kan bli! Böckerna är som gjorda för att omvandlas till rörliga bilder. Premiär 23 mars.
Hej. Jag heter Robert Kviby och är författare. Debutant. Min första bok är i butikerna just nu; De korrupta. Jag tänkte skriva ett par rader om det och ett par om mig själv.
Jag är 35 år. Och kommer från Oxelösund. Egentligen är jag född i Nyköping och jag bodde bara i Oxelösund mellan tio och nitton men det satte sig djupare i mig, de åren mellan tio och nitton, så om någon frågar var jag kommer ifrån säger jag det: Oxelösund. Det var där jag lärde mig att jag ville lära mig att skriva. På biblioteket på Järntorget. Jag var där i somras och det såg ut som om det fortfarande fanns kvar. Bra. Jag lånade travar med böcker, och vinylskivor, där. Jag kommer ihåg att jag hörde ett radioprogram med Mia Gerdin, om Doors, och framförallt om Jim Morrison. Jag spelade in på det kassett och spelade det om och om igen och till slut gick jag ned till bibblan för att leta reda på de författare som var hans, Jims, förebilder. Och jag lånade tummade ex av Baudelaire, Rimbaud och, tror jag, Nietzsche. Jag vet inte hur mycket jag förstod av det jag läste, jag var inte så gammal, tror jag gick i mellanstadiet, men jag minns att det var spännande att låna böcker som inte stod på barnavdelningen och jag minns att jag ville skriva. Så, tack Sveriges radio för det får jag väl säga.
Och nu är jag ansvarig för ett bolag som heter MTG Radio, som består av fem kommersiella radiokanaler, så kanske kan man säga att radion hängt med. Har alltid varit viktigt. P3 Pop och Musikjournalen på 90-talet där mitt band, Phaces, spelades och man satt som gjuten framför radion. En gång blev jag intervjuad av Magdalena Väpnargård och jag vankade så mycket fram och tillbaka med telefonen att de på SR trodde att det var något fel på ledningen, när det i själva verket var min telefonsladd som sträcktes ut till max under min promenad…
Hur som helst, det där med arbete och författande tänkte jag uppehålla mig vid, men väldigt kort. Som jag sa är jag VD för ett bolag, MTG Radio. Och jag har skrivit en bok. Och då kommer ibland frågan: hur kommer det sig att en VD skriver en bok? Jag tänker just precis tvärtom. Jag skrev innan jag blev VD, eller ens började arbeta. Så frågan blir: hur kommer det sig att någon som vill bli författare tar ett sånt jobb? Svaret är enkelt: för jag tyckte det verkade kul. Och det var det. Och ibland, ganska ofta, är det ett tillräckligt skäl för att göra något. Och några av mina favoritförfattare genom tiderna har också haft ett jobb på sidan (utöver de som varit journalister). William Carlos Williams till exempel, som, om jag inte minns fel, var läkare.
Jag tänkte skriva en bok på svenska om maffian. Det är tio år sen och jag började ambitiöst och jag höll på ganska länge. Men det ledde ingenstans, för jag blev aldrig klar. Jag tror inte att det bet tag i mig tillräckligt. Och efter en rad omvägar kom jag till slut fram till en lunch eller frukost med Telegram förlag, där jag fick frågan: har du några andra idéer? Och i mina mörka vindlar lurade en tre rader lång eller kort idé som jag hade skrivit ned i en av mina anteckningsböcker (jag brukade alltid bära runt en svart anteckningsbok, en sådan med röda kanter, och en Bic penna, blå, men nu har jag oftast iPad istället; jag funderar på hur jag skall göra). Som jag minns den, jag har den här någonstans bland alla andra, var det något i stil med:
Idé för bok 3 (jag hade två idéer jag tänkte skriva innan):
Kungariket. Tänk om Kungariket Sverige var styrt av kriminella familjer, och vi fick reda på att det varit så i 30 år.
Jepp, that’s it. Men det var tillräckligt mycket för att jag skulle svara ”ja” på frågan "har du några andra idéer". Och på den vägen är det. Ur det, kom De korrupta. Och det var en story som bet mig och hängde sig fast och drog och slet och också tvingade mig att inte bara skriva men också vakna lite. När jag skrev om inledningen, ur Annies synvinkel, blev jag först lite förbannad, började sätta på Guns ‘n’ Roses Appetite for Destruction, istället för mitt skriv-soundtrack som var en jazzskiva, och sen blev jag upprörd, och efter det känslomässigt engagerad på det sätt som krävs för att något man gör skall bli bra och värt att spara.
Det handlade om det Sverige som varit mitt när jag växte upp. Och jag kände: va fan, där cyklade jag runt med framtidsförhoppningar och vitt hår och så hände allt det här samtidigt (nu när jag skriver tänker jag lite på Hoola Bandoola Band låten, Vem kan man lita på?). Och innan, samma år som jag föddes, ett förslag på ny sexualbrottslag som innebar att man skulle slopa incest, reservera våldtäktsbegreppet för speciellt hänsynslösa fall och så vidare. Och det föreslaget av en grupp som till åttio procent bestod av män och leddes av en justitieminister som själv gick till prostituerade. Och tre prostituerade kvinnor mördas och ingen mördare fälls. Statsministern mördas. Ingen klarhet.
Och mitt i det här landet, gravid, sitter Annie, min huvudkaraktär. Kriminaljournalist på en av Sveriges största morgontidningar, och hon köper det inte. Hon tänker inte gå hem, tappa upp en kanna kaffe, titta på nyheterna på TV och förfäras över sakernas tillstånd. Hon tänker se till att ge kvinnorna upprättelse. De döda kvinnorna. De andra kvinnorna. Hennes egen mor blev mördad, något hon fick reda på efter att fosterföräldrarna dött, och hon vill även ge henne upprättelse. Och förstå vad som hände. Jag läste en artikel om Lydia Cacho (minns tyvärr inte vem som skrivit den) och reportern beskrev henne med tre ord: moral, medkänsla, mod. Och det är Annie Lander för mig. Hon och Lydia Cacho skulle komma överens och uträtta mycket.
Annie söker och hittar till slut en koppling till en av de klubbar där bara män får vara medlemmar. Ett par ministrar. Några av näringslivets högsta chefer. IB-chefen. Och VD:n för hennes egen tidning. Alla är de medlemmar. Och när hon nystar vidare där stöter hon på ett spår som leder henne till sin egen mamma, och hennes död. Och, hon kommer för nära. Hon försvinner spårlöst. Och hennes man, Max, måste börja nysta i vad hon jobbat på, för att förstå vad som hänt henne. Och han måste följa hennes spår, löpa linan ut, för att få svar. På vart Annie, och deras ofödda barn, tagit vägen. Och Max är i ärlighetens namn inte en person man då, i historiens början, skulle beskriva med samma tre ord som Annie Lander och Lydia Cacho, men han har ett val: endera tar han sig samman och gör det Annie skulle ha gjort, eller så resignerar han och låter världen ta allt i hans liv som någonsin varit värt något. Och han får erfara, som vi alla, förhoppningsvis, får: att växa som människa, och göra det rätta, är inte alltid smärtfritt…
Så där, lite om mig, lite om De korrupta. Tack för er uppmärksamhet.
/Robert
Moa ska bli skådespelare. Och för att bli det bör man bo i Stockholm. Så direkt efter gymnasiet flyttar hon, och tar tillfälligt jobb på ett äldreboende. Palliativ vård? Nej, ingen erfarenhet av det. Men allt som krävs är ju "lite sunt bondförnuft" säger chefen, och Moa ska ändå snart sluta. Hon ska ju bli skådespelerska. Liljebacken är en mellanlandning. Snart står hon på de stora scenerna. Så tänker hon.
Sara Beischers debutroman Jag ska egentligen inte jobba här är fin på många sätt. Många är vi väl som tagit jobb där vi känt oss som främlingar samtidigt som vi längtat efter något annat. Moa känner sig främmande på jobbet, men hon är också främmande i Stockholm (känner ingen, bor svart i andra hand i ett studentrum) och i skådespelaridentiteten (provar att ringa Marika Lagercrantz för att få coachningshjälp inför sökningen scenskolan - nähä, var hon upptagen..?). Hon ägnar mycket tid åt att försöka bygga upp och tänka kring den där drömtillvaron. Samtidigt fylls dagarna på jobbet av kroppsvätskor, ångest, död och stressiga arbetsvillkor. Förvirrad och chockad försöker Moa sköta jobbet så gott det går. Fattar inte hur Eva kan stanna kvar efter arbetstid för att ta hand om någon av de gamla. Fattar inte hur arbetskamraterna kan tacka ja till fast tjänst när de precis som Moa säger sig jobba där tillfälligt. I väntan på något bättre.
Boken är en arbetsplatsskildring och utvecklingsroman i ett. En vardagsberättelse som går snabbt att läsa. Men det gör den inte mindre spännande. Mitt i all Carema-skandal känns det också fint att läsa om en plats där människor försöker skapa en dräglig tillvaro för andra. Trots stress och knappa villkor. Trots att det är svårt och bär emot. För livet är komplext. Inte minst det knegiga vardagslivet på ett äldreboende. Det får Moa märka och det får henne att förändras. De gamla på hemmet förvandlas så småningom, från identitetslösa vårdpaket till individer: Elna som tror att hon är en fågel, Gullan med sina bjärta plastclips i öronen och till och med Urban, den gamle prästen som ömsom åkallar Gud, ömsom vrålar obsceniteter. Sara Beischer beskriver både Moa och tillvaron på Liljebacken realistsikt och kärleksfullt. Jag blev glad av att läsa.
Ja, alla hoppas väl på det, författare, förlag, bokhandlare och inte minst läsare... Att det i den aldrig sinande floran av fantasylitteratur ska dyka upp en ny Harry Potter. Något lika magiskt, fängslande och fantasikittlande. Det har ryktats at den nya HP kommer från Frankrike och är en 13-årig flicka vid namn Oksa Pollock. Jag tror inte att det är sant.
Efter ungefär 130 sidor i den första boken om Oksa (nyss utgiven på svenska) beslutar jag mig för att ge upp. För det här är helt enkelt för tjatigt. Och styltigt.
Typmening: "Det är jag som är skuld till allt som händer oss, mitt barn. En fruktansvärd olycka drabbar nu Edefia på grund av min oförsiktighet och för oss till kaos. Den kraft som styr Pelerinkammaren har tillintetgjorts, för i och med att jag avslöjade Hemligheten-som-inte-får-berättas förstörde jag det som utgör grundvalen i Vår värld: jämvikten och respekten för alla former av liv."
Vet att jag har gått på om det tidigare här i bloggen, var det när jag skrev omAlla själars natt - eller Linwood Barclay kanske, men författarna (Anne Plichota och Cendrine Wolf) skulle onekligen ha haft stor hjälp av begreppet "show don't tell" när de skrev boken. Som det nu är blir det "tell don't show" för hela slanten. Och det är synd, för jag tror visst att det här hade kunnat bli en bra historia, den har bara inte förvaltats särskilt väl.
Oksa Pollock - Det sista hoppet handlar alltså om Oksa, som hela sitt liv trott att hon är en helt vanlig flicka. Men strax efter att familjen flyttat från Paris till London börjar hon upptäcka att hon besitter övernaturliga krafter. Av sin farmor får hon veta att familjen är flyktingar från landet Edefia, som är beläget i en annan dimension. Edefia har tagits över av onda krafter och Oksa visar sig vara den Utvalda, den enda som kan se till att de kommer hem igen och den enda som kan besegra fienden. Nog så spännande alltså, och det retar mig lite att jag inte kommer att få reda på hur det går. Men 400 sidor till av meningar som den ovan. Nej tack.
Tydligen har de franska kidsen gått bananas över den här boken. Och den har sålts till mer än 20 länder. Film ska den bli också. Vad är det jag missar?
Dessa italienare... som den försumlige kaptenen på kryssningsfartyget i Toscana. Men också som Roberto Saviano, en modig man. Med ett oerhört civilkurage gav han ut boken Gomorra om camorran i Syditalien. Flera år senare lever han fortfarande under mordhot. Och i dagarna är han i Sverige för att ta emot Olof Palme-priset.
Den nya boken av Saviano, Kom med mig bygger på de TV-program han gjort i Italien. Det är sympatiskt rakt igenom, Saviano älskar sitt Italien - men inte avigsidorna, hänsynslösheten, laglösheten, girigheten som alltmer kommit att prägla samhället.
Det handlar om de unga, begåvade studenter som begravdes i massorna vid jordbävningen i Aquila - för att studenthemmet var ett fuskbygge med alldeles för mycket vatten i cementen. Om prästen från norra Italien som flyttar söderut och skapar ett centrum för funktionshindrade i huset som maffian ägt - trots allehanda hot och hinder.
Och faktiskt också om sådant som gör livet värt att leva - som en speciell buffelmozzarella, ett vackert fotbollsmål eller att älska en varm eftermiddag. Jag gillar Saviano och jag gillar Brombergs som gett ut "Kom med mig"!
